“Men du måste verkligen läsa den!”, sa hon och nickade mot boken i sitt knä. Jag tittade skeptiskt på den tjocka boken med en drake och texten Eragon på framsidan. Visst hade jag hört talas om den, men kunde den vara bra?
Det hela slutade med att vi gjorde en överenskommelse, jag skulle läsa Eragon om hon läste Twilight.
Någon vecka senare när jag var med Lyra i stadens bokhandel, lyckades jag komma över en pocketutgåva med filmomslag av Eragon. När jag senare börja läsa den tyckte jag den var rent ut sagt tråkig. Efter halva boken slutade jag till och med läsa, och den blev liggande i flera veckor innan jag fortsatte och läste ut den. Då tyckte jag väl inte att den var så jättebra. En bok, precis som vilken som helst. Men jag fick låta det hela mogna ett tag.
Ett halvår senare köpte jag, ganska impulsivt, Den Äldste, och jag var fast. Snart var den utläst, och jag funderade på vad det egentligen var som hade fått mig att tycka att Eragon var så tråkig. Inget speciellt, kom jag fram till, vid närmare eftertanke hade den ju faktiskt varit ganska bra.
Eragon har väl alla litterära människor hört talas om någon gång. Historien om hur den föräldralöse bondpojken som en dag hittar ett drakägg. I landet Alagaësia, i en värld av människor, dvärgar, alver, ra’zacer, urgalar och onda makter uppfostrar han draken, som han sen döper till Saphira.
Men att Eragon har tagit hand om en drake betyder att han har blivit en så kallad Drakryttare. Och därmed är hans öde att tillsammans med Saphira kämpa mot den onda kungen Galbatorix, och befria Alagaësia.
Det har är en riktigt, riktigt bra och välskriven fantasy bok, och kan antagligen nästan konkurera med Harry Potter. (Lägg märke till nästan) Det är lite Sagan Om Ringen-stil över den, men det är bra, för Christopher Paolini har gjort det på ett otroligt originellt sätt. Han framställer drakar i en helt ny dager, som intelligenta varelser. Det har jag också upplevt i Drakväktar-serien av Carole Wilkinson, som också är värda att läsa.
Slutsatsen, Eragon trilogin, eventuellt med kommande uppföljare, är fantastiska böcker, och ett måste för alla fantasyälskare.
Nu har jag precis läst ut den 700 sidor tjocka Brisingr på engelska, och jag är utmattad. Känner verkligen att jag behöver en paus och läsa något lätt på svenska ett tag. Men nu är det ju så att två engelska böcker redan är påbörjade, och mer väntar i bokhyllan. Pust!
Skrivet av den uttröttade, men ändå engelsk-älskande Alice
