The Sequel Always As Good As the First One? Just Forget It...

Den här texten kan till viss del inehålla spoilers för dem som inte har läst Numbers!

Ni vet hur det är, har man läst en bok man tyckte var bra måste man bara läsa nästa del. Man går omkring och tänker på den tills man har fått den i sina händer, och äntligen kan börja läsa.

Precis så var det för mig med Numbers (också kallad Döden i dina ögon). Första delen läste jag ut i slutet av maj, och den var bra, väldigt bra. Alltså köpte jag tvåan, Numbers, The Chaos på Foyles i juni. Men för mig räckte det med att känna att jag ägde den, och i och med kunde läsa den när jag ville. Sen, för några veckor sen hörde jag att den skulle komma på svenska, och kände mig då tvungen att läsa den innan alla andra gjorde det. (Den svenska titeln och omslaget är, enligt mig, hemskt) Ja, när jag började läsa Numbers, The Chaos var förväntningarna höga. Jag hade tidigare hört att den inte skulle vara lika bra som sin föregångare, men hoppades att det inte skulle vara sant.

Men det var sant. Hela boken var som en sämre kopia av Numbers. Upprepning, vad jag hatar det!

Adam has more than inherited his mother's curse: When he looks in someone's eyes, he not only sees the date of their death...he feels the searing, shocking pain of it. Since Jem died, Adam has lived by the sea with his great-grandmother, Val. But when rising tides flood the coast, they return to London. The city is an alien, exciting, frightening place. Most disturbing of all, Adam can't help but clock how many people's numbers are in January 2027; how many are on New Year's Day. What chaos awaits the world? Can he and Sarah stop a catastrophe? Or are they, too, counted among the "twenty-sevens"?

Synopsis från B & N.

Ja, hela boken går i stort sett ut på att Adam springer omkring och försöker förhindra den stora katastrofen och övertala människor att tro på honom. Det är inte så spännande i längden.

Boken är också berättad i varannan-kapitel-form av Adam och Sarah. Jag har inte riktigt lärt mig att tycka om det än. Det känns bara förvirrande när man får följa flera personer. När man väl har börjat få grepp om hur en person tänker så bytar författaren berättare, för att sen återgå till den första.

Är det meningen att jag som läsare ska anse det som okej att Jem är död och tänka ”let’s read about her son instead!” Och så ska hon tydligen ha fått reda på sitt nummer av Adam, och vetat när hon skulle dö, i det här fallet i cancer. Okej… jag köper inte riktigt det, Mrs Ward!

Jag måste också säga, Sarah, den andra huvudpersonen, hon är nog den mest tråkiga karaktär som jag någonsin har stött på. Adam kan jag till viss del gilla, men Sarah… Ingen som helst personlighet! Inte heller framställer Mrs Ward henne på ett sätt som får en att känna sympati för henne, vilket man borde göra med tanke på omständigheterna. Jag blir mer sittande och tänker, jaha, vad kul för dig då, Sarah, ironiskt.

Allt känns också så oplanerat och impulsivt, som att Mrs Ward bara fick tanken,

”det här låter bra, det skriver vi ner!” Vissa av sakerna som händer verkar helt sakna betydelse och bakgrund, och man förstår inte vad de har med själva storyn att göra. 

Slutet, vi ska inte tala om slutet. Jag kan säga så här, det var nog ett av de sämsta, mest oplanerade och oskickliga slut jag någonsin har stött på.

Nej, jag gillade inte The Chaos, även om jag så innerligt ville göra det. Det ända den lämnar kvar hos mig är ångest för att jag läste den överhuvudtaget. Då kanske jag kunde behållit min uppfattning om Numbers som en fantastisk bok och Mrs Ward som en bra författare, utan att the sequel skulle komma och förstöra allt!

Skrivet av Alice