Cirkeln

Första gången jag stötte på Cirkeln var i början på april, när jag under min prao på den lokala bokhandeln packade upp och prismärkte den. Just då tror jag inte att jag fäste någon större uppmärksamhet på den. Kanske läste på baksidan, tänkte hm… kanske det kan vara något? för att sedan lägga ifrån mig den och återgå till den väntande högen med böcker för prismärkning.

När vi sedan fick en förfrågan från Rabén och Sjögren om vi ville ha ett ex av Cirkeln för att recensera var det klart att vi sa ja.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. 
Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen. 
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. 
De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem

Synopis från förlagets hemsida.

Det har ju blivit rätt så mycket uppståndelse runt den här boken, både på bloggar och i övriga media. Främst tror jag att det är för att den är en svensk fantasy, och de är som sagt ytterst ovanliga. Dessutom har filmrättigheterna tydligen redan sålts till Hollywood och boken ska översättas till en mängd olika språk.

Men jag vet inte riktigt. Någon hittas mördad, efter det följer märkliga onaturliga händelser, en eller flera personer får reda på att de är ”The Choosen One(s)” och måste rädda världen från en ondska. Känns det inte som att vi har hört det här några gånger förut?

Cirkeln var bra, det måste jag medge. Riktigt spännande till och med. Överträffade mina förväntningar på den som en svensk fantasy. Men den saknade en sak, något som en riktigt bra bok måste innehålla. Originalitet. Det kändes hela tiden som att jag hade läst nästan samma sak förut, det hela kändes också till stora delar väldigt förutsägbart, just för att jag hade hört det förut.

Det känns bara som att det ovanstående konceptet är för uttjatat. Det måste vara något alldeles nytt och originellt för att göra en riktigt bra fantasy-bok. (Som sagt tidigare, jag älskar fantasy. Det finns inget som kan vara så fantastiskt, och hemskt dåligt, som fantasy)

En annan sak jag irriterar mig på är varför svenska författare alltid ska envisas med att ha så många huvudpersoner, och att historien konstant ska berättas ur minst fyra olika synvinklar. En person berättar två sidor, nästa person berättar två sidor, and so on. Nej tack. Det är inte det att jag har svårt att hålla reda på en massa olika karaktärer. Nej, nej. Snarare att det efter ett tag blir väldigt irriterande. Jag vill lära känna min huvudkaraktär/berättare ordentligt. Inte en massa hoppande. Såklart kan det vara okej att höra det hela ur en annan persons synvinkel då och då, men absolut inte hela tiden!

Jag måste ändå medge att Cirkeln var oerhört spännande, och till och med svår att släppa mot slutet. Men också slutet var en aning förutsägbart.

Men jag gillar verkligen det faktum att Minoo, Vannessa, Linnéa och de övriga var häxor, inte vampyrer varulvar eller änglar. Ett stort plus!

Jag uppskattade också det varierande person-galleriet. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren måste verkligen ha ansträngt sig för att få sina sex huvudpersoner så olika varandra som möjligt. Bland dem kan vi i stort sett hitta alla olika typer man kan tänkas träffa på i ett svenskt högstadie/gymnasie. Jag kunde faktiskt identifiera mig själv till stora delar med Minoo. Att karaktärerna hade gnabb sig själva emellan var också något nytt. Det är inte så ofta som man stöter på det, i alla fall inte i den formen.

Författarna lyckades också fånga den exakta känslan av den svenska skol och småstadsmiljön. Det känns så likt att det är näst intill omöjligt att tänka sig att magi och ondska lurar runt hörnet.   Jag delar faktiskt också åsikterna som alla huvudpersonerna verkade ha om Engelfors, om min småstad. (Fast min verkar faktiskt betydligt trevligare) 

Så, trots Cirkelns brister ser jag fram emot att läsa fortsättningen, Eld, som vi kan vänta oss 2012. Och inte minst filmen!

Tack till Rabén och Sjögren som gav oss ett recensions-ex av boken. 

Skrivet av Alice