Gå och lägg er, alla stereotypiska superhjältar med blonda flickvänner och övernaturliga hundar. :(

Många gånger har jag haft rätt - sett en bok, tittat närmare på den, läst den och älskat den. När jag såg I am number four tänkte jag Ja, den DÄR är säkert bra, den kommer jag att tycka om. Den köper jag. Men icke. I am #4 börjar lovande, men efter ett tag slutar det att hända nya saker. Okej, de kanske är i en händelselös situation, men eftersom ett av författarens budord är du skall icke göra din bok tråkig är det inte acceptabelt.

 Storyn är inte helt originell. När en planet kallad Lorien (förresten var du inte direkt först med att komma på det namnet) blir attackerad av en fiendeplanet kallad Mogadore skickas en grupp med barn och deras, typ, väktare till jorden för att tränas och växa sig starka och en dag återvända till Lorien och rädda den döende planeten. Men Mogadorerna (the Mogadorians. Lite knöligt att skriva om en engelsk bok på svenska, egentligen.) följde efter till jorden och letar efter the Lorics, som de kallas, som ständigt måste förflytta sig och byta identitet. Mogadorerna förstörde ju Lorien, de vill alltså döda Lorien Nine, som de utsända Loricsarna kallas, och även ta vara på jordens rerurser att använda själva. Vår huvudperson heter Number Four, men eftersom man inte kan heta det på denna planet har han bytt namn varje gång han flyttat. När boken utspelar sig har #4 och hans, öh, väktare precis lämnat Florida och åker till en liten, liten stad i Ohio vid namn Paradise. #4 tar namnet John Smith (oj, vad originellt!) och är nu riktigt trött på att flytta. Och för en gångs skull så............. ja, ni fattar. Annars skulle ju ännu mindre hända i boken. :(
 Det ända #4 gör under hela boken är att leka superhjälte (the Lorics utvecklar alltså olika övernaturliga förmågor, lite som Twilight-vampyrerna, ännu ett minus...). Det känns stereotypiskt. Så fantasilöst. Samma sak med alla namn. John Smith. Sam Goode. Mark James. Sarah Hart. Jag minns bara ett icke-två-stavigt namn, och det är på en hund. En annan sak jag stör mig på i viss fiktion är att om man inte har tillräckligt bra fantasi så hittar man på en logisk förklaring byggd på något som någon annan kommit på och redan existerar. Som till exempel är förklaringen till världens sju underverk, språk, byggnader, samhällskonstruktion om man kan säga så, och allmän utveckling av human race i boken att the Lorics många gånger har besökt jorden under alla årtusenden och "hjälpt till" med sånt där. Det är även därför som Loriskan liknar franskan. Är det meningen att vi som läsare ska säga "....oh!" Mokay. Nej tack. Det där köper jag inte. Pittacus Lore, gå och lägg dig.
Inte nog med det såg jag filmtrailern igår på teve. Ugh. Snälla. Nu blir allt bara ännu värre! Fast jag vet inte, var boken kanske riktad till en yngre åldersgrupp? Ne... Men det kändes så ibland. Pittacus Lore, gå och lägg dig lite till.



(förresten ser hans ärr jättemobbade ut.)


Skrivet av en mycket besviken och ledsen Lyra
 det börjar i alla fall bli vår.