Miss Peregrine's Home for Peuliar Children

A mysterious island. An abandoned orphanage. And a strange collection of very curious photographs. It all waits to be discovered in Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children, an unforgettable novel that mixes fiction and photography in a thrilling reading experience. As our story opens, a horrific family tragedy sets sixteen-year-old Jacob journeying to a remote island off the coast of Wales, where he discovers the crumbling ruins of Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. As Jacob explores its abandoned bedrooms and hallways, it becomes clear that the children who once lived here—one of whom was his own grandfather—were more than just peculiar. They may have been dangerous. They may have been quarantined on a desolate island for good reason. And somehow—impossible though it seems—they may still be alive.

Jag läste ut min andra e-book på iPaden häromdagen. Den första, Solstice, var något av ett misslyckande. (Se tidigare inlägg) Den här gången tog jag mig betydligt mer tid att kolla upp boken, med andra ord inte ett impulsköp. Det visade sig vara förnuftigt, då Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children var betydligt bättre än Solstice. Men, jag kunde ändå inte hjälpa att bli besviken.

Jag läste så mycket bra om boken. Av synopsisen verkade den vara helt otroligt spännande och alla som hade läst den prisade den till skyarna. Så det var med rätt höga förhoppningar jag började läsa.

Det hela började bra, riktigt bra. Den där ironin som jag oftast uppskattar och dessutom spänning från sida ett (eller två…) När den första spänningen sedan var överspelad och lugnet lagt sig blev det dags för Jacob att åka till Wales, där han såklart hittar det övergivna huset. Jaha, var ska det ta vägen härifrån då? Jag väntade på en vändpunkt. Vändpunkten kom, men inte riktigt som jag hade hoppats. Därifrån gjorde boken en bergodalbane-linande resa, nedåt. Ja, vad kan man säga? Författaren tappade det fantastiska någonstans på vägen. Visst, den innehöll några smått creepy parts, men inte alls på den nivån som man förväntar sig efter en sådan synopsis och omdömen. Vissa gånger kunde jag till och med komma på mig själv med att tycka att vissa saker var lite smått fånigt. Nej, det hela var helt enkelt inte skickligt gjort. Eller, jo, den första delen av boken var riktigt bra, men inte den senare. Kanske blev den riktiga Ransom Riggs blev kidnappad av en hollow(förklaring i boken) efter att ha skrivit färdigt den första delen, och en weight skrev färdigt?

Nej, nu känns det som att jag bara har skrivit om allt det negativa. Bara lite till, sen är jag klar med det, I promise.

Karaktärerna. Trovärdiga karaktärer som håller berättelsen igenom är enormt viktigt för mig. Jacob var verkligen lovande, men det hela kraschade tyvärr med den andra delen. Den andra huvudkaraktären, Emma, ville jag verkligen tycka om, men hon kändes helt enkelt för platt för mig. De andra peiculiar children skulle jag gärna velat läsa mycket mer om. Det kändes som att det som stod om dem inte var tillräckligt för att bygga upp kompletta karaktärer av. Nej, de kändes mer som bakgrundsfigurer, vilket inte var fallet eftersom de utgör en viktig del av berättelsen.

Så, nu är jag klar, och kan i stället ägna mig åt det positiva.

Jag tyckte faktiskt om boken, även om det verkligen inte har låtit så hittills. Konceptet är unikt, det är det verkligen. Iden och förklaringarna till världen av Peculiars, det gör Ransom Riggs beundransvärt. Problemet var bara att sedan skriva resten av historien.

Fotografierna, jag avgudade dem, vad mer kan jag säga? Så fina! Vissa av dem var tillräckligt creepy för att ge mig kalla kårar.

Så, conclusion, Miss Peregrines Home for Peculiar Children, en bok som hade stor potential men föll platt någonstans på mitten, men som jag trots allt uppskattade.

Förresten, jag läste någonstans att det ska komma en fortsättning under 2013! Efter det slutet känner jag mig tvungen att läsa den, bara för att få veta hur det slutar.

Skrivet av Alice