Sjunken standard på svensk ungdomslitteratur?

Den senaste tiden har jag börjat fundera mycket på utländsk och svensk ungdoms litteratur. Man kan tro att det inte är så stor skillnad, men det är det. Speciellt bland ungdomsböckerna. De riktar sig till samma målgrupp, men ändå är de helt olika.
Man kan gå in var som helst, i en bokhandel, ett bibliotek… man ser dem direkt. De svenska ungdomsböckerna. Först ser man det på omslaget, någon fånig chic-lit, någon bild utan mening eller bara rent utsagt fult. Det med omslagen gäller mestadels översatta böcker. Förlagen envisas hela tiden med att ändra omslaget, och ibland också titeln. Gud vad jag stör mig på sånt!  Ta bara Hungerspelens svenska omslag och jämför det med det engelska The Hunger Games! Eller Twilights svenska titel, Om Jag Kunde Drömma. Sånt gör mig bara så frustrerad!

Men det är handlingarna också.
De svenska ungdomsböckerna blivit mycket enklare och slarvigare skrivna. Det är nästan aldrig någon komplicerad handling eller avancerad språk. Det är väldigt synd. Det kan bero på att standarden på svenska ungdomsförfattare har sjunkit, men det kan också bero på att målgruppens läsförmåga har sjunkit markant.
Ett exempel, när vi ska läsa på svenskan i skolan slår jag upp min oftast ganska tjocka bok, just nu Philip Pullmans Skuggan Från Norr, medans alla andra har lånat en 100 sidor tjock “ungdomsbok” av en, till ingens förvåning, svensk författare, de läser 10 sidor, klagar sedan på att den är tråkig och springer sedan ner till biblioteket och byter bok. Ja, ni fattar vad jag menar.
De flesta av dagens svenska ungdomsböcker utgörs av samma saker. För det mesta är det en tjej/kille som är impopulär i skolan och är olyckligt kär i någon av skolans populäraste personer. Om det inte är det är det i alla fall någon form av vardaglig kärlek. Som Lyra sa, In Real Life böckerna är ju sånt man upplever själv förr eller senare, inte sånt man vill läsa om.
(Med In real Life-böckerna menar jag böcker som utspelar sig i vanlig svensk miljö och där huvudpersonerna är helt vanliga ungdomar, inget konstigt eller annorlunda alls med. Jag syftar alltså inte på den nya pocket serien)
Och så har vi förstås de svenska fantasy-böckerna, jag ryser bara jag tänker på det! Vi har Allamandrarnas Återkomst och Vren
Lyra anser att Vren har världens bästa upplägg och att det skulle kunna bli en helt fantastisk bok, men den är så dåligt skriven så resultaten blir fruktansvärt. Det är bara att konstatera, svenskar kan inte skriva fantasy!

Om vi jämför dagens svenska ungdomslitteratur med utländsk är det rena skämtet. Ta bara Boktjuven, en av mina favoritböcker, skriven av den australienska Markus Zusak. Den är skriven med en helt otrolig känsla och noggrannhet. Jag kunde gå tillbaka och läsa om delar, inte bara för handlingens skull, utan för just ordens skull. Och det är ju just det som den här boken handlar om, ord.

För oss lite mer kompetenta läsare än de svenska In Real Life böckerna är det verkligen tur att de amerikanska och brittiska ungdomsförfattarna finns.
Författare som Suzanne Collins, Markus Zusak, Philip Pullman, och om man är riktigt kompetent, Jane Austen. Det är bra böker!

Självklart finns det bra böcker av svenska författare också. Men jag tror att der är mest barn och vuxen-böcker. Enligt min mening är en stor del av ungdomsböckerna som kommer ut nu väldigt dåliga. Men nu pratar jag mest om fantasy och IRL. Men det är ju bara enligt mig och Lyra, fullkomliga Fantasy-nördar som vill ha riktigt bra böcker


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har lagt upp nåt på evigheter. Det har bara varit så mycket med läxor, prov, konserter, öva till konserter... Urk! Tur att det mesta är över nu iallafall. Så här kommer äntligen ett inlägg, om nån tycker att jag gick åt för hårt på svenska författare så får ni säga till.

Skrivet av Alice, med Lyra's medhållande.
Foto av Alice, riktiga engelska, amerikanska och australiensiska böcker

En läsande scout's Best day of the Year

Vad tänker en riktigt boknörd när man säger "23 april?"

"Världsbokdagen! Tjohoo!"

Och vad säger en scout när man säger 23 april?

"St. George's-dagen! Wohoo!"

(Det där sista hör visserligen inte till ämnet, det var mest en påminnelse till  alla scouter med glömska ledare, för St. George SKA firas! Har ni inte gjort det, gör det NU! Och man kunde allt känna av världsbokdagen där ute också, i och med att Lyra lånade scoutgrundaren Baden-Powell's första handbok av ledaren, den heter "Scouting for Boys")

I alla fall, det jag försöker komma till är att jag med detta inlägg vill markera att det är världsbokdagen idag. Läseposten - som Alice och jag numera läser med ett kritiskt öga - skrev i sitt senaste nummer att världsbokdagen brukar firas med att man ger en bok till någon man tycker om. Så för att unna oss lite passade jag och min kära kompanjon på. 

Jag hade gått och varit sugen på två specifika böcker ett tag, Den Femte Systern av Mårten Sandén  och Tordyveln Flyger i Skymningen av Maria Gripe.(observera, svenska författare, vi gör framsteg!!!) Jag berättade om dessa två för Alice, och det slumpade sig så bra att hon för några år sen vunnit Tordyveln etc. i en tävling. Och den låg nu nånstans i källaren, oläst. Shame on you! Men den blev glatt överlämnad till mig idag, och jag gav henne, olyckligtvis väldigt sugen själv, Den Femte Systern. (Nyinköpt.) Kompromiss, alltså.  Men nu är vi båda nöjda och glada, bara om det inte vore för det äckligt fula omslaget på Tordyveln, det blir nog till att skaffa ett sånt där pocketfodral ändå...

Ja, som ni ser, designern måste varit full. Skulle ni kunna gå ut med den? 

Visst blir man liiite mera sugen om man jämför med förstnämnda boken, hehe, det var väl inte med en allt för happy min jag överlämnade denna lilla skatt till Alice...

Men, bli inte förskräckta, ni som läst Mrs Gripe, jag kommer att älska den, det är jag säker på. ;D 

Så, Glad Världsbokdag tills vidare!

Skrivet av Lyra med godkännande från Alice (sistnämnda ursäktar sig så mycket för att ha lyst med sin frånvaro en smula den senaste tiden, men ett inlägg kommer inom kort!)

Krigarmakt, Zombieslakt

I bittraste januarivintern fanns jag relativt ofta att beskåda med näsan i Jane Austen's väääldigt kända (ja, alltså känd för alla utom ointresserade småstadsbor, vilka gör en ofrivillig recension ägnad till Sveriges minst intresserade publik i skolan helt meningslös, fy på sig, hörni!) Stolthet Och Fördom, bara för att nu i soliga vår-April kunna fortsätta att fördjupa mig i ämnet, nämligen genom att roa mig med "en utökad utgåva där den älskade Jane Austen-romanen fulländats med helt nya, lemlästade zombiemardrömsscener". Ta det lugnt, det är inte så makabert som det låter! Eller jo, det är ju det det är. Men det är ju det som är hela poängen!

Det kanske är passande att börja med en liten redogörelse gällande originalet. ...Eller så kan ni kolla på Wikipedia... mja, vi kan ta det viktigaste.
På 1700-talet var äktenskap nyckelordet. För att bli lycklig skulle man gifta sig (helst rikt och av kärlek), skaffa barn, (gärna en eller flera söner, så att inte ens egendom gick via fideikomiss till närmsta manliga släktingen, läs böckerna i fråga för vidare förklaring)och få sina barn till ett lika lyckligt äktenskap med nån rik typ. Och det är det det går ut på, hela tiden. Den fjolliga Mrs Bennet är hela tiden på jakt efter passande makar till sina fem döttrar, medan döttrarnas i frågas åsikter är blandade.
Den yngsta, självsäkra Lydia, blir fullständigt lyrisk så fort en officer är i närheten, medans den näst äldsta, fördomsfulla huvudpersonen Elizabeth rynkar pannan och säger något kvicktänkt till sitt försvar. Mr Bennet, som delar de flestas åsikt om att hans fru är väldigt fjollig, och Lydia också, är en ganska ironisk man som tillbringar den största delen av sin tid i sitt bibliotek. Hela romanen skildrar alltså den georgianska vardagen, i stort sett, på gott och ont.

Nu tillbaks till April, och "den utökade utgåvan med zombiemardrömsscener". Här lider England av en märklig farsot som vägrar avta, och som hela England drabbas av. Systrarna Bennet är skolade i de dödliga konstarterna i Kina, i tjänst hos kungen som Hertfordshire's beskyddare, dödens brudar, och fruktar inte något, (möjligtvis Mr Darcy) Då de levande döda krälar upp ur sina kryptor och kistor i form av ruttnande lik, på jakt efter hjärna, hjärna och ännu mera hjärna, är allas våran kära Elizabeth och hennes systrar redo med musköt och katana, det kan se ut som nåt i den här stilen:

Ja, som ni kanske nu förstår så innehåller Stolthet och Fördom och Zombier inte bara extrem zombiehumor, utan också väldigt fina, och makabra, illustrationer! Och jag lovar, det här är inte den värsta...
Men det roligaste med hela grejen är ändå hur karaktärerna har fått en riktig zombiemakeover, så att deras syn på saker är densamma, men de har även blivit tilldelade ett sätt att se på zombier och den hotande farsoten, vilken gör dem mycket mer underhållande att läsa om. Och tanken på en Lady Catherine som tar av sig sin kappa och ställer sig i stridposition med tre ninjor runt sig är så skrattretande, omöjlig och nyskapande att jag blir helt mållös! Seth Grahame-Smith, som är hjärnan bakom boken, har nog nästan blivit en av mina många förebilder, och boken är självklart värd en plats på hedershyllan!
Men när jag läst ut boken och vänder blad, blir jag lite konfunderad. Det sista uppslaget har rubriken: "Stolthet och Fördom och Zombier - fördjupningsfrågor"
....Va, jaha? Fördjupningsfrågor, i den här boken? Jag hade förstått om det var fördjupningsfrågor i till exempel Boktjuven, men i den här? Är det nåt jag inte fattat? Och när jag läst dessa frågor får jag helt plötsligt en bättre inblick i hela boken, varför (antagligen) som zombierna är med. Och följande rader kommer att bestå av fråga 6. och fråga 10., de två som jag tyckte var intressantast:

6. En del kritiker har hävdat att zombierna representerar författarnas syn på äktenskapet - en förbannelse utan slut som suger livet ur dig och som helt enkelt vägrar att dö (där hör du, Bella, du skulle inte gift dig med Edward!). Håller du med, eller har du någon annan tanke om vad de onämnbara kan tänkas symbolisera?

10. En del forskare menar att zombierna är ett tillägg som kom till i sista minuten - en beställning från utgivaren, som ett skamlöst försök att öka försäljningen Andra hävdar att horderna av levande döda finns införlivade i Jane Austens intrig och i hennes samhällskritik. Vad tror du? Kan du föreställa dig hur den här romanen skulle vara utan den våldsamma zombiemardrömmen?

Ja, vad tror du? Läs och kolla.

Skrivet av Lyra