The Kite Runner

The Kite Runner follows the story of Amir, the privileged son of a wealthy businessman in Kabul, and Hassan, the son of Amir's father's servant. As children in the relatively stable Afghanistan of the early 1970s, the boys are inseparable. They spend idyllic days running kites and telling stories of mystical places and powerful warriors until an unspeakable event changes the nature of their relationship forever, and eventually cements their bond in ways neither boy could have ever predicted. Even after Amir and his father flee to America, Amir remains haunted by his cowardly actions and disloyalty. In part, it is these demons and the sometimes impossible quest for forgiveness that bring him back to his war-torn native land after it comes under Taliban rule.


Synopsis från Amazon

Första gången jag hörde talas om Khaled Hosseini var en höstdag för ungefär ett år sen. Vår svenska-lärare hade fått för sig att vi skulle göra ett gammalt nationellt prov i läsförståelse, för att öva oss inför det riktiga kommande år. En av texterna man skulle svara på frågor runt var ett utdrag från the Kite Runner, eller Flyga Drake, som häftet sa.

Det skulle vara intressant att se vad jag svarade på frågorna, och om jag hade svarat likadant idag, efter att ha läst boken.

The Kite Runner är en ruskigt stark skildring. Och jag älskade den. Men så kan jag väl inte skriva, egentligen? Jag måste motivera varför. (I alla fall om det här hade varit en skol-uppgift, vilket det turligt nog inte är, och därför har jag rätt att säga så.) Nåja, jag kan i alla fall göra ett försök.

Here goes…

Ett av huvudmotiven är i alla fall Mr Hosseinis enorma berättar-förmåga. Han får läsaren att svepas med, och leva sig in i berättelsen. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, men det är sant. Jag fick också den där speciella känslan, ni vet wow!-känslan, och det kanske är det viktigaste av allt.

I hur många böcker ser man inte att huvudkaraktärerna är ofelfria (finns det ordet?), nästintill perfekta? Om de nu inte är perfekta besitter de en mängd egenskaper som anspelar på det. Extrem godhet (bortom humanitära gränser), uppoffrar sig för allt och alla (…Harry…), talar alltid sanning, är vänliga, etc.

Well, jag måste väl säga att Amir är raka motsatsen. I alla fall den yngre versionen av honom. Han är självisk, fåfäng och ljuger konstant.

Det är just det här jag uppskattar, och som hela berättelsen bygger på, att Mr Hosseini gör motsatsen till de flesta andra författare, och gör Amir så långt ifrån perfekt man kan komma, mänsklig helt enkelt.

(Och, i slutänden kom jag faktiskt att tycka om Amir, trots hans brister. De gjorde att man kom honom närmare, och till viss del kunde identifiera sig med honom.)

Jag kan väl inte säga att jag fäste särskilt mycket uppmärksamhet vid Afghanistan innan, men efter att ha läst Mr Hosseinis böcker har jag börjat titta upp varje gång jag hör det nämnas på nyheterna. För nu vet jag betydligt mer om dess historia än jag gjorde innan, och lite om varför det är som det är där nere.

För visst är det fruktansvärt? Det håller jag med om till fullo. Det Är bra att Mr Hosseini uppmärksammar det, världen behöver mer av den sortens litteratur, skildringar av verkliga händelser.

Jag uppskattade också alla inslag av det ’riktiga’ språket, nämligen farsi/persiska. (Även om originalet är skrivet på engelska) Nu pratar jag inte farsi, och kunde i och med det inte förstå de uttryck/ord som Mr Hosseini inte översatte, men inslagen gjorde det hela mycket mer levande, precis som tyskan i The Book Thief.

En annan sak jag tänkte på, efter att ha bott 20 år i Amerika identifierade Amir sig fortfarande som afghan. Istället för att beblanda sig med lokalbefolkningen letade Amir och hans Baba upp andra afghanska flyktingar. (Hade jag blivit dumpad i Uzbekistan skulle jag blivit over the moon av att höra någon som pratade svenska, så det sista förstår jag till fullo)

Detta tolkar jag som att Amir var stolt över sitt land, trots allt fruktansvärt som hände där. Han kände att han hörde hemma i Afghanistan, på ett sätt som han aldrig skulle kunna göra i California. Det är kanske något jag borde ta lärdom av…

Så, vad väntar ni på?! Spring och köp/låna/stjäl The Kite Runner!  Mig kvittar det vilket, så länge ni ser till att läsa den!

Själv ska jag se filmen, och kanske damma av min gamla drake. Enligt Amir och Hassan är ju trots allt den bästa tiden för kite running på vintern…

Skrivet av en kite running Alice