The Wishing Trees

Almost a year after the death of his wife, Kate, former high-tech executive Ian finds a letter that will change his life. It contains Kate's final wish-a plea for him to take their ten-year-old daughter, Mattie, on a trip across Asia, through the countries they had planned to visit to celebrate their fifteenth anniversary. 

Eager to honor the woman they loved, Ian and Mattie embark on an epic journey that retraces the early days of Ian's relationship with Kate. Along the way, Ian and Mattie leave paper "wishes" in ancient trees as symbols of their connection to Kate and their dreams for the future. Through incredible landscapes and inspiring people, Ian and Mattie are greeted with miracles large and small. And as they celebrate what Kate meant to them, they begin to find their way back to each other, discovering that healing is possible and love endures-lessons that Kate hoped to show them all along...

The Wishing Trees var något av ett impulsköp. Jag hittade den på Goodreads, tänkte den verkar väl bra och köpte den. Ibland slutar sånt bra, ibland mindre bra. Vi kan väl säga att det här var en av de bra gångerna.

The Wishing Trees är i grunden en historia om sorg och saknad. Mattie har förlorat sin mamma och Ian har förlorat sitt livs kärlek. Det är ett scenario som ofta återkommer, både i litteraturen och verkliga livet.

Att man däremot ger sig ut på en backpacker-trip genom Asien för att hedra den man älskade hör väl till det mer ovanliga, men det är precis vad Ian och Mattie gör.

Historien skildrar deras upplevelser i de olika länderna. Både länder med överflöd, som Japan, och mindre välbärgade länder, t.ex. Nepal.

Mr. Shors skildrar allting precis som det antagligen ser ut i verkligheten, med all fattigdom och lidande, och försöker inte att dölja eller förminska något av det. Realism tror jag bestämt att det kallades.

Ian och Mattie försöker under hela sin resa inte att komma över Kate, men minnas och gå vidare. Man ser det klassiska prospektet att Ian försöker att vara stark inför Mattie, vilka minnen som än kommer över honom, men att han egentligen är på gränsen till att bryta ihop.

Har man verkligen rätt att älska någon annan efter något sådant här? Det är också en återkommande fråga i boken.

Deras sorg smittar av sig, speciellt delarna som är skrivna ur Matties perspektiv. Det skär in i hjärtat, och i slutändan lider man verkligen med dem.

Språket i The Wishing Trees är oerhört fantastiskt och originellt. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, but believe me, man lever sig verkligen in i det. Stunder var det som att jag klättrade i Himalaya med Mattie och Ian, simmade med dem (och hajarna) i Thailand och satt bredvid Mattie när hon målade Taj Mahal i Indien.

Ian skulle föreställa Australiensare, och Mr. Shors har verkligen ansträngt sig för att få det att märkas när han pratar. (’No worries, mate!’) Ett uppskattat tillskott.

Taj Mahal i Indien, ett återkommande ämne i boken. Klassas som ett av världens sju underverk. Också en symbol för kärlek och saknad.

Men jag måste ändå säga, vissa saker var lite smått orealistiska, på ett realistiskt sätt. Till exempel, precis alla de mötte (med undantag från en liten flicka i Himalaya)verkade kunna engelska. (Kanske inte särskilt bra, men det hör inte till väsentligheterna.) SÅ vida spridd tror jag faktiskt inte att engelska är så att tiggande gatubarn i Katmandu kan prata det. Eller?

Ett återkommande scenario i boken var att hjälpa ’the less fortunate’, vilket Ian och Mattie gör på diverse sätt. Det är också en discussion question i slutet på boken.

’Do   you think people in wealthy countries have a moral obligation to assist the poor and suffering elsewhere in the world? To what extent? What sacrifices are and not willing to make? ‘

Det tåls att tänka på. Vad tycker egentligen ’the less fortunate’ om oss västerlänningar när vi kommer som turister till deras land, i dyra kläder med kamera och mobil i handen, när deras liv är en enda lång kamp för att överleva?

Världen är orättvis, det tror jag att vi alla har konstaterat, men i det här läget tycker i alla fall jag att vi är skyldiga att göra något. Det behöver inte handla om att förändra världen, men lite är bättre än inget. Right?

Skrivet av Alice