Tretton Skäl Varför

Jag har kommit på vad jag nästan gillar bäst: att tipsa folk om böcker. Man ser dom, vilsna, osäkra själar, moloket sökande efter en bok värd att köpa. Eller, som de tror är värd att köpa. De vet ju inte vad som är bra! Då smyger man fram till dem, lite som en Superman, och utropar: "Osäker icke-läsare i nöd!" Då blir de så glada. Kastar sig nästan i ens famn. (eller inte) Men ler gör de oftast. Det hände mig senast när jag onsdagen före julafton tog en tur till Större Stad för att leta lite julklappar. Inne på Bokia var det mycket folk, och jag snirklade mig fram till "ungdomshyllan". Där stod en vilsen kvinna och tittade på böcker. Jag, måste erkännas, väntade en stund innan jag frågade, men sa till sist: "Vem letar ni till?" Hon sken upp och svarade att det var till en 15-årig systerson som hon tyckte skulle läsa lite mer. Eftersom vi inte är så erfarna på det "lättlästa" planet och sådant är svårt att hitta till äldre barn pekade jag på Revolt som stod på en hylla ovanför mig. Hon blev jätteglad för att jag hjälpte henne, och skulle fråga personalen om de hade första delen. Jag hoppas att killen fick den. "Det var en tjej som rekommenderade den, hoppas den är bra!"
Men man känner sig så nöjd efteråt. Sådant uppmuntras!

Men det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag har denna morgon läst ut min första bok på flera veckor, Tretton Skäl Varför. Jag vet inte om jag vill kalla det julläsning, men det krävde ändå koncentration. Ingenting att läsa mitt under julmiddagen. Kan vara lite deppigt att läsa mitt under en vanlig skolvecka också. Varning för obehagliga kopplingar. Jag ska inte berätta så mycket vad den handlar om, det kan man läsa på andra ställen. Men själva stammen är att Hannah Baker har tagit självmord, men innan spelade hon in tretton band som skickas runt till utvalda personer där de för höra vad det var de gjorde fel, och som till slut fick Hannah att ta sitt beslut. Det är jobbig läsning, och många gånger sitter man och tänker "nej, sluta, gör inte så!" fast man inte vet vad det kommer att leda fram till. Och på många punkter är Hannah orättvis; om folk vetat hur hon mådde skulle många ha låtit bli att göra det de gjorde mot henne. Hon dömer hårt. Men det var tillräckligt för att hon skulle ta livet av sig.
Mnja, det är seriös läsning som man nog alltid kommer att förknippa vissa saker med. Och svår att lägga ifrån sig. Kanske inte i början, men de sista hundra sidorna. Man anar också en sensmoral: försök alltid nå fram till människor på det bästa tänkbara sättet. Och hjälp dem innan det är för sent. Rekommenderas till alla, men kan nog vara särskilt lärorik för skolkuratorer.
En till sak, det är en väldigt konstig känsla att lära känna en död person genom inspelade kasettband. Något som gör det ännu verkligare är Hannahs blogg, Hannah's Reasons. Kommentarerna är mest anonyma, och består mycket av "Hannah, you didn't have to die, we're all so sorry" och liknande. En del har kommenterat som karaktärer i boken och identifierat sig med dem. Det känns på ett sätt fint, men om det skulle hänt i verkligheten, hur skulle det sett ut då? Hm. Hannah finns ju ändå inte på riktigt. Eller?
Nu ska jag åter fördjupa mig i Jane Eyre, försöka återfå julkänslan.

God fortsättning på er!

Skrivet av Slö(L)yra

P.S. Snart fyller bloggen ett år! Vi firar! D.S.