Vägen Hem av Rosmunde Pilcher

Vid ett besök hos min mormor och morfar för någon månad sen fick jag för mig att jag skulle undersöka deras stora, dammiga bokhylla. Efter ett tag hittade jag en bok som onekligen verkade intressant. En stor tjock tegelsten på närmare 800 sidor med titeln Vägen Hem av britten Rosamunde Pilcher. Tjocka böcker är (som säkert nämnt innan) inte något som avskräcker mig, så jag började läsa. När vi sedan skulle gå fick boken följa med hem.

Sedan inleddes ett projekt, som faktiskt färdigställdes betydligt snabbare än jag hade väntat mig.

Jag kastade, egentligen utan att veta vad den handlade om, mig in i Vägen Hem. På ett sätt var det ju bra, jag kunde ju i och med det inte bilda mig några som helst förväntningar.

Jag landade i 30-talets England, närmare bestämt Cornwall, några år innan kriget. I öppnings-stycket introduceras huvudpersonen Judith Dunbar, då i åldern 14. Hon befinner sig bara veckor från att skiljas från sin mamma och lillasyster, som ska åka tillbaka till Colombo (som ligger på Ceylon/Sri Lanka) där Judiths pappa är stationerad och Judith född. Judith själv ska skickas till internatskola. Historien fortsätter sedan med Judith på internatskolan, St Ursula, där hon befriends en jämnårig flicka vid namn Loveday Carey-Lewis. (Loveday… jag vet, jag vet). Överklassfamiljen Carey-Lewis bestämmer sig sedan för att ta Judith under sina vingar, och det öppnar en mängd möjligheter för den förvillade, ensamma flickan. 

Boken beskriver sen Judiths liv under åren 1935-45 som familjen Carey-Lewis skyddsling, innan, under och efter kriget.

Jag har på senare tid kommit på mig själv med att gilla såna här böcker, såna där man får följa en karaktär under lång tid och verkligen lära känna dem och se hur de utvecklas. I Judiths fall är det en utveckling från flicka till ung kvinna. Och om att stå alldeles själv i värden, och tvingas växa upp.

Boken var också så lätt och behaglig att läsa, på något sätt. Jag slukade den på några få veckor. (Kanske var en av anledningarna att jag läste den på svenska, och min överstimulerade engelska-hjärna fick chansen att koppla av en aning) Boken hade heller inga kapitel, bara en ny rubrik för varje nytt år, så det var bara att fortsätta läsa tills man kom till ett lämpligt ställe.

Jag bara älskade karaktärerna! Sån trovärdighet har jag inte stött på på länge. Visst, Judith kan verka plain vid första anblicken, men efter ett tag inser man att hon är allt annat än det. Men den ända som nog överträffade Judith karaktärsmässigt enligt mig var nog hennes bästa kompis Loveday. (Trots hennes oerhört fåniga namn) Ett utmärkt exempel på en överklass-flicka som uppför sig allt annat än det.

Ja, Mrs Pilcher framställer verkligen inte den Engelska överklassen som något jag tidigare har stött på inom litteraturen.

Men en sak jag faktiskt irriterade mig på var de långa tidshoppen. Precis när man hade kommit in i Judiths 1936 hoppade berättelsen fram till 1938, och när man hade vant sig vid det var året redan 1941, ja ni fattar. Visserligen kan inte Mrs Pilcher berätta allt (då skulle boken vara en bra bit tjockare än den redan är), men tidshoppen kunde bli en aning vilseledande. Men jag antar att det var för att endast ta upp de viktigaste händelserna.

Boken kanske kan ses som en krigsroman, men jag ser det mer som en roman om en ung kvinnas struggle i frågan var hon egentligen hör hemma.

Så, vägen hem rekommenderas varmt till alla som känner en förkärlek för England och historiska romaner, och inte blir avskräckta av bokens tjocklek.

Skrivet av Alice

(Enligt IMDb ska det tydligen finnas en tv-serie från -98, men jag har inte lyckats hitta ens en trailer eller något som helst klipp varken på Youtube eller någon annan stans. Någon som har någon teori om var det kan tänkas finnas?)