The Prince of Mist

1943. As war sweeps across Europe, Max Craver’s father moves his family away from the city to an old wooden house on the coast. But as soon as they arrive, strange things begin to happen: Max discovers a garden filled with eerie statues, his sisters are plagued by unsettling dreams and voices; a box of old films oven a window to the past.

Most unsettling of all are rumors about the previous owners and the mysterious disappearance of their son. As Max delves into the past, he encounters the terrifying story of the Prince of Mist, a sinister shadow who emerges from the night to settle old scores, then disappears with the first mist of dawn…


Synopsis från bokens baksida

Carlos Ruiz Zafón introducerar en till världen av ‘The Prince of Mist’, Spanien 1943, i en kuslig, nästan spöklik spänning. Redan från början när familjen Craver anländer till sitt nya hem, huset vid stranden i en stad som man aldrig får veta namnet på, antyder Mr Zafón att det är något som inte riktigt står rätt till.

Stämningen är även vacker, på något sätt. Med precision målar Mr Zafón upp den lilla kuststaden, stranden och havet.

Språket? Om vi säger så här, Mr Zafón kan konsten att göra om något enkelt till något fantastiskt. För själva språket i sej är inte särskilt märkvärdigt, men tillsammans med stämningen och berättelsens handling blir det en underbar kombination.

Jag brukar gå under mottot ’böcker ska läsas på originalspråk’, men eftersom jag inte kan spanska (valde franska som c-språk istället) hade jag inte så mycket annat val än att läsa översättningen. Därför kan jag egentligen inte göra ett utlåtande om Mr Zafóns språk, bara översättarens. (Även om det kanske var det jag gjorde ovan…) Det kändes tidvis ganska frustrerande.

Visst tänkte jag mycket på det i början, att det var en översättning alltså, men i det stora hela fungerade det ganska bra.

En sak som jag genast reagerade på när jag fick ’The Prince of Mist’ i min hand var dess storlek. Dryga 200 sidor, kunde det verkligen bli en bra berättelse av det?

Ja, det kunde det verkligen. ’The Prince of Mist’ är precis så tjock som den behöver vara. Mr Zafón hinner med allt han vill säga, och mer där till. Boken är tillräckligt tjock.

En annan sak jag gillade med ’The Prince of Mist’ var att spänningen hela tiden trappades upp. Det började på ett ganska lågt stadium, som sedan sakta gick uppåt, för att i slutet skjuta skyhögt. Visst var det stunder som var lite mindre spännande, men aldrig så mycket att det blev långtråkigt. (Fast ibland kan det såklart vara trevligt att läsa en bok där det inte händer särskilt mycket också.)

Vi kan säga att slutet var så nagelbitande att jag stannade uppe långt in på natten för att läsa ut det, en ovana jag i stort sett trodde jag hade gjort mig av med.

Om jag nu ska klaga på något så var slutet en aning hastigt, även om det var otroligt spännande. Som att Mr Zafón, efter att ha berättat hela historien i ett relativt lugnt tempo, plötsligt fick väldigt bråttom att avsluta det hela. (Han kanske skulle med tåget eller hade en arg förläggare som stod och flåsade honom i nacken, vad vet jag)

Jag gillade inte heller riktigt karaktärernas reaktioner på det som hände i slutet, det var lite jaha-aktigt.

Så, jag antar att man kan säga att jag tyckte om ’The Prince of Mist’? Även om konceptet ’tycka om’ i det här fallet är underskattat.

Så, vad väntar ni på, gå ut och skaffa er en egen copy av The Prince of Mist!

En miljon tack till Pantalaimone som gav oss boken genom En Bok Om Dagens bokbyte. Du träffade mitt i prick!

Skrivet av Alice