Vad naivitet kan orsaka

OBS! om man vill läsa boken nu kan jag sammanfatta lite smått: den är bra och tänkvärd, läs den! För eftersom den är väldigt tunn skulle det kanske vara lite segt att först läsa mitt åsikts-och-beskrivnings-rika inlägg, det skulle kanske inte bli så mycket bok över att läsa....?
Som kanske bekant är jag och Alice den sortens människor som vill läsa bok innan de ser film. För, om jag minns rätt, för cirka två veckor sen meddelade min svenskalärare att vi skulle se filmen Pojken i randig pyjamas. Jag började självklart klaga och säga sånt som neeeeej, vill läsa boken först...! Men svenskalärare lugnar mig och säger att jag kan låna boken av henne.
hinner inte, har för mycket å läsa......
nej, men den är tunn ~!
Så nästa svenska-lektion har hon med sig boken, jag läser den under några veckor, och avslutade den under snöstormen igår.

Bruno är nio år och bor med sin familj i ett stort, bekvämt hus i 40-talets Berlin. När pappan, som är nazist-kommendant, får ett jobb på ett ställe som kallas Allt Svisch ( i engelska originalet Out-with ) måste familjen flytta dit. Bruno vantrivs och har inte mycket att göra, så han bestämmer sig för att gå på en upptäcksfärd, som resulterar i att han träffar en liten pojke i randig pyjamas på andra sidan ett stängsel. De blir vänner, och träffas varje eftermiddag vid stängslet. Men den naive Bruno förstår inte Schmuels (pojken) situation eller något av det andra som pågår omkring honom, och försöker komma underfund med verkligheten, allt eftersom han blir mer och mer fäst vid Schmuel.

Det är så hemskt, och så sött, och så fint skrivet. När Bruno aldrig får reda på vad som händer bildar han sig en egen uppfattning. Führern tror Bruno i engelska utgåvan heter The Fury och i svenska Furien (The Fury är ju mycket mer träffande) och Allt Svisch eller Out-with på engelska visar sig vara Auschwitz. Han är, ska man kanske säga, lyckligt ovetande, men hur skulle han blivit om föräldrarna berättat för honom, som de gjort med den trettonåriga systern? Skulle han följa pappans exempel, eller göra revolt? (Man får visserligen reda på att farmodern är emot nazism, i en scen där pappa och farmor grälar. Diskussionen är då återberättad från ett nyckelhål eller hall eller så, som ur ett barn som Brunos perspektiv.) Vid ett tillfälle när han ser soldaterna misshandlarna judarna i lägret tänker han att det måste vara för en god sak, för att det är pappas order. Pappa har aldrig fel, liksom. Jag stör mig verkligen på sådana fadersgestalter. Och på det formella sätt folk kunde uppfostra sina barn med från mitten av förra seklet och bakåt. Att aldrig berätta något för dem, inte låta dem tycka vad de vill och själv bryta mot de regler man satt upp för dem. (det sista gjorde faktiskt mina dagistanter...) Att barn ska behöva utsättas för den typen av hat, dåliga förebilder, och att inte kunna göra något, och att fortfarande kunna vara så ödmjuk och solidarisk som bara minde kan vara.....gah! Läs den, bara! Ska bli mycket intressant att se filmen nu, åsikter kommer om det nån gång nästa vecka eller så.

Skrivet av Lyra
(tycker dock det är konstigt att han inte får lära sig någonting om nazister och judar av sin guvernant, som han ändå har...)

The Sequel Always As Good As the First One? Just Forget It...

Den här texten kan till viss del inehålla spoilers för dem som inte har läst Numbers!

Ni vet hur det är, har man läst en bok man tyckte var bra måste man bara läsa nästa del. Man går omkring och tänker på den tills man har fått den i sina händer, och äntligen kan börja läsa.

Precis så var det för mig med Numbers (också kallad Döden i dina ögon). Första delen läste jag ut i slutet av maj, och den var bra, väldigt bra. Alltså köpte jag tvåan, Numbers, The Chaos på Foyles i juni. Men för mig räckte det med att känna att jag ägde den, och i och med kunde läsa den när jag ville. Sen, för några veckor sen hörde jag att den skulle komma på svenska, och kände mig då tvungen att läsa den innan alla andra gjorde det. (Den svenska titeln och omslaget är, enligt mig, hemskt) Ja, när jag började läsa Numbers, The Chaos var förväntningarna höga. Jag hade tidigare hört att den inte skulle vara lika bra som sin föregångare, men hoppades att det inte skulle vara sant.

Men det var sant. Hela boken var som en sämre kopia av Numbers. Upprepning, vad jag hatar det!

Adam has more than inherited his mother's curse: When he looks in someone's eyes, he not only sees the date of their death...he feels the searing, shocking pain of it. Since Jem died, Adam has lived by the sea with his great-grandmother, Val. But when rising tides flood the coast, they return to London. The city is an alien, exciting, frightening place. Most disturbing of all, Adam can't help but clock how many people's numbers are in January 2027; how many are on New Year's Day. What chaos awaits the world? Can he and Sarah stop a catastrophe? Or are they, too, counted among the "twenty-sevens"?

Synopsis från B & N.

Ja, hela boken går i stort sett ut på att Adam springer omkring och försöker förhindra den stora katastrofen och övertala människor att tro på honom. Det är inte så spännande i längden.

Boken är också berättad i varannan-kapitel-form av Adam och Sarah. Jag har inte riktigt lärt mig att tycka om det än. Det känns bara förvirrande när man får följa flera personer. När man väl har börjat få grepp om hur en person tänker så bytar författaren berättare, för att sen återgå till den första.

Är det meningen att jag som läsare ska anse det som okej att Jem är död och tänka ”let’s read about her son instead!” Och så ska hon tydligen ha fått reda på sitt nummer av Adam, och vetat när hon skulle dö, i det här fallet i cancer. Okej… jag köper inte riktigt det, Mrs Ward!

Jag måste också säga, Sarah, den andra huvudpersonen, hon är nog den mest tråkiga karaktär som jag någonsin har stött på. Adam kan jag till viss del gilla, men Sarah… Ingen som helst personlighet! Inte heller framställer Mrs Ward henne på ett sätt som får en att känna sympati för henne, vilket man borde göra med tanke på omständigheterna. Jag blir mer sittande och tänker, jaha, vad kul för dig då, Sarah, ironiskt.

Allt känns också så oplanerat och impulsivt, som att Mrs Ward bara fick tanken,

”det här låter bra, det skriver vi ner!” Vissa av sakerna som händer verkar helt sakna betydelse och bakgrund, och man förstår inte vad de har med själva storyn att göra. 

Slutet, vi ska inte tala om slutet. Jag kan säga så här, det var nog ett av de sämsta, mest oplanerade och oskickliga slut jag någonsin har stött på.

Nej, jag gillade inte The Chaos, även om jag så innerligt ville göra det. Det ända den lämnar kvar hos mig är ångest för att jag läste den överhuvudtaget. Då kanske jag kunde behållit min uppfattning om Numbers som en fantastisk bok och Mrs Ward som en bra författare, utan att the sequel skulle komma och förstöra allt!

Skrivet av Alice

Må bästa bokblogg vinna

Nånsin drömt om att genom ditt skrivande vinna 25.000 svenska kronor?
Drömmen kan bli verklighet om du joinar Forma Books bokbloggstävling!

Äntligen får bokbloggarna ett eget officiellt pris; Forma Books instiftar nu sin "Forma Books blog award", där alla kan nominera sig själva och andra, tills den 15 maj. Juryn tar ut tre finalister och det görs sen en allmän omröstning. Vinnarbloggen tilldelas 25.000 kronor och en Forma Books vinnar-logga. Det får man på bokmässan i Göteborg.

Tänk bara, 25.000 spänn! Det är vi verkligen värda. (Eller, nja...) Men alla som har ett bra förslag på vad vi skulle tänkas hitta på med pengarna eller bara gillar vår blogg så får ni hemskt gärna nominera oss här. Så får vi väl se hur det går....

Skrivet av Lyra

Bestämt vem som ska vara Katniss i Hunger Games!

Jennifer Lawrence

Ja, som sagt, nu är det tydligen klart vem som ska spela Katniss, och den lyckliga skådespelaren är Jennifer Lawrence. Läs mer om henne på imdb här.
Och vad tycker jag? Det bara skriker nej inom mig! Hon är född 1990, 21 i år. Det är meningen att Katniss ska vara 16 för crying out loud! Hon ska nästan vara ett barn! Och Jennifer Lawrence ser verkligen inte ut som ett barn, inte som en tonåring heller för den delen. Och no offence mot henne, men hon är inte heller kort och undernärd som Katniss ska vara. Även om det kanske går att ändra med lite (eller mycket) smink och träning.
Nej, jag gillar inte det här. Det känns helt fel.
Men jag har inte sett någon film av henne, kanske är hon en jättebra skådespelare? Och det är väl huvudsken?
Det senaste ryktet om Peeta är 23-åriga Hunter Parrish. En 23-åring för 16-åriga Peeta?!
Ja, det verkar som att Lionsgate siktar på äldre, mer erfana skådespelare som de antagligen tror "klarar av" rollerna framför yngre, i samma ålder som karaktärerna.
Det jag är rädd för här är att vi får en ny "Tillbaka Till Vintergatan". (Kommer ni ihåg tv-serien från när man var liten? Vuxna som springer runt på ett rymdskepp och försöker likna tonåringar? De lyckas inte särskilt bra...) Att de kommer göra alla tributes vuxna. Läste någonstans att det är för att de ska "avdramatisera" det hela. Please! De SKA ju vara ungdomar, det är hela grejen!
Nej, nu ska jag faktiskt ta och lugna ner mig och leta rätt på något klipp med JL, och se om hon har några skådespelartalanger innan jag gör nästa uttalande. Kanske det blir bra? I really hope so.

Oh, artikeln som säger att JL spelar Katniss, här

Skrivet av en något upprörd Alice

Gå och lägg er, alla stereotypiska superhjältar med blonda flickvänner och övernaturliga hundar. :(

Många gånger har jag haft rätt - sett en bok, tittat närmare på den, läst den och älskat den. När jag såg I am number four tänkte jag Ja, den DÄR är säkert bra, den kommer jag att tycka om. Den köper jag. Men icke. I am #4 börjar lovande, men efter ett tag slutar det att hända nya saker. Okej, de kanske är i en händelselös situation, men eftersom ett av författarens budord är du skall icke göra din bok tråkig är det inte acceptabelt.

 Storyn är inte helt originell. När en planet kallad Lorien (förresten var du inte direkt först med att komma på det namnet) blir attackerad av en fiendeplanet kallad Mogadore skickas en grupp med barn och deras, typ, väktare till jorden för att tränas och växa sig starka och en dag återvända till Lorien och rädda den döende planeten. Men Mogadorerna (the Mogadorians. Lite knöligt att skriva om en engelsk bok på svenska, egentligen.) följde efter till jorden och letar efter the Lorics, som de kallas, som ständigt måste förflytta sig och byta identitet. Mogadorerna förstörde ju Lorien, de vill alltså döda Lorien Nine, som de utsända Loricsarna kallas, och även ta vara på jordens rerurser att använda själva. Vår huvudperson heter Number Four, men eftersom man inte kan heta det på denna planet har han bytt namn varje gång han flyttat. När boken utspelar sig har #4 och hans, öh, väktare precis lämnat Florida och åker till en liten, liten stad i Ohio vid namn Paradise. #4 tar namnet John Smith (oj, vad originellt!) och är nu riktigt trött på att flytta. Och för en gångs skull så............. ja, ni fattar. Annars skulle ju ännu mindre hända i boken. :(
 Det ända #4 gör under hela boken är att leka superhjälte (the Lorics utvecklar alltså olika övernaturliga förmågor, lite som Twilight-vampyrerna, ännu ett minus...). Det känns stereotypiskt. Så fantasilöst. Samma sak med alla namn. John Smith. Sam Goode. Mark James. Sarah Hart. Jag minns bara ett icke-två-stavigt namn, och det är på en hund. En annan sak jag stör mig på i viss fiktion är att om man inte har tillräckligt bra fantasi så hittar man på en logisk förklaring byggd på något som någon annan kommit på och redan existerar. Som till exempel är förklaringen till världens sju underverk, språk, byggnader, samhällskonstruktion om man kan säga så, och allmän utveckling av human race i boken att the Lorics många gånger har besökt jorden under alla årtusenden och "hjälpt till" med sånt där. Det är även därför som Loriskan liknar franskan. Är det meningen att vi som läsare ska säga "....oh!" Mokay. Nej tack. Det där köper jag inte. Pittacus Lore, gå och lägg dig.
Inte nog med det såg jag filmtrailern igår på teve. Ugh. Snälla. Nu blir allt bara ännu värre! Fast jag vet inte, var boken kanske riktad till en yngre åldersgrupp? Ne... Men det kändes så ibland. Pittacus Lore, gå och lägg dig lite till.



(förresten ser hans ärr jättemobbade ut.)


Skrivet av en mycket besviken och ledsen Lyra
 det börjar i alla fall bli vår.

Harens År

Den uppmärksamma, som har läst bloggen slaviskt, har kunnat följa historien bakom Harens År av Arto Paasailinna. Det började en dag i maj, när vi som bäst hade satt oss till ro för att läsa i min trädgård. Min pappa kommer förbi, kastar en blick på Lyras Poppulärmusik från Vittula, och föreslår henne sedan att läsa innan nämnda bok. Min kompanjon verkade väl inte så jätteintresserad.

Sen började pappa att fråga mig var och varannan vecka,

”Har Lyra läst Harens År än?”, och han fick samma svar varje gång,

”Nej!” Tillslut gav han väl upp hoppet om Lyra, och började tjata på mig istället. Tillslut tröttnade jag, och skrev upp boken på min önskelista för födelsedagen i september.

Men bara för att boken e(s)tablerade sig i min bokhylla, betydde det inte nödvändigtvis att den skulle bli läst inom en snar framtid.  Tillslut beslutade jag och Lyra att 2011 skulle bli Harens År, så på nyårsdagen började jag läsa den.

Först visste jag väl inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag har sedan länge förstått att jag inte delar min pappas humor (eller någon annans heller för den delen), så att jag skulle finna boken underhållande var väl ganska unlikely.

Jag började i alla fall traggla mig igenom historien om Vatanen, en finsk journalist som har kommit i en medelålderskris, och i stort sett tröttnat på hela sitt liv. Ute på en resa för ett reportage råkar Vatanen köra på en hare. Han lämnar sin förstummade kollega i bilen, ger helt enkelt ut och letar rätt på haren, och kommer inte tillbaka. Så börjar Vatanens och harens resa genom Finland, där Vatanen råkar ut för allt från skogsbränder till skottlossningar i en kyrka.

Så, fann jag Harens År underhållande? Not bloody likely. Ska jag bedöma den ur ett språk-perspektiv blir jag väl tvungen att säga att den var mer eller mindre hemsk. Ur ett realistiskt perspektiv? nej, inte särskilt realistisk. Vi kan väl säga att Haren inte riktigt beter sig som normala harar borde göra under omständigheterna. Vatanen verkar inte heller ha några speciellt framträdande personlighetsdrag, mer än att han var han än kommer lyckas få tag på brännvin och supa sig full. Men han visar faktiskt en del tillgivenhet mot den stackars haren.

Jag kan väl säga att jag lärde mig två saker om finländare av den här boken.(Alltså, finländarna i boken, inte i verkligheten)

Alla verkar vara mer eller mindre beroende av alkohol. (Notera, jag har inget alls emot finländare, och syftar bara på personerna i boken.)

Alla har namn som är omöjliga att memorera, än mindre uttala.

Så, Harens År, läsvärd för alla med (min pappas) humor. 

Skrivet av Alice