Revolt, den svenska titeln på Mockingjay

Jag tror inte att det finns ett enda Hungerspel-fan som inte går och längtar och våndas till den 24 augusti när Mockingjay kommer ut. Själv kan jag knappt stå ut, det gör ju inte heller saken bättre att jag aldrig har längtat efter fortsättningen till en bok jag nördar, det är vad jag och Lyra kallar det, på riktigt förut. Bara till Twilight-filmerna, och det är ju en helt annan sak, man vet ju hur det går. 

Nyss när jag var inne på Läsepostens hemsida snubblade jag över en artikel där det stod att Suzanne Collins, författaren till Hungerspelen, har blivit omnämnd på Time Magazines "Top 100 list" över de mest inflytande personerna inom litteraturen, och som har påverkat världen mest. Time Magazines sa följande om Suzanne Collins, 

“She’s a literary fusioneer, that rare writer who is all things to all readers. Today’s would-be revolutionaries should be so lucky.” Väldligt kul, tycker jag. 

I artikeln på Läseposten stod det också om den svenska titeln till Mockingjay, som kommer att bli Revolt. 

Alla boknördar har säkert märkt att svenska översättare har en tendens att ändra på titlarna när de översätter. och gärna också på omslaget. Det kan vara otroligt frustrerande. Men i det här fallet känns det inte så jättefarligt, i alla fall inte för mig. Mockingjay är ju ändå en symbol för revolutionen. Även om jag personligen skulle döpt boken till Härmskrika, Mockingjay på svenska. Vad tycker ni om titeln? Är den bra eller borde den ha hetat Härmskrika, eller något helt annat? 

Skrivet av Alice

What a shuckin' good book!

För några veckor sedan gjorde jag några saker jag inte gjort förut. För det första, jag googlade "twitter.com", och väl där, sökte jag på The Hunger Games. Jag fick upp ungefär, ja, väldigt många twittranden om böckerna i fråga, och i en av alla hundra små yttranden var det någon som rekommenderade "The Maze Runner" om man gillade The Hunger Games. Jag skulle inte varit mig själv om jag inte blivit nyfiken, så vad gör jag om inte kollar upp den där labyrintlöparen på Barnes & Nobles.com (De har ALLT!) Hm, då ska vi se här, synopsis: "When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade—a large, open expanse surrounded by stone walls.

Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.

Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up—the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers.

Thomas might be more important than he could ever guess. If only he could unlock the dark secrets buried within his mind."

Wow. Holy smoke, det här kan man ju inte bara låta bli att läsa! Så den andra saken jag gjorde som jag aldrig gjort förut var att beställa en i stort sett vilt främmande bok på bokus, (billigare, och kortare leveranstid) som nån vecka senare landade i brevlådan. En ganska stor satsning för min del. Var den verkligen något att ha? Tänk om jag inte gillade den? Men jag ville tycka om den, so badly...

Första meningen: He began his new life standing up, surrounded by cold darkness and stale, dusy air.
En typisk mening för att få Lyra att falla för en bok. Och det var precis vad jag gjorde; det handlar alltså om en kille som heter Thomas, som, börjar sitt nya liv stående i en gammal hiss, på väg uppåt. I hans hjärna råder minnesförlust, han kan bara minnas vissa saker, snötäckta träd, äta hamburgare med mera, men han minns inte var, med vem eller hur. När hissen stannar blir han välkomnad till "The Glade" av ett gäng tonårskillar med konstigt ordförråd - väldigt många svär-och-skällsord, till exempel "shucking" (istället för fucking), "bugging", bloody, och skällsordet "shank". Det är svårt att få "The Gladers" att svara på Thomas frågor, men efter mycket trugande får Thomas ändå reda på det mesta om "The Maze" och alla dess hemligheter. Och det som The Gladers har strävat efter i de två år som de befunnit sig i The Glade - att hitta en väg ut.

Jag håller med den där killen som tipsade om The Maze Runner för alla Hungerspelsnördar, det är precis samma känsla av att någon bestämmer över ens liv och styr och ser allt som händer, och jag gillar det. På sätt och vis är det en framtidsthriller/sci-fi också, urbant, högteknologiskt och samtidigt förfallet. Lovely combination.
 Men framåt början av slutet händer nåt, det börjar gå för fort och det blir lite förhastat, allt händer på några kapitel bara, och jag hade velat dra tänja ut det lite, göra boken kanske 50 sidor längre. Jag blir plötsligt väldigt rädd att behöva dra slutsatsen att den inte var så bra ändå, att jag inte skulle köpt den. Men, jag kan nöjt pusta ut när jag på den sista sidan läser "END OF BOOK ONE" med stora, svarta bokstäver. (Och titta, här har vi den!) Det behövs absolut en fortsättning, annars skulle The Maze Runner's slut vara bland de mest abrupta i litteraturhistorien. Så nu längtar jag nästan lika mycket till den 12 oktober som till 24 augusti, när Mockingjay släpps. Och jag uppmuntrar verkligen alla bloggare häromkring (de som redan inte gör det jag ska komma till) att om ni ser eller hör talas om en bra bok som ni aldrig hört om förut, så kolla upp den, och verkar den bra, köp den! Ni kommer förhoppningsvis inte att ångra er.

Skrivet av en shuck-faced Lyra 


P.S, Ni får ursäkta de makabra scenerna i boktrailern, men boktrailer är boktrailer, inte alltför hög budget. Och jag tycker också att Thomas låter jättefjollig. Haha. D.S

Läsvärd Svensk Fantasy!

För någon vecka sedan gick jag och en kompis till Statsbiblioteket, som förresten ligger i samma hus som Lyra bor. Jag gick runt bland hyllorna, och försökte hitta en någorlunda bra bok att läsa medans vi satt där. Tillslut tog jag en bok, Tornrummets Hemlighet av Niklas Janz, som enligt baksidan verkade ganska bra. Men nu slumpade det sig så att den var skriven av en svensk författare. Jag övervägde allvarligt att ställa tillbaka boken och ta en annan, men bestämde mig tillslut för att skjuta undan alla mina fördomar och försöka läsa den.
När vi sedan skulle gå hade jag kommit in så mycket i boken att jag bara var tvungen att låna den. Ja, jag måste ju erkänna att jag skämdes lite över att ha lånat en bok av en svensk ungdomsförfattare, dessutom fantasy, frivilligt.

Ja, jag var ju lite fördomsfull när jag fortsatte läsa. Tänk om den var som de andra svenska fantasy-böckerna? Jag ville inte ens tänka tanken.
Början var väl inte något att hurra över heller, det hände inget på en evighet. Men när det sedan blev spännande, då blev de det på riktigt och man kommer riktigt in i handlingen. Just det, vad boken handlar om.

Huvudpersonen i boken, Mirjam flyttar med sina föräldrar till ett stort hus “in the middle of nowhere”, som vi småstadsbor ofta brukar beskriva det.
I det nya huset hittar Mirjam tolv skrivböcker, som tillhörde Milan som bodde i huset förut. Mirjam börjar läsa böckerna, som handlar om en värld som Milan upplevde i sina drömmar. Böckerna är så gripande att Mirjam överväger om Milan verkligen har drömt det, eller om han bara har hittat på allt.
Mirjam får reda på att Milan bara försvann en dag, utan att ha återvänt. Vissa tror att han dog, andra att han lever.
När Mirjam börjar se en skugga smyga runt i trädgården på nätterna, hör konstiga ljud i huset och en av böckerna försvinner från hennes rum, börjar hon överväga om Milans historia kan vara sann. Kan det vara någon som var ute efter Milan, som vill läsa vad som står i hans böcker, och som nu är ute efter henne? Lever Milan fortfarande, och vad har i så fall hänt med honom?

Ja, Tornrummets hemlighet är nog den bästa svensk fantasy bok jag har läst. Niklas Jantz lyckas verkligen, tillskillnad från de flesta andra svenskar, som görr tappra försök att skriva fantasy, men för det mesta misslyckas.
Den var lite seg i början och det tog mig faktiskt ganska lång tid att läsa den första halvan (det kan ha något att göra med att jag försökte läsa Sense and Sensibility samtidigt, och den är seeeeeg!) Men när den sen kom igång, då hade den nästan allt en bra fantasy bok behöver. Spänning, action, inlevelse, trovärdighet…
På slutet kunde jag bara inte sluta läsa, jag var bara tvungen att veta vad som skulle hända!
Jag antar att jag borde ha lärt mig av Lizzy Bennet att det inte är bra att vara fördomsfull, bara ibland.

Skrivet av den inte längre så fördomsfulla Alice