Olidlig Spänning I Medeltidens Japan

Av: Lian Hearn
Originaltitel: Across the Nightingale Floor.

Medeltidens Japan. Klanernas krig rasar, en evig maktkamp. Det legendariska Släktet, bestående av spioner och lönnmördare med onaturliga förmågor. Dom gömda, ett folk som klanerna har svurit att utrota.

När 16-åriga Takeos hemby skövlas av Tohan-klanens ledare Iida räddas Takeo av Otori Shigeru från Otori-klanen. Shigeru tar med Takeo till Hagi, Otori-klanens huvudstad. Där får Takeo reda på allt mer om sig själv. Hans far var en Kikuta, en av familjerna i det legendariska Släktet. Takeo upptäcker att han också har flera av Släktets förmågor. Och Släktet kan när som helst kräva att han ska gå med dom.
När Shigeru sedan ska resa till Yamagata, Iidas huvudstad, tar han Takeo med sig. För att Takeo med Släktets förmågor är den enda som kan ta sig över Iidas Näktergalsgolv ljudlöst, och döda honom.

Shirakawa Kaede, från klanen Shirakawa, har i över halva sitt liv hållits som gisslan, allt för klanerna’s maktkamp.
Kaede har, efter att ha orsakat två mäns död, fått rykte om sig att bära på en förbannelse för alla män som tittar åt henne. När hon sedan ska bli bortgift med en man från Otori-klanen vävs hennes och Takeos öden samman.

Över Näktergalens Golv påminde mig lite om Caroline Wilkinsons Drakväktaren, på nåt sätt. Men den är ändå väldigt unik och väldigt spännande. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta.
En sak som man blir väldigt påmind om i den här boken är kvinnornas roll jämfört med männens. Det har alltid varit så. Männen har all makt och pengar. Sönerna ärver föräldrarna och tränas att bli krigare. Medans flickorna får lära sig att ta hand om gården, att lyda männen, allt för att sedan bli bortgifta.
Det är precis så Kaede har det. Hon är alltid underskattad, tvungen att lyda andra, bara för att hon är flicka. I andra boken säger hennes far “om du bara hade fötts till pojke!”. Det gör mig bara så himla arg! Därför kunde jag bara inte låta bli att jubla inom mig i slutet på första boken. Jag kan bara säga Go Kaede!

Skrivet av Alice

Lyra's tankar om denna bok: (OBS, SPOILERS)

I somras när jag var på ett jättestort scoutläger kallat "Agema" i norra Bohuslän, så träffade jag en tjej i min by (alltså sin egen kårs tältplats, den kan delas med andra kårer också, som våran gjordes) som också var boknörd. Jag tror att det första tipset hon gav mig var just "Över Näktergalens Golv".
"Wow!", tänkte jag, och vad fick jag inte se i Läseposten när jag kom hem?
"Har du missat 2000-talets bästa böcker? - Sagan om klanen Otori"
"SHIT!", tänker jag, kastar mig över telefonen och beställer första boken direkt.
Ännu mer peppad att läsa den blir jag av alla recensions-snuttar på baksidan, "Fantastiskt!", "Blivande favorit bland alla 13-99-åringar", "De som inte fängslas av Hearn's oslagbara roman måste lida av nån slags bristsjukdom" etc. etc....
Och resultatet: Jag är besviken. Lian Hearn's sett att skriva på är vackert och poetiskt, men karaktärerna känns stela och ytliga, det ända de vill är att hämnas sina mördade släktingar, vara med sina älskade (ja, jag menar på det sättet...-__-) och rida runt på sina hästar och rädda varandra. Folk beskriver det som en "kraftfull, vacker berättelse med tapperhet, mo(r)d och kärlek". Men jag köper det inte, det är alldeles för mycket tapperhet och kärlek, och karaktärernas tankar känns inte äkta. Nästan ingenting handlar om Takeo's "riktiga" tankar, det handlar bara om att rädda Shigeru, hämnas sina föräldrär, vara med sin älskade, etc. Personerna är svåra att lära känna, och det kan nog delvis bero på att man följer två personer, ungefär vartannat kapitel. Det blir lite mastigt. För pompöst. Tungt. Ingen riktig känsla i språket. Och allt detta resulterar i tråkig läsning.
Punkt.