Författare i forskningssyfte: Magnus Nordin

Okej, då vet jag.
Länge har jag sneglat lite på Magnus Nordin's deckare och thrillers. Läst på baksidan, tänkt "Hm, jo, ja, det här kanske är nåt att ha...?" och allt detta slutade med att jag till sist köpte "Prinsessan och Mördaren", en ungdomsdeckare från 2003. Det var obetänksamt gjort.

Eller ja, det kanske var bra att få ett slut på min undran, men jag hade hellre gjort det med någon av hans bättre böcker. (Om det finns nån.)
Boken öppnas med att en kille, full, får skjuts hem från en fest. Men han kommer inte längre än till en soptipp, där han dumpas, halvdöd.
Ett och ett halvt år senare flyttar Nina till Norra Söderbro, Markus' föräldrar skiljs, Teo börjar träna kickboxing och Lenita delar ut ännu ett knytnävsslag, och några cigaretter. Mord utförs i Norra Söderbro, men vilka är iblandade, och hur nära inpå finns mördaren?
Många perspektiv, som till sist flätas ihop.Typiskt svensk ungdomsroman, och sååå trist. Enligt Östgöta-correspondenten så "byggs spänningen upp snabbt, och boken behåller greppet ända till den våldsamt rafflande och oväntade upplösningen". Och DN tycker att "Magnus Nordin skickligt bygger upp spänningen så att man till slut gallskriker i sin fåtölj så fort en bil stannar". Men jag håller inte med någon av dem. Jag menar, man får ju inte ens veta mördarens anledning...
Jag förstår varför min mamma aldrig tar så lång tid på sig att läsa ut sina deckare. Det finns ju ingenting att smälta, liksom. Prinsessan och Mördaren är typisk helgläsning, man läser den i ett svep. Och den lämnar inte så mycket efter sig heller, förutom en månpocket som ser nästan orörd ut.

Magnus Nordin

Så, vad har jag kommit fram till? Jo, att svenksa deckare är som böckernas snabbmat. Eller kanske lite som GI-mat...? Mitt emellan någonstans, tror jag. Och om någon frågar varför jag har en Magnus Nordin i min bokhylla ska jag kalla det "forskningssyfte". 

Skrivet av Lyra

Mockingjay Has Come To Town...

Efter att dagens skola var slut, vandrade Alice och Lyra som vanligt ner till stadens bokhandel. De började gå sin vanliga runda runt i affären. Romaner, tonårsböcker, engelskpocket…
Efter att ha läst på baksidan och diskuterat flertal böcker gav Lyra plötsligt ur sig en flämtning. Alice stirrade förvånat på henne, hon hade siktet inställt på en bok, som av framsidan att döma aldrig skulle vara nåt som någon av dem ville läsa.
Då såg Alice vad som stod bredvid den innan nämnda boken. En orange paperback med ryggen vänd utåt. Lyra tog ut den. På framsidan var bokstäverna HG och en fjäder…
Alice kastade sig fram mot Lyra och försökte rycka boken ur handen på henne. Lyra ryckte demonstrivt tillbaka. När de båda hade hunnit samla tankarna, och efter Lyras,
“Nu lugnar vi ner oss”, stod de där flämtande och stirrande. Båda med ett fast grepp om Mockingjay. Efter ett tag vågade vi vända på boken och läsa baksidan, och sen försiktigt öppna den och läsa de första sidorna.

Nu tänker väl alla, vad väntade ni på då? Köp den! Men oturligt nog var det så att ingen av oss litat på bokhandelns förmåga att få in böcker i tid, så vi hade redan förbeställt den på www.bookdepository.com (fri frakt i hela världen), och böckerna väntades 6-8 dagar efter releas-datumet.

Nu ställdes vi iför ett svårt val. Antingen kunde vi, som Alice föreslog, köpa det enda exemplaret av Mockingjay trots att vi redan hade beställt den, och sitta hela kvällen och nästa dag i skolan och läsa i samma bok. Men frågan kvarstod ju, vem skulle ta med sig den hem? För båda var såklart ovilliga att låta den andra göra det. Olika sätt diskuterades (någon tog med sig den och lovade att inte läsa, omöjligt hävdade Lyra, låsa in den i någons skåp i skolan, anförtro den åt föräldrar, osv)
Vi kunde ju låta den vara, och våndas, men hade vi väntat i åtta månader kunde vi nog vänta i en vecka till.
Skulle vi berätta för någon annan att den fanns där, så den kunde bli köpt och vi kunde se personen läsa den i skolan? Nej. Vi försökte till och med gömma den bakom några andra böcker. Men den ställdes tillbaka, lite av skuldkänslor.

Tillslut gick vi med tunga hjärta därifrån, utan bok.
För har vi väntat i åtta månader kan vi nog våndas i en vecka till. Men skillnaden är ju att nu vet vi att den finns där, inom räckhåll. Förut kunde vi inte få tag på den, och det gjorde oss tvungna att vänta. Men det är ju sant att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge.

//Alice och Lyra

Drömlös I Sovjetunionen

När folk i ens närhet har kommit på att man är litterär, och läser otaligt med böcker, börjar de förstås komma med rekommendationer om vad man ska läsa. För det mesta är det förstås kul, men ibland kan det vara väldigt irriterande.
Ett exempel. I våras satt Lyra och jag i min trädgård och läste. Pappa kom förbi, och när han såg vad Lyra läste, Populärmusik Från Vittula av Mikael Niemi, sa han,
“Du måste läsa Harens År av Arto Paasilinna”, Lyra nickad bara. Jag vet inte om hon hade i tankarna att inom den närmaste framtiden läsa boken rekommenderad av min pappa.
Sen dess har han frågat mig minst fem gånger,
“Har Lyra läst Pasalinen än?”, för varje gång som jag svarar nej växer irritationen. Nu har han dessutom börjat tjata på mig att jag ska läsa den också…

Men vad har det här med saken att göra? Jo, för några veckor sen övertalade jag min mamma att läsa Hungerspelen. När jag frågade henne vad hon tyckte, sa hon att den var ruskig. Jag suckade. (Varför ska vuxna alltid tycka att allt är läskigt?) Men hon sa att det inte var alla morden, utan förtrycket. Sedan förklarade hon att liknande saker faktiskt har hänt i verkligheten, och började sedan prata om en bok. När hon sedan hämtade boken, “Jag tycker du ska läsa den, Alice”, bestämde jag mig för att för en gång skull göra som hon sa.

Boken ifråga är skriven av Eino Hanski och heter Drömlös. I den berättar Hanski historien om Masha, en kvinna i Sovjetunionen efter revolutionen. Under kommunismen och Stalin. Hennes man blir förd till Sibirien eftersom han anses vara en “folkfiende”, bara för att han är finsk. Masha kämpar för att deras son, Leo, ska få en bättre värld än den hon växte upp i under tsaren. Boken berättar i stora delar om Mashas och Leos kamp under Stalin.

Först kan man tycka att kommunism är något bra. Alla är jämlika, tjänar lika mycket pengar, osv. Vid närmare eftertanke är det nog motsatsen, i alla fall i Sovjet.
Tänk dig att du arbetar och arbetar, ändå får du inte mer pengar än alla andra, bara för att det ska vara lika. Är det något bra?
Precis som i Hungerspelen fick du inte heller tycka och tänka vad du ville. Om någon sa något ont om Stalin eller deras “älskade fosterland”, då kom Hemliga Polisen, och personen ifråga blev skickad till fångläger i Sibirien.
Pappa sa att Stalin dödade mer än Hitler, det är tänkvärt…

Han sa också att det är viktigt att läsa verklighetsbaserade böcker, så att man inte bara tror att allt är hemska saker som kan hända, utan saker som faktiskt har hänt.
Och jag kan faktiskt hålla med om vissa likheter mellan Panem och Sovjetunionen, förtrycket. 

//A

En liten Sommar-Final

Tja, nu kan man med rätta konstatera sommarlovet slut. Men deppa inte ihop för det, Alice & Lyra har mängder  med böcker som ligger och väntar och knappt kan vänta på att  få bli lästa, allt från svenska lokaldeckare till rysska succéförfattare. Så hösten blir nog en något intressantare bloggårstid än sommaren.
Men en del har vi ju ändå läst i sommar. Och vi har ju faktiskt inte nämnt alla heller:
Pappan & Havet, till exempel. Trodde ni att ni var för stora för mumintrollen? Icke då. Läser man Tove Jansson går man runt och myser i flera dagar efteråt. Pappan & Havet är en perfekt sommarbok om man ska ut och segla, till exempel. Muminpappan får en insikt och tar med sin familj till en av de yttersta öarna, "Ön", i Finska viken för att bosätta sig, och upptäcker där att öns fyrvaktare är borta, och åtar sig uppgiften att försöka få fyren att brinna igen. Samtidigt filosoferar familjen över havet, Mårrans' ensamma tjut hörs om kvällarna, Lilla My flyttar ut och Mumintrollet blir sjöhästarnas beundrare. Berättelsen seglar lugnt framåt med små vändningar, blåst och regn. Otroligt mysig roman, skriven med Tove Janssons' egna muminfilosofi. Tycker ni att det blir svårt att få den rätta känslan såhär i molniga augusti, kan ni vänta tills nästa sommar och istället läsa "Sent i November" längre fram i höst, som utspelar sig samtidigt som Pappan & Havet fast i Mumindalen. Precis lika bra.

Ön?

Någon mer vi inte har nämnt? I så fall får ni säga till. När hösten börjar krypa sig in till bloggen blir det mer inlägg om skojiga böcker, och säkert en ny fin header. Jag vet ett bra ställe...

Ni får ursäkta mig för tillfället, ska se The Two Towers på trean! : 3

Hoppas att ni haft en mer litterär och schysst sommar än oss, och hoppas på en ännu bättre höst!!!

/L

City of Bones! En oväntad succé på Bokhyllan!

Tänk, hur mycket man kan få ut av ett nummer av People, Twilight-special. Och tänk så mycket man kan få ut av ett citat, när man äntligen fattar poängen.
Man kanske skulle ta det från allra första början. När den fullständigt sålda Twilightern vid namn Lyra flög till staterna i höstas hade hon höga förväntningar - och en del pengar i plånboken - för utbudet av Twilight merchandise. Och, såklart, det hittade hon ju också. Hon köpte bland annat tidningen People, "special collector's edition!" På sidan 21 fanns en annons föreställande ett bokomslag, på mitten av det ett citat av... ingen mindre än Stephenie Meyer! Så klart, det var ju en Twilight-tidning. Och av bara den anledningen fick jag först höra talas om The Mortal Instruments. I alla fall, citatet löd: "Dear Edward and Jacob: I adore you both, but I'm spending the weekend with Jace. Sorry!"
...Huh? tänkte Lyra. VEM är den där Jace? Den enda hon kunde tänka sig var hennes man... men vad i hela friden gjorde det citatet i den här annonsen? Förbryllad vände Lyra sida, fortsatte nörda Twilight, och tänkte inte mer på det.
Tills BOKIA (!) den räddande ängeln i nöden av någon anledning får in just The Mortal Instruments på sin smala "Engelsk pocket"-hylla. Av ren förundran köper Lyra den första delen, City of Bones, vilken senare aktas, skadas ligger i en rökstinkande ryggsäck på en lägeräng en hel vecka, ritas i, sägs vara trög, görs hål i (my lord...) och så vidare. Ända tills i måndags morse: Lyra vaknar, och ser City of Bones ligga på nattduksbordet. Hon tar upp den, puffar upp kuddarna bakom ryggen, börjar läsa där hon slutade kvällen innan, (sid 283) och fastnar helt. Hallå, den här boken är ju genial!

Vi har sett det förut: skittrög i början, sista sidan så bra så man blir sjuk. Men i City of Bones anar man det hela tiden, hur bra det kommer bli. Eller rättare sagt, den är bra hela tiden, men jag tror inte att man inser det förrän man har läst om den. Nåt som jag definitivt kommer att göra!

Clary är den där typiska karaktären man skriver om i brist på annat, hon är liksom redan färdig: rödhårig, konstnärligt lagd, bor i en lägenhet i Brooklyn med sin "haphazard mother" och en massa tavlor. Clary's pappa är död, omkommen i en bilkrasch innan Clary föddes. Så typiskt. Clary har det bra, hänger med sin nördiga bästis Simon - och som känt henne sen de var små - på till exempel klubben "Pandemonium" där Clary en dag vittnar till en demon-dräpning (...jaja, kom på nåt bättre sett att uttrycka sig på själv) utförd av en grupp "Shadowhunters". Clary stöter på dem igen (så klart, annars skulle det aldrig bli någon bok) och tar del av den mörka sidan av New York City, avslöjanden av familje-hemligheter och blodiga fighter, och snart är alla i hennes närvaro inblandade.

Som en blandning mellan His Dark Materials och Kiki Strike, skulle jag vilja beskriva den här boken, och med ett tjockt lager sarkasm och ironi, demon-fighting och raseriutbrott. Och med en variant av love story jag aldrig läst förut. "Dagger-sharp, funky and cool". Låter det kul? "Hold on for a smart, sexy thrill ride", som Libba Bray sa. Och, tja, det är precis vad det är.
Och äntligen förstår jag citatet: I'm spending the weekend with Jace. Stephenie Meyer dumpar Edward och Jacob för en egoistisk, sarkastisk, änglalik karaktär i The Mortal Instruments: Jace! Har hon nånsin gjort något bättre? Nej, aldrig!

Och en sak till, vet ni vad jag skrev längst bak i boken, nedanför utläsningsdatumet?
"NYTT NÖRDOBJEKT!" 

Skrivet av Shadowhunter-Lyra
(Nu ska jag snart lägga mig och läsa del två, City of Ashes, inhandlad i Alingsås idag, innan jag hunnit läsa epilogen...)

Harry Potter 30 Years!

Att Harry Potter fyller 30 år är inte något som händer varje dag, och absolut något som måste firas. Så Alice och Lyra bestämde sig för ett något försenat Harry’s Födelsedag och Juliafton-firande.
Ett utbyte av Juliklappar, böcker, fick fungera som offergåva till Harry. Alice gav Lyra (eller Harry om man så vill) den SF-bokhandeln i Stockholm inskaffade boken Träsvärdet och Diamantsvärdet av Nick Perumov. Och Lyra gav Alice (eller Harry) Alice’s Adventures in Wonderland and Through The Lookig Glass av Lewis Carroll.

Sedan bar det ut på sjön, och när Harry Potter-nördarna, något blöta, stigit iland på holmen, komponerades en fin sång till Harry’s ära.

Under a rock, lives Harry Potter
Sometimes he’s out, waving his wand
And sometimes he’s out, playing some quidditch
All by himself, nobody’s there 

Inspirerade av den steniga holmen och Alice’s nya båt som hon, utan medgivande från de resterande i familjen, har döpt till Voldemort, eller The-One-Who-Must-Not-Be-Named.

Senare på kvällen hyrdes det filmer, och faktiskt inte Harry Potter, eftersom vi båda redan hade sett dem ett antal gånger.
Istället sågs Skin, en verklighetsbaserad film om Sydafrika under apartheiden. Ett vitt par, ovetande om att de har svarta gener bakåt i tiden, föder en svart flicka. Flickan, Sandra, får under hela sitt liv kämpa för sina rättigheter, under mottot “Never Give Up” Verkligen sevärd!

Nu återstår bara att vänta tills i höst, och Deathly Hallows, är ni lika spända som vi?!

HP-nördarna Alice och Lyra

Historisk Skildring Från Amerikanska Revolutionen

Oftast när jag läser på engelska är det omläsning av en bok på originalspråk eller alternativt fortsättningen på en bok som inte finns på svenska. Det är sällan man läser en helt okänd bok på engelska. Just därför är det så himla kul!
När jag var på Foyles i London köpte jag flera såna innan nämnda böcker. En av dem var Chains.
När jag sedan började läsa den för mig helt okända boken var förväntningarna höga. För att för mig är det så att jag hemskt gärna vill älska böckerna som jag är på engelska, precis som jag älskar språket. Det skulle varit en oerhört besvikelse om den visade sig vara dålig. Men jag hade inte behövt oroa mig.

Så, handlingen i korthet. Chains utspelar sig i Amerika 1776-1777, som på den tiden var en brittisk koloni. Folket var i stort sett uppdelat i två grupper, Loyalist och Patriot. Loyalisterna stödde den brittiske kungen och Patrioterna General Washington, som kämpade för att Amerika skulle bli ett eget land.
Huvudpersonen och hjältinnan, trettonåriga Isabel och hennes syster Ruth har förlorat sin mamma. I och med deras mistress’ död blir de sålda till Loyalisterna Mr och Mrs Lockton i New York City. Ingen av dem visar en endaste uns av vänlighet eller medkänsla mot systrarna, som hela tiden blir tvingas att arbeta, som de slavar de är.
Boken beskriver i stort sett Isabel’s egna kamp för frihet under Amerikanska Revolutionen. Och om allt en för andra obetydlig slavflicka får höra.

Chains är enligt mig ett extremt trovärdigt historiskt mästervärk. Att få höra om Amerikanska Revolutionen ur ögonen på en slavflicka. Alla Isabel’s tankar och känslor, och drömmen om frihet…  Men det kan bli lite långtråkigt ibland, lång tid utan att det hände någonting, men spänningen höll ändå i sig hyfsat genom hela boken. Att jag läste på engelska bidrog antagligen också till den där underbara känslan av en riktigt bra bok, på originalspråk!

Skrivet av en Liberty-Fighting Alice

Kort kommentar rörande The Resistance

Nu måste jag tänka efter, hur länge sen var det jag läste ut The Resistance? Början av juli, tror jag. Snart en månad sen. Olyckligtvis går tiden så fort när man har sommarlov.
I alla fall, sequelen till den älskade The Declaration var lite av en besvikelse. Den var inte dålig, idén är genial och  Gemma Malley's språk är noggrant och beskrivande, men mot slutet tappar hon tråden, det blir lite mesigt och ihopslängt. När Anna slänger sig om halsen på Peter får jag en obehaglig Twilight-association. Och när jag läser sista sidan känner jag mig missnöjd. Den kan inte bara sluta här, en tredje, avslutande del önskar jag mig i julklapp av författaren. "The Declaration Trilogy". Låter inte det bra?

Inlägg gällande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy kommer. Nån gång. Jag har insett att höst är en bättre årstid att läsa många böcker i, bättre än sommaren, dessvärre, speciellt om man har en stor, rolig släkt som hotar att slänga en i sjön om man bara sitter och läser...

Hoppas det går bättre för er,

Lyra

Tecken på existens, om så ett litet

Lyra är tillbaks - med nya erfarenheter och alldeles för mycket syre - efter en intensiv, ihärdig och bokfri scoutlägervecka. Det har varit sjukt mycket hela tiden, så jag hann helt enkelt inte läsa. Men boken har fått en liten makeover - killen på omslaget har fått skägg och stora framtänder, och King Kong har hoppat upp och satt sig på en av skyskraporna. Boken var ju i alla fall med. 


Lyra