Ne Jamais Oublier - Never Forget

Det finns ju såna böcker man går och grunnar på i en evighet innan man läser dem, eller såna böcker man har hört mycket bra om. Det finns också såna böcker som man köper av en ren chansning. Det kan sluta bra, men också i en katastrof.

Sarah’s Key var precis en sån bok. Jag tror att Lyra nämnde den, jag kollade upp den, och köpte den direkt. Den verkade lovande, ”En Alice-bok”, som Lyra uttryckte det en gång. Så jag läste den, och den överträffade alla mina förväntningar.

”Paris, July 1942. Sarah, a ten-year-old girl is taken with her parents by the French police as they go door to door arresting Jewish families in the middle of the night. Desperate to protect her younger brother, Sarah looks him in a bedroom cupboard – their secret hiding place – and promises to come back for him as soon as they are released.

Sixty years later, Sarah’s story intertwines with that of Julia Jarmond, a journalist investigating the round-up.

Sarah’s Key is an emotionally gripping story of two families, forever linked to, and haunted by, one of the darkest days in France’s past”

(Lyra, eftersom Östgöta-postens, troligtvis enda, reporter slutade skriva för tidningen i samband med att den lades ner 1917, har han antagligen inte något bra att säga om boken)

Så beskrivs boken på baksidan. Och det är verkligen en emotionally gripping story. Ännu en Andra Världskriget skildring, så olik alla andra.

Jag vet, ”the characters in this novel is entierely fictitious”, men de skulle kunnat vara verkliga, och det gör hela skillnaden.

Vad tycker ni, ska vi ta en fransk historielektion innan vi går djupare in på boken? Ja, varför inte?

Den 16 Juli 1942 inträffade i Paris den så kallade Vel d’hiv, kort för Vélodrome d’Hiver. Över 13000 judar arresterades av den franska polisen. (Notera, den franska polisen, inte nazisterna) De fördes till en cykel-arena i mitten av Paris, där de hölls fångade i flera dagar, med nästan ingen mat och vatten. Sedan fördes de till tåg, och deporterades till närliggande läger. Förhållandena där, omänskliga. Efter någon vecka skildes de vuxna från barnen. De vuxna deporterades till Auschwitz. Efter en tid följde också barnen. Ni som är intresserade kan läsa om Vel d'Hiv här.

Böcker kan också delas in kategorier på ett annat sätt. Det man tänker ”åh, vad bra!”, om, och det som riktigt berör en.

För vem kan undgå att bli berörd av Sarahs historia? Sarah, om hon bara skulle vetat vilket öde som väntade dem, skulle hon ha tagit med sin bror då, eller lämnat kvar honom? Av två hemska, otänkbara ting.

En speciell detalj med boken är också att Sarahs namn inte nämns i boken förrän nästan i mitten. Varför? Ja, det får man inget svar på. Kanske något om att hon inte känner vem hon är förrän då? Nej, jag vet inte. Men en fin, originell detalj är det.

För all del, vi får inte glömma Julia, (kommer ni ihåg? journalisten) för historien handlar ju nästan lika mycket om henne som Sarah.

Snart blir hon personligt involverad i Sarahs historia, genom lägenheten hennes mans familj har ägt sedan Juli 1942, som tidigare tillhörde Sarahs familj.

Stället i boken där hon konfronterar sin Father-in-law om saken tar historien en riktig vändning. (Ni extremt spoiler-känsliga, läs inte det krulsiverade.)

”The girl, she came back. A couple of weeks after we had moved in. She came back to the rue de Saintonge. I’ll never forget. I’ll never forget Sarah Starzynski.”

Aldrig glömma. Det verkar alltid leda tillbaka till det med Andra Världskriget. Det är också det som Sarah senare skriver. ”Ne jamais oublier” Och Alice, som kan sina negationer, (eller inte) vet att ne jamais betyder aldrig och att oublier betyder glömma.

Det framgår också i boken som att fransmännen vill förtränga det hela. Glömma bort den 16 Juli. Det var inte förrän 1995 som presidenten i ett tal till folket erkände att Frankrike hade varit medskyldiga i det hela. Läs hans tal här.

Men jag säger som Sarah, ne jamais oublier!

Skrivet av Alice