Harry Potter is coming to town.... again.

Igår var jag och Alice på Harry Potter and the Deathly Hallows. Och det var ju över förväntan! Något som jag uppskattade väldigt mycket var att händelsernas ordning följde boken ovanligt bra, och det var inte mycket som hade hoppats över, heller. Att de bestämde sig för att göra två delar av sista boken var ju på flera sätt bra, men det skulle de ju gjort med både fjärde, femte och sjätte boken också. Den sista boken är ju ändå inte den längsta, men det blev antagligen så för att det var sista och mest relevanta boken. Det känns lite pompöst, eller hur? Grande finale, alla skriker, tjäna mycket pengar.

 Ändå har filmen inte fått någon vidare bra kritik, och många har kallat den "en transportsträcka" fram till den andra delen. Och, det är den väl visserligen, men jag tycker att scenografin är roligare än i de tidigare filmerna, där action och lustig trollkars-arkitektur har varit huvudämnena. Till exempel, scenen där Hermione läser The Tale of the three Brothers högt hos Lovegoods', och berättelsen tar form som en riktigt Tim Burton-animation. Mycket trevligt inslag, och mycket oväntat! Det är ingen vanlig stor action-film som alla ser, den har ju faktiskt ett djup. Och jag ser den nog igen. (Men jag var besviken på att inte scenen med Lunas rum var med.)

 Men Harry då, hur var han? Nja, jo, visst har han blivit lite äldre, men han har fortfarande ingen riktig personlighet. Jag menar, hur skulle man beskriva honom? Öh, nästan lite för modig, självuppoffrande, ett allvarligt fall av måste-alltid-rädda-alla-sjukan, och nästan utan något temperament alls. Han är nästan inte mänsklig, eller hur? Hur kan man vara så ödmjuk med den uppväxten? Jag antar att J.K. Rowlings' ursäkt skulle bli att han har den här spårningen, "the Trace" som han fick av sin mamma av kärlek till sin lilla Harry. Men, vadå, kan verkligen ens magi förhindra den annars så logiska påverkan på en som växer upp utan någon som helst kärlek? Är då inte alla barn värda att få detta skyddet av sina föräldrar? Titta på stackars Draco Malfoy, som jag funderat en del kring, han har helt klart inte fått tillräckligt med kärlek av Lucius och Narcissa, även om vi i sjätte boken får vittna till Narcissas kärleksfulla uttalanden när hon ber Snape att svära 'The Unbreakable Vow'. Hur som helst är ju Draco väldigt avundsjuk på Harry, som får så mycket kärlek varje dag, medan Dracos 'vänner' mest är hans eskort. Och Ginny, vad är det egentligen hon ser hos Harry? Är det den trygga familjetypen, en säker vän till familjen, brorsans bästa kompis, The Boy Who Lived, eller någon annan? Eller blev hon bara kär i Harry för att storyn skulle gå ihop?

 En som verkligen vet hur Harry borde uppträda är Neil Cicierega, som sen några år tillbaka har lagt upp små klipp på Youtube och andra ställen, som går under namnet Potter Puppet Pals, alltså Harry Potter i form av handdockor. Här är Harry den själviske hjälten som fått för mycket uppmärksamhet, Ron den dumma lilla pojken som alltid ser upp till Harry och Snape deras vresige fiende som faktiskt egentligen lever ett mycket miserabelt liv indränkt i utanförskap... och jobbiga elever. Inte nog med att Harry är porträtterad så otroligt bra, det är nog bästa Harry Potter-parodierna ever. Ja, det är nog inte så mycket mer att säga, bara se och hör!





And watch 'em all.

Skrivet av Miss Lyra