Bokmässan 2011

I lördags åkte jag och Alice till bokmässan. Tre läner, ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz. Andra gången för mig, allra första gången för Alice. Kön in sträckte sig lååångt bortanför svenska mässan, men det tog inte så lång tid innan vi kom in. Väl där inne styrde vi kosan mot the English Bookshops monter, men vi hann inte vara där så länge förrän det var dags för prisutdelningen av Forma Book Blog Award, där vi såg Bokhororna ta emot sitt pris.
 Efter det gick vi runt en stund, jag med kartan, bland annat till SF-bokhandeln, Djurens Rätt där man fick veganska kakor (mycket goda!) och Hotell Gästis där böckerna var gratis! Det hoppas jag ni som var där inte missade...
Annat som det blev mycket av var knappar, godis, bokmärken, fancy påsar, det vanliga. Böckerna som köptes för min del var:

The Court of the Air, nån slags YA fantasy/sci-fi-what'sitsname som verkade lite lagom mysig och lättläst, på the English Bookshop,
där jag och Alice utnyttjade 3 for 2-erbjudandet, varsin bok plus en vi delade på. Det blev Jonathan Franzens (som ju var mäss-aktuell men som vi dessvärre inte såg, tror inte han var där på lördagen) The Discomfort Zone, som handlar om hans egen uppväxt.

På Hotell Gästis där böckerna var gratis köpte jag en smått lustig upplaga av 4:50 från Paddington, Agatha Christie, älskar ju tv-serie-versionen med Geraldine McEwan, som namnet Eylesbarrow kommer ifrån förresten, och en mycket fin utgåva av Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg.
Sista boken blev Andreas Carlssons Dandy. Inte för att jag är nåt fan av Andreas Carlsson, hade ingen koll på vem som skrivit den, men tänkte att den kanske skulle vara trevlig. (Speciellt de påkostade, smått ostiga extra-bilderna.) Och den kostade ju bara 40 spänn, liksom. Vi vår vänta och se, antingen är den alldeles otroligt genialisk (fast, nej...)  eller så faller den pladask. Jaja, jag tyckte upplägget verkade lite kul.
Hursomhelst, en annan bra grej var att när vi köpte varsitt nummer av Vi Läser fick man ett paket kakor på köpet. Inte helt fel?

Så, sammanfattat, inga fullträffar på monterprogram, inte en enda signering (fast några kända ansikten såg man ju, Camilla Läckberg, Fredrik Lindström, Björn Ranelid för all del!) men jag är nöjd. Alice också, vad jag vet. Vi åker säkert dit nästa år också. How about you?

Skrivet av Lyra

Tillägg av Alice:
Dessutom såg vi självaste Maria Montazami! Även om Lyra la ner iden att köpa ett signerat ex av hennes bok när vi såg den milslånga kön...

1001 Books You Must Read Before You Die

Jag fyllde 15 för några dagar sedan, och mina presenter bestod till största del av... böcker. (big surprise there!)
En av dem var den något speciella 1001 Books You Must Read Before You Die. Jag hade tidigare sett liknande böcker om album, filmer, etc, tänkte att det måste finnas en med böcker, googlade, och voìla!
De 1001 böckerna är utvalda av mer än 100 internationella kritiker (enligt boken) och sammanställda av Peter Boxall. Den är indelad i fyra sektioner, pre-1800, 1800s, 1900s och 2000s, det är alltså inte bara gamla dammiga klassiker, utan även nya. Den sista boken tror jag står som utgiven 2009. Till varje bok finns det en detaljerad beskrivning innehållande handling och varför boken är så läsvärd. Flertalet böcker finns det också med bilder till, av vilket många är väldigt intressanta. Tex bilden till Jane Eyre. 
Det är inte utan att man får lite ångest, för jag tvivlar starkt på att jag kommer hinna med alla 1001 böckerna innan jag dör, och dessutom en hel massa annat. Men jag kan i alla fall göra ett gott försök!
Kommer garanterat aldrig att inte veta vad jag ska läsa härnäst efter det här...

Skrivet av Alice

Blog Award

För nån vecka sen fick vi Liebster Blog Award av Nea och Andréa. Vi vet att det är lite sent, men vi vill ändå passa på att ge er ett ge er ett stort tack! Det är alltid kul att veta att det finns folk som uppskattar ens blogg så pass mycket!
Ett extra tack till Andréa för den fantastiska nomineringen. Vi vet att våra uppdateringar är lite si sådär, men vi har kommer förhoppningsvis fortsätta att blogga ett långt tag framöver.
Nu var det ju egentligen meningen att vi skulle skicka Awarden vidare till fem andra bloggar, men det känns som att de allra flesta redan har fått den. Alltså, vi struntar i nomineringarna. Men vi tycker att alla fantastiska bokbloggare därute förtjänar var sin inofficiell Award!
Vill man veta vilka bloggar vi läser reglbundet, eller få tips, finns det en blogglista längre ner i höger-menyn. Observera, vi läser betydligt fler bloggar än de som är med på listan.

Keep on reading, everybody!

The Kite Runner

The Kite Runner follows the story of Amir, the privileged son of a wealthy businessman in Kabul, and Hassan, the son of Amir's father's servant. As children in the relatively stable Afghanistan of the early 1970s, the boys are inseparable. They spend idyllic days running kites and telling stories of mystical places and powerful warriors until an unspeakable event changes the nature of their relationship forever, and eventually cements their bond in ways neither boy could have ever predicted. Even after Amir and his father flee to America, Amir remains haunted by his cowardly actions and disloyalty. In part, it is these demons and the sometimes impossible quest for forgiveness that bring him back to his war-torn native land after it comes under Taliban rule.


Synopsis från Amazon

Första gången jag hörde talas om Khaled Hosseini var en höstdag för ungefär ett år sen. Vår svenska-lärare hade fått för sig att vi skulle göra ett gammalt nationellt prov i läsförståelse, för att öva oss inför det riktiga kommande år. En av texterna man skulle svara på frågor runt var ett utdrag från the Kite Runner, eller Flyga Drake, som häftet sa.

Det skulle vara intressant att se vad jag svarade på frågorna, och om jag hade svarat likadant idag, efter att ha läst boken.

The Kite Runner är en ruskigt stark skildring. Och jag älskade den. Men så kan jag väl inte skriva, egentligen? Jag måste motivera varför. (I alla fall om det här hade varit en skol-uppgift, vilket det turligt nog inte är, och därför har jag rätt att säga så.) Nåja, jag kan i alla fall göra ett försök.

Here goes…

Ett av huvudmotiven är i alla fall Mr Hosseinis enorma berättar-förmåga. Han får läsaren att svepas med, och leva sig in i berättelsen. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, men det är sant. Jag fick också den där speciella känslan, ni vet wow!-känslan, och det kanske är det viktigaste av allt.

I hur många böcker ser man inte att huvudkaraktärerna är ofelfria (finns det ordet?), nästintill perfekta? Om de nu inte är perfekta besitter de en mängd egenskaper som anspelar på det. Extrem godhet (bortom humanitära gränser), uppoffrar sig för allt och alla (…Harry…), talar alltid sanning, är vänliga, etc.

Well, jag måste väl säga att Amir är raka motsatsen. I alla fall den yngre versionen av honom. Han är självisk, fåfäng och ljuger konstant.

Det är just det här jag uppskattar, och som hela berättelsen bygger på, att Mr Hosseini gör motsatsen till de flesta andra författare, och gör Amir så långt ifrån perfekt man kan komma, mänsklig helt enkelt.

(Och, i slutänden kom jag faktiskt att tycka om Amir, trots hans brister. De gjorde att man kom honom närmare, och till viss del kunde identifiera sig med honom.)

Jag kan väl inte säga att jag fäste särskilt mycket uppmärksamhet vid Afghanistan innan, men efter att ha läst Mr Hosseinis böcker har jag börjat titta upp varje gång jag hör det nämnas på nyheterna. För nu vet jag betydligt mer om dess historia än jag gjorde innan, och lite om varför det är som det är där nere.

För visst är det fruktansvärt? Det håller jag med om till fullo. Det Är bra att Mr Hosseini uppmärksammar det, världen behöver mer av den sortens litteratur, skildringar av verkliga händelser.

Jag uppskattade också alla inslag av det ’riktiga’ språket, nämligen farsi/persiska. (Även om originalet är skrivet på engelska) Nu pratar jag inte farsi, och kunde i och med det inte förstå de uttryck/ord som Mr Hosseini inte översatte, men inslagen gjorde det hela mycket mer levande, precis som tyskan i The Book Thief.

En annan sak jag tänkte på, efter att ha bott 20 år i Amerika identifierade Amir sig fortfarande som afghan. Istället för att beblanda sig med lokalbefolkningen letade Amir och hans Baba upp andra afghanska flyktingar. (Hade jag blivit dumpad i Uzbekistan skulle jag blivit over the moon av att höra någon som pratade svenska, så det sista förstår jag till fullo)

Detta tolkar jag som att Amir var stolt över sitt land, trots allt fruktansvärt som hände där. Han kände att han hörde hemma i Afghanistan, på ett sätt som han aldrig skulle kunna göra i California. Det är kanske något jag borde ta lärdom av…

Så, vad väntar ni på?! Spring och köp/låna/stjäl The Kite Runner!  Mig kvittar det vilket, så länge ni ser till att läsa den!

Själv ska jag se filmen, och kanske damma av min gamla drake. Enligt Amir och Hassan är ju trots allt den bästa tiden för kite running på vintern…

Skrivet av en kite running Alice