Harens År

Den uppmärksamma, som har läst bloggen slaviskt, har kunnat följa historien bakom Harens År av Arto Paasailinna. Det började en dag i maj, när vi som bäst hade satt oss till ro för att läsa i min trädgård. Min pappa kommer förbi, kastar en blick på Lyras Poppulärmusik från Vittula, och föreslår henne sedan att läsa innan nämnda bok. Min kompanjon verkade väl inte så jätteintresserad.

Sen började pappa att fråga mig var och varannan vecka,

”Har Lyra läst Harens År än?”, och han fick samma svar varje gång,

”Nej!” Tillslut gav han väl upp hoppet om Lyra, och började tjata på mig istället. Tillslut tröttnade jag, och skrev upp boken på min önskelista för födelsedagen i september.

Men bara för att boken e(s)tablerade sig i min bokhylla, betydde det inte nödvändigtvis att den skulle bli läst inom en snar framtid.  Tillslut beslutade jag och Lyra att 2011 skulle bli Harens År, så på nyårsdagen började jag läsa den.

Först visste jag väl inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Jag har sedan länge förstått att jag inte delar min pappas humor (eller någon annans heller för den delen), så att jag skulle finna boken underhållande var väl ganska unlikely.

Jag började i alla fall traggla mig igenom historien om Vatanen, en finsk journalist som har kommit i en medelålderskris, och i stort sett tröttnat på hela sitt liv. Ute på en resa för ett reportage råkar Vatanen köra på en hare. Han lämnar sin förstummade kollega i bilen, ger helt enkelt ut och letar rätt på haren, och kommer inte tillbaka. Så börjar Vatanens och harens resa genom Finland, där Vatanen råkar ut för allt från skogsbränder till skottlossningar i en kyrka.

Så, fann jag Harens År underhållande? Not bloody likely. Ska jag bedöma den ur ett språk-perspektiv blir jag väl tvungen att säga att den var mer eller mindre hemsk. Ur ett realistiskt perspektiv? nej, inte särskilt realistisk. Vi kan väl säga att Haren inte riktigt beter sig som normala harar borde göra under omständigheterna. Vatanen verkar inte heller ha några speciellt framträdande personlighetsdrag, mer än att han var han än kommer lyckas få tag på brännvin och supa sig full. Men han visar faktiskt en del tillgivenhet mot den stackars haren.

Jag kan väl säga att jag lärde mig två saker om finländare av den här boken.(Alltså, finländarna i boken, inte i verkligheten)

Alla verkar vara mer eller mindre beroende av alkohol. (Notera, jag har inget alls emot finländare, och syftar bara på personerna i boken.)

Alla har namn som är omöjliga att memorera, än mindre uttala.

Så, Harens År, läsvärd för alla med (min pappas) humor. 

Skrivet av Alice