Top 10 Books of 2011

Ja, tänk vad fort ett år går ändå? Under 2011 har jag deltagit i Goodreads Reading Challange, och precis nått mitt mål på 45 böcker! Det är ganska mycket, i alla fall för att vara mig.
På det stora hela har 2011 varit ett bra läsår (nej, då menar jag inte ett skolaktigt sådant), med en hel del fantastiska böcker, och några enstaka inte lika fantastiska. Nu tänkte jag lista mina Top 10 Books of 2011, utan någon som helst ordning.

Jane Eyre - Charlotte Brontë

(dock inte mitt omslag)

The Tin Princess - Philip Pullman

The Kite Runner - Khaled Hosseini

The Thirteenth Tale - Diana Setterfield

The Prince of Mist - Carlos Ruiz Zafòn

Divergent - Veronica Roth

Vägen Hem - Rosmunde Pilcher

City of Glass - Cassandra Clare

Revolution - Jennifer Donnelly 

A Thousand Splendid Suns - Khaled Hosseini 

Ja, nu kan jag bara hoppas på att 2012 blir lika bra som 2011, även om jag har starka föraningar om att jag inte kommer hinna med att läsa i närheten av lika mycket. 

//A

(Den som är intresserad av samtliga böcker jag har läst under 2011 kan ta sig en titt på Goodreads. )

Bokmässan 2011

I lördags åkte jag och Alice till bokmässan. Tre läner, ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz. Andra gången för mig, allra första gången för Alice. Kön in sträckte sig lååångt bortanför svenska mässan, men det tog inte så lång tid innan vi kom in. Väl där inne styrde vi kosan mot the English Bookshops monter, men vi hann inte vara där så länge förrän det var dags för prisutdelningen av Forma Book Blog Award, där vi såg Bokhororna ta emot sitt pris.
 Efter det gick vi runt en stund, jag med kartan, bland annat till SF-bokhandeln, Djurens Rätt där man fick veganska kakor (mycket goda!) och Hotell Gästis där böckerna var gratis! Det hoppas jag ni som var där inte missade...
Annat som det blev mycket av var knappar, godis, bokmärken, fancy påsar, det vanliga. Böckerna som köptes för min del var:

The Court of the Air, nån slags YA fantasy/sci-fi-what'sitsname som verkade lite lagom mysig och lättläst, på the English Bookshop,
där jag och Alice utnyttjade 3 for 2-erbjudandet, varsin bok plus en vi delade på. Det blev Jonathan Franzens (som ju var mäss-aktuell men som vi dessvärre inte såg, tror inte han var där på lördagen) The Discomfort Zone, som handlar om hans egen uppväxt.

På Hotell Gästis där böckerna var gratis köpte jag en smått lustig upplaga av 4:50 från Paddington, Agatha Christie, älskar ju tv-serie-versionen med Geraldine McEwan, som namnet Eylesbarrow kommer ifrån förresten, och en mycket fin utgåva av Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg.
Sista boken blev Andreas Carlssons Dandy. Inte för att jag är nåt fan av Andreas Carlsson, hade ingen koll på vem som skrivit den, men tänkte att den kanske skulle vara trevlig. (Speciellt de påkostade, smått ostiga extra-bilderna.) Och den kostade ju bara 40 spänn, liksom. Vi vår vänta och se, antingen är den alldeles otroligt genialisk (fast, nej...)  eller så faller den pladask. Jaja, jag tyckte upplägget verkade lite kul.
Hursomhelst, en annan bra grej var att när vi köpte varsitt nummer av Vi Läser fick man ett paket kakor på köpet. Inte helt fel?

Så, sammanfattat, inga fullträffar på monterprogram, inte en enda signering (fast några kända ansikten såg man ju, Camilla Läckberg, Fredrik Lindström, Björn Ranelid för all del!) men jag är nöjd. Alice också, vad jag vet. Vi åker säkert dit nästa år också. How about you?

Skrivet av Lyra

Tillägg av Alice:
Dessutom såg vi självaste Maria Montazami! Även om Lyra la ner iden att köpa ett signerat ex av hennes bok när vi såg den milslånga kön...

My Precious e-reder/iPad!

För några dagar sen kom den, min två månader försenade konfirmations-present. En Apple iPad 2. Det känns nästan läskigt, att jag faktiskt har fått en iPad, inte alls långt efter att jag först bestämde mig för att jag ville ha en.
Men insikten har slagit mig, det här är min e-reader, det jag ska använde för att tillfredsställa mitt läs-behov i framtiden.
I väntan på hjälp att betala för nya böcker har jag laddat ner några av Apples gratis-klassiker. Jag har också påbörjat Charles Dickens' A Tale of Two Cities. Och visst är det fantastiskt! Jag kan läsa i mörker, förstora och ändra text-snitt, aldrig behöva oroa mig för att inte ha tillräckligt med plats i bokhyllan... Och det som är allra mest fantastiskt, den inbyggda ordlistan! Klicka på ett ord, och omedelbart har du en förklaring över dess betydelse.
Men faktum kvarstår; det är ingen bok.
Precis som e-readers motståndare alltid har hävdat, så går inte 'paddan' att jämföras med en riktig bok. Den känns inte som en bok, luktar inte som en bok, och ser definitivt inte ut som en. Men det jag nog kommer att sakna mest av allt är att hålla 'a piece of art' i mina händer. Alla bok-älskare förstår säkert vad jag menar.
En annan grej, jag är ju så rädd om 'paddan' att jag inte vågar ta med mig den överallt, och kan på så sätt inte läsa den påbörjade boken. (Jag är rädd om mina böcker också, såklart, men det går ändå inte att komma i från att 'paddan' är värd avsevärt mycket mer räknat i pengar än en vanlig bok. Även om vissa av mina böcker är värda avsevärt mycket mer i känslor)
Don't get me wrong, I love my iPad, det är bara det att den aldrig kommer att kunna ersätta en riktig bok för mig.
Ett av citaten från sidan Bookfessions lyder 'The thought of e-readers taking over and the printed word dying out makes me wanna cry', eller något liknande. Det är ungefär så jag känner, men samtidigt worshippar jag min iPad.   Kan man verkligen ha dubbla lojaliteter? I det här fallet, för mig, ja. Jag tänker fortsätta att köpa riktiga böcker (skulle aldrig klara mig utan!), möjligtvis bara i mindre utsträckning än innan, och samtidigt läsa på iPaden. Men som sagt, först har jag några andra böcker jag behöver läsa ut...
En annan tanke som har slagit mig är att jag aldrig mer behöver gå i dagar och våndas i väntan på att en nyutgiven bok ska komma, jag kan bara ladda ner den direkt.
Jag ska kanske också göra tillkännagivandet att även om min iPad till största del ska fungera som en e-reader händer det även att jag använder den till att surfa, spela och lyssna på musik. 'Är det inte fantastiskt med teknologi?'

Skrivet av Alice

Omtyckt bokpaket

I torsdags, öh, tror jag, kom vårt bokpaket, och idag öppnade vi det. As simple as that. I alla fall, det var tungt och välfyllt, och när vi väl fick upp det upptäckte vi att det var fullt av olika stora paket inslagna i blommigt presentpapper. Gah! Rena julaftonen. Paketet (paketen...?) innehöll som ni kan se fyra böcker, utvalda berättelser av Edgar Allan Poe, En vampyrs bekännelse av Anne Rice, The Prince of Mist av spanska Carlos Ruiz Zafón, som också skrivit omtalade Ängelns lek, och inte minst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. På det följde en vitrandig anteckningsbok, massa smaskig choklad, ett antal tepåsar, Skit(gott) Godis, Pluggtugg, ett par bokmärken från pocketshop, ett lyckönskande vykort från bokvännen och det vi nog reagerade starkast på; de handskrivna lapparna med åsikter, rekommendationer, författar-kuriosa och tankar som låg i varje bok. Och inte nog med det; fastsatt med ett gem på varje lapp satt en till liten lapp med citat av författaren. Kors, så ambitiöst, välgjort och omtänksamt! TACK! Och allt är så fint och neaty och genomtänkt. Åh, tackar så ödmjukast! Vi är jättenöjda. Jag har planerat in att En vampyrs bekännelse och The prince of mist nu i sommar, och har redan ätit upp mitt godis. Tack, än en gång. Fortsätt så nästa gång det blir bokbyte, kära bokvän, vi är säkra på att din nästa bokvän blir lika glad som vi blev.

Skrivet av Lyra

Fynd På Bokrean

Som liten var jag alltid ett fan av bokrean. Eftersom vi alltid brukade åka på vår årliga skidsemester vid den tiden på året bokrean ägde rum, var jag oftast lite rädd att böckerna skulle ta slut. I slutändan kom jag oftast över böcker för stora summor pengar (flertalet var såna där hästböcker som det finns minst tio av i samma serie).
När jag blev äldre såg jag inte längre på bokrean med samma glädje. Jag fick tag på böcker på annat håll, och att köpa till fullpris såg jag inte som något problem. Jag vet inte om det berodde på att jag blev kräsnare med böcker, eller att utbudet magrade, men jag hittade helt enkelt inte lika mycket böcker längre. Mestadels bestod bokrean i vår småstad av gamla, uttjatade böcker, eller såna där ingen-kvalitets-böcker. Förra året tror jag inte att jag hittade en enda bok.
Idag bestämde sig jag och Lyra för att titta in på bokrean på vägen hem från skolan. Och till min stora förvåning gick jag därifrån med flertalet böcker.

En styck box med klassiker, som jag hade hört talas om innan, och blivit väldigt sugen på att ha i min ägo (299 kr, men det var värt det!) och dessutom en styck Jane Eyre på originalspråk för 39 spänn!

Klassikerna i boxen är följande;
Alice I Underlandet - Lewis Carroll
Pappa Långben - Jean Webster
Unga Kvinnor - Louisa May Alcott
Agnes Cecilia - Maria Gripe
Den Hemliga Trädgården - Frances Hodgson Burnett

Tror alla utom Agnes Cecilia är skrivna på engelska som originalspråk. Hade hellre läst dem på det än svenska, men ja... Man kan inte få allt.
Har bara läst Agnes Cecilia och Alice's Adventures In Wonderland innan, men den svenska upplagan får mina syskon glädje av och det skadar aldrig att äga Agnes Cecilia!

Har ni fått tag på något på bokrean?

Skrivet av Alice

Läs en klassiker

Har ni också ibland hört bra saker om en klassiker, och tänkt "ja, kanske det?" men sen tänkt efter och kommit fram till att boken antagligen mest är seg och gammalmodig. I många fall kan det stämma, men jag ber er; tänk inte så! Det kan ta lång tid (vilket det gjorde för mig, kommer till det senare) och kännas meningslöst, men det är det värt! Nånting får man ut av det. Så har det varit för mig när jag nu under två långa, tråkiga, snöiga, mörka månader läst Jane Eyre. Den välkända klassikern från mitten av 1800-talet, skriven av den äldsta av de författande systrarna Brontë, är på många sätt en slags självbiografi. Jane Eyre är en föräldralös flicka som bor hos sin faster och sina kusiner. Hon behandlas inte bra av dem, och får med hjälp av en läkare som besöker henne börja på en skol-instutition. Jane berättar detaljerat alla händelser, om sina tankar och funderingar, och minnen. Läsaren, eller "dear Reader", som Jane säger, följer henne genom England, från stora gods till små stugor, trädgårdar och hedar. Hon är mycket, vill mycket och gör mycket. En helt fantastisk och på den tiden, innovativ karaktär. (Kan dock använda ord, många ord, som man inte orkar slå upp.) Och, självklart, träffar hon kääärleken. Mer om det i boken.
När jag köpte J.E. på bokmässan i höstas hade jag ingen aning om vad den handlade om. När jag öppnade den och började läsa på riktigt i slutet av november hade jag fortfarande ingen aning om vad som väntade. Inte den blekaste. Hade inte ens brytt mig om att kolla århundradet den skrevs. *Shame* Jag visste bara att huvudpersonen hette Jane Eyre. Hade säkert inte ens vetat det om boken haft en annan titel... Enda anledningen till att jag egentligen läste den var att jag hört att den skulle vara så bra!
Men första sidan var en glad överraskning. "Det stämmer!", tänkte jag, "den är bra!" Senare kunde det vara långa kapitel som man bara ville hoppa över för att man inte orkade sitta med ordbok i varannan mening, men över lag är den helt otrolig. Många element hade jag inte alls räknat med, sätt att uttrycka sig, beskrivningar, det är så fint formulerat. Alla borde förstå att klassiker inte alls måste vara sega och formellt skrivna hela tiden. Jane Eyre är ett exempel.

Från kommande film

Varför jag läste Jane Eyre nu och inte sen var på grund av att det kommer en ny filmatisering av boken i år. Med Mia Wasikowska, som spelade Alice in Wonderland, som Jane. Cary Fukunaga regisserar. Enligt IMDb kommer den ut i USA i mars, men inte förrän i september i Storbritannien. Hm. Då har vi ännu en film-release att längta till. Men läs boken så länge, så går tiden lite fortare!




Brontëblog.blogspot.com

Skrivet av Lyra

Something rotten in the bokbransch

Har ni tänkt på en sak: att citat och "praise" på alla böcker egentligen känns så onödiga? Även om det står "något alldeles extra" på en deckare, *ahem* skulle jag köpa den då? Om det stod "storslagen debut svår att släppa" eller "det bästa som skrivits på flera år", skulle du då köpa den? Bara på grund av det? Tror inte det. Det gör väl ingen? Bara för att Stephen King, eller för all del Östgöta-Posten tycker att boken är bra, så ska man tro att man själv också tycker det. Bristande försäljningsidé, tycker jag. Och att författarnamnet har växt sig större än boktiteln hos vissa förlag är skrämmande. Att allting alltid kommer tillbaks till att kunna sälja bra. Det är där allt slutar, inom allt. Lova mig en sak, bli aldrig den där mäktiga personen som sitter och bestämmer sådant här. Okej? Bra.
Men, åter till citaten. Alice poängterade tidigare idag att det kanske sitter ett hundratal författare/kritiker som anser sig stora och viktiga nog och läser x antal böcker. Har de en hyfsad åsikt om någon, så präntas den någonstans på nästa upplaga. Kanske förstör den hela den annars jättefina framsidan (ett exempel) eller skrivs till och med på bokryggen, som på Hunger Games. Eller om det är någon lite mindre relevant person, som någon på Östgöta-Posten, så hamnar det med de andra på baksidan. Och läser 100 personer en bok så är det väl i alla fall NÅGON som tycker den är bra?! Ja, supposedly. Something rotten in the bokbransch, as it's been said. Låt oss hoppas på en vändning under 2011... eller inte. Såg ett sådant där omtalat citat på min mammas Joyce Carol Oates Älskad, Saknad. Som lyder något i stil med "Så källvattensrent att det blir unikt." Ehm, får jag påpeka att jag tycker alla historier ska vara unika? Det är hemskt att tänka att även bokvärlden håller på att förvridas till en värld av plagiat, copyright och efterapningar. Ingenting verkar vara unikt eller heligt längre. Snyft. Där gjorde allt Stockholm City, som vrägt ur sig sin åsikt, en tabbe. Kasst, hörni, kasst.

När jag och Alice förut idag uppdaterade oss på bloggfronten såg vi ett inlägg där man lagt upp en bild på sina olästa böcker. När vi räknat till 16 blev jag lite smått galen och började leta fram (ja, leta fram, bokhyllan är ju för liten...) mina olästa och slänga upp på sängen. Slutresultatet blev 55 stycken. Det stockade sig ju lite i halsen. Jag lovar, jag kommer dö med en oavslutad bok i handen. Eller kanske en iPad med eBok. Min sista tanke blir väl nåt i stil med "NEJ! Måste få veta hur det går! Hoppas att livet efter detta blir i ett bibliotek. Eller en databas."
Apropå iPad och det nya sättet att läsa, har jag faktiskt testat. Min kära moster fick en alldeles egen iPad i julklapp (när hon slet upp paketet blev alla helt flabbergasted, stunned, perplexa, startled, förvånade, häpna, tagna på sängen, surprised) som jag snällt nog fick prova vid nyår. Jag läste första kapitlet ur Charles Dickens A Cristmas Carol. (Alla eBook's klassiker är gratis, ju äldre desto billigare. Bara det får en ju att börja dregla...) Och måste säga att ja, helt okej. Om jag någon gång får en egen så skulle jag helt sluta köpa tunga, ohanterbara böcker. Man behöver inte ändra ställning hela tiden heller, och man kan ändra ljusstyrka, font och textstorlek. Känns ju visserligen lite udda att sitta och tänka: "nje, lite större kanske. Jag irriterar mig på den här stilen, måste byta." Jag vet inte om skärmen är specialgjord för att undvika ögonont, som jag vet att andra eReaders har, och jag kommer inte ifrån tanken att jag sitter med en skärm i knät. Upplösningen kommer nog också att bli bättre. Men, ja, tekniken gör framsteg.

Vill ni se hur det såg ut med alla olästa böcker? Självklart fotades det lite:

Nu tänkte jag fortsätta att fira Bokhyllans bemärkelsedag, genom att, öh, läsa. The Hunger Games, faktiskt. Har bestämt mig för att läsa om den varje januari. Kan inte riktigt släppa den. Får väl se hur det går med det. Men det känns helt fantastiskt att det bara gått ett år och vi har skrivit över hundra inlägg och har fått 8 följare i släptåg. Whew. Jag föreslog till Alice att vi skulle lämna den här bloggen åt sitt öde och göra som för ett år sen, göra nytt konto, sitta och fundera på namn, mall, vad man ska skriva och vänta med spänning på första kommentaren, men idén lades snabbt åt sidan. Vi ska istället fortsätta och se vart det bär. Supporta oss på vår färd genom att fortsätta läsa 

 godkväll önskar Lyra.

It's Christmas time

Nu är det jul, indeed! Och vi hinner nästan inte göra något som helst spontant! Helt underbart. Men julfriden börjar sakta sänka sig över oss nu. Ska bara få in granen, lacka paketen, göra klenäter och grönkål, och skriva klart detta inlägg.  Men snart, så.
Alice och Lyra har, trots all stress, lyckats med att träffas en stund och byta paket. Eftersom Alice tidigare i år fått böcker för dyra pengar gick jag för nån vecka sen till en second hand-butik och inhandlade fyra böcker (en till mig själv) för otroliga 7 riksdaler. Vilket kap! De var kanske inte i det bästa skick, men det är ju innehållet som räknas. De tre böckerna hon fick var Den mystiske Mr. Quin, Agatha Christie, Tomorrow when the war began, John Marsden (som hade en gul remsa med texten "tillhör skolbiblioteket" på!) och klassikern Rosens namn, Umberto Eco. Av Alice fick jag två helt nya böcker, Elsewhere av Gabrielle Zevin och The Looking-Glass wars av Frank Beddon. Senare är alltså 'the true story' om Alice i Underlandet. Enligt Mr. Beddon. När Alyss Heart berättade sin våldsamma historia uppfattade Lewis Carroll den helt fel, och skrev en söt, lite smågalen saga. Men sanningen var tvärtom, verkar det som. Jag känner mig otroligt peppad att läsa den, tack Alyss! Nu behöver jag nog ingenting i födelsedags-present. Eller kanske. Jag undrar om den inte finns som comic book också, med tanke på bilderna.



Okej, alla vet ju att Mr. Dodgson, som L.C. egentligen hette, kände Alice Lidell när hon var liten och lekte ofta med henne, men det ska bli kul. Varför kom jag inte på idén själv? Jag skrev ju en omgjord Alice in Wonderland på svenskan i höstas. Det här känns mycket coolare, när Chesire Cat är lönnmördare med nio liv och Blue Caterpillar ser ut som nånting President Snow hade kunnat komma på, i någon slags steampunk fantasy. Måste presentera den för alla vi känner. När jag läst den.
I jul, eller, från och med i morgon, ska vi lääääsa. Hoppas jag. Jane Eyre är jättefin, och har inte alls samma språk som Austens böcker, som jag trodde. Var inte så påläst. Som ni ser har jag nu också kommit över Thirteen reasons why, som jag läser med spänning, på svenska.  Till er som har läst den finns en hemsida, notera Hanna's blogg som är länkad till. Jag hoppas på många trevliga böcker i julklapp, and so to you! Och Alice.

Since it's Christmas let's be glad, even if your life's been sad, there are present to be had.

~ Merry, bookish Christmas! ~

Skrivet av Snö(L)yra

Om helger, böcker och sjungande vargar

Nu, när Lyra spenderat en lördag på landet med en utläst Clockwork Angel och en påse eukalyptus-godis som enda sällskap är det ganska skönt att komma tillbaka till stan där man bara kan välja och vraka när det gäller nya böcker. Och turen har nu kommit till Jane Eyre - på grund av rekommendationen jag läste i Ponton: att Jane Eyre avnjuts bäst någon gång i november med en kopp Earl Grey eller något dylikt svart te. "I'll remember that" skrev jag i kanten.

 Men, tillbaks till Clockwork Angel. Jag ska inte skriva för mycket med tanke på de som inte läst MI än och har allt roligt kvar, men jag har ungefär samma åsikt som Johanna på Reading & Rambling, den var inte så bra som vi trodde. Man känner igen lite för mycket ifrån The Mortal Instruments. De två trilogierna är än så länge skrivna efter samma regelbok, vilket kan tyckas tråkigt. I The Mortal Instruments är det kombinationerna och kontrasterna som gör böckerna, tycker jag, i Clockwork Angel är det mer 1800-talets smutsiga London och huvudpersonens mycket eminenta boksmak; Tessa pratar om både Jane Eyre och Dickens många verk och är en person som jag gärna skulle vilja lära känna. Tror det skulle leda till mycket intressanta diskussioner. En annan sak som är trevlig är att varje kapitel inleds med ett bokcitat, de flesta från författare samtida med när boken utspelar sig. Det konceptet känner vi igen och tycker om från Philip Pullmans The Amber Spyglass - som vi fortfarande inte läst på engelska och som faktiskt skulle vara en trevlig julklapp. Hoppas Tomten läser Alices & Lyras Bokhylla. - I den, och i MI finns mycket citat av John Milton till exempel, och av honom har ju faktiskt både Pullman och Clare inspirerats. Och både Jace och Will (från Clockwork A...) verkar ha läst Paradise Lost. Kanske det ingår i en Shadowhunters utbildning? I så fall ska jag också passa på, vårt ex låg i brevlådan kvällen vi kom hem från Polen.

Och en sak till, Cassandra Clare har en spellista för Clockwork Angel. Det tycker vi såklart om! Jag har inte lyssnat på någon av de inkluderade låtarna än och känner inte heller igen någon av titlarna eller artisterna, men när jag gör det ska det rapporteras. Har ändå funderat lite över hur min spellista skulle låta för både The Mortal Instruments och Clockwork Angel, och har konstaterat att det nog skulle bli väldigt mycket Patrick Wolf. Speciellt den här låten - från hans första album Lycanthropy - och Clockwork Angel är nästan som gjorda för varandra. Förutom att låten heter Paris, inte London. Hur som helst var det en mycket trevlig upptäckt jag gjorde.




Skrivet av Lyra

En liten notering: Charlotte Brontë's mammas flicknamn var Branwell. Är det bara en slump, eller döpte Clare the runner of London Institute till Charlotte Branwell med flit?

Harry Potter is coming to town.... again.

Igår var jag och Alice på Harry Potter and the Deathly Hallows. Och det var ju över förväntan! Något som jag uppskattade väldigt mycket var att händelsernas ordning följde boken ovanligt bra, och det var inte mycket som hade hoppats över, heller. Att de bestämde sig för att göra två delar av sista boken var ju på flera sätt bra, men det skulle de ju gjort med både fjärde, femte och sjätte boken också. Den sista boken är ju ändå inte den längsta, men det blev antagligen så för att det var sista och mest relevanta boken. Det känns lite pompöst, eller hur? Grande finale, alla skriker, tjäna mycket pengar.

 Ändå har filmen inte fått någon vidare bra kritik, och många har kallat den "en transportsträcka" fram till den andra delen. Och, det är den väl visserligen, men jag tycker att scenografin är roligare än i de tidigare filmerna, där action och lustig trollkars-arkitektur har varit huvudämnena. Till exempel, scenen där Hermione läser The Tale of the three Brothers högt hos Lovegoods', och berättelsen tar form som en riktigt Tim Burton-animation. Mycket trevligt inslag, och mycket oväntat! Det är ingen vanlig stor action-film som alla ser, den har ju faktiskt ett djup. Och jag ser den nog igen. (Men jag var besviken på att inte scenen med Lunas rum var med.)

 Men Harry då, hur var han? Nja, jo, visst har han blivit lite äldre, men han har fortfarande ingen riktig personlighet. Jag menar, hur skulle man beskriva honom? Öh, nästan lite för modig, självuppoffrande, ett allvarligt fall av måste-alltid-rädda-alla-sjukan, och nästan utan något temperament alls. Han är nästan inte mänsklig, eller hur? Hur kan man vara så ödmjuk med den uppväxten? Jag antar att J.K. Rowlings' ursäkt skulle bli att han har den här spårningen, "the Trace" som han fick av sin mamma av kärlek till sin lilla Harry. Men, vadå, kan verkligen ens magi förhindra den annars så logiska påverkan på en som växer upp utan någon som helst kärlek? Är då inte alla barn värda att få detta skyddet av sina föräldrar? Titta på stackars Draco Malfoy, som jag funderat en del kring, han har helt klart inte fått tillräckligt med kärlek av Lucius och Narcissa, även om vi i sjätte boken får vittna till Narcissas kärleksfulla uttalanden när hon ber Snape att svära 'The Unbreakable Vow'. Hur som helst är ju Draco väldigt avundsjuk på Harry, som får så mycket kärlek varje dag, medan Dracos 'vänner' mest är hans eskort. Och Ginny, vad är det egentligen hon ser hos Harry? Är det den trygga familjetypen, en säker vän till familjen, brorsans bästa kompis, The Boy Who Lived, eller någon annan? Eller blev hon bara kär i Harry för att storyn skulle gå ihop?

 En som verkligen vet hur Harry borde uppträda är Neil Cicierega, som sen några år tillbaka har lagt upp små klipp på Youtube och andra ställen, som går under namnet Potter Puppet Pals, alltså Harry Potter i form av handdockor. Här är Harry den själviske hjälten som fått för mycket uppmärksamhet, Ron den dumma lilla pojken som alltid ser upp till Harry och Snape deras vresige fiende som faktiskt egentligen lever ett mycket miserabelt liv indränkt i utanförskap... och jobbiga elever. Inte nog med att Harry är porträtterad så otroligt bra, det är nog bästa Harry Potter-parodierna ever. Ja, det är nog inte så mycket mer att säga, bara se och hör!





And watch 'em all.

Skrivet av Miss Lyra

Höst - och som vanligt, massa Böcker

När löven börjar blåsa in och lägga sig på Bokia's dörrmatta, är det höst. Och detta har nu inträffat. Lyra var där nu igår, och letade efter en bok, som hon tyvärr inte hittade. Innan det, var hon på stans second hand-butik, och eftersom hon senare gick till Bokia, så hade hon ju inte hittat det hon sökte där heller. Sad story. I alla fall, det var inte det som var det mest väsentliga i detta inlägg. Jag läste även ut Agatha Christie's The Body i the Library igår. Även om den varken är svårläst eller tjock, så tog det ett tag att läsa ut den. Kan bero på att jag "gjort mycket annat", eller på att den inte var så jättebra.

Men det var den. Nog. Jo, det var den. Men jag hade förväntat mig mer av Miss Marple, kändisen, huvudpersonen, och min förebild. Alla vill väl bli som Miss Marple när de blir gamla, eller hur?

Kanske ska börja från början. För alla ni som inte har en aning om vad jag pratar om så har ni svaren på de flesta frågorna här.  
Jag har ju sett - och tyckt mycket om - en del av de senaste filmatiseringarna av Miss Marple mysteries, med den fantastiska Geraldine McEwan som Miss Jane Marple. Och det var där nånstans som jag bestämde mig för att läsa dem också. Så när jag i början på denna terminen snabbt blev färdig med en grammatik-lapp på engelskan och fick erbjudandet att gå till skolbiblioteket och låna en bok på engelska (som min schyssta lärare hade fattat att jag var kompetent nog att göra) så blev det The Body in the Library, av Agatha Christie. Upplagan är från -83, jätteful, sliten, först inplastad, sen har de fått tejpa ihop ryggen lite på denna stackars paperback, sen har de till och med blivit tvungna att häfta ihop ryggen med häftapparat, synd bara att det hamnade lite snett, sen har de satt på en gul plastremsa (sådana sitter förresten på alla skolans låneböcker) på vilken man kan läsa texten "tillhör skolbiblioteket", och sen har de piffat upp den med ännu lite tejp över ryggen. Den är alltså ganska shabby. Och bläddrar man snabbt igenom den så luktar de gulnande sidorna som om den legat nerpackad i en låda på en vind i några år. Mysigt. Men, det är ju innehållet som räknas! 
Och det tänkte jag komma till nu. England på 40-talet. En ung flicka hittas strypt på spismattan i paret Bantry's bibliotek. Mrs. Bantry tar kontakt med sin vän Miss Marple, som löst många fall förut men som polisen fortfarande inte har något vidare stort förtroende för, börjar nysta i mordgåtan, och, såklart, har svaret klart långt innan polisen. Men det är ändå polisen man följer mest i utredningen. Lite trist. Och öven om boken är på drygt 200 sidor, så känns det som en novell. Men det är inget projekt jag kommer överge, Lyra har kontakter, i besittning av nästan alla Agatha Christie's verk. På originalspråk. 

Och idag läste jag ut Maria Gripe's "Agnes Cecilia - En sällsam historia", i sällskap av en fransk nougat. Och jag tycker bara om henne mer och mer för varje gång jag läser henne! Helt klart en av Sveriges bästa författare. Och "Agnes Cecilia" är verkligen sällsam. Och sällsamt gillar vi. Sällsamt och lite övernaturligt. Fina, gamla hus, kakelugnar, vår och trevliga författarcitat. 


Det är något konstigt som pågår i våningen. Steg utan fötter att framkalla dem, klockor som går baklänges och små saker orsakade av slumpen som förändrar allt. Men långsamt går det upp för Nora att någon bortom tid och rum söker kontakt med henne. Någon som varit i precis samma situation, omgivning och sinnesstämning som Nora. Men några årtionden tidigare...


Maria Gripe diggar slumpen. Det har jag förstått från Tordyveln flyger i Skymningen, som jag faktiskt tror jag glömt att nämna. I alla fall, den var bra, men Agnes Cecilia var bättre. Läs dem båda. Öh, finns att låna på vår skolbibliotek!


Skrivet av Lyra

Alice In Wonderland

Alice In Wonderland, antagligen världens mest lästa barnbok tillsammans med Harry Potter. Boken blev ju också modern igen i och med Tim Burton’s version av filmen. Alla verkade ha sett filmen om Alice, och läst boken, alla utom Alice. Och det gick ju inte för sig. Så på en av mina många besök till Stadsbiblioteket började jag läsa Alice’s Adventures In Wonderland. Jag hade ganska dimmiga minnen av att ha fått den läst för mig när jag var liten, så det var som att återuppleva den känslan igen. 

För jag måste ju faktiskt erkänna, det är en fantastisk bok. Historien om Alice som ramlar ner genom kaninhålet till Wonderland, och alla fantatiska karaktärer! The White Rabbit, The Duchess, The Cheshire Cat, The Mad Hatter, The March Hare, The Mock Turtele, The Queen of Hearts… Men Alice är ändå den fantastiskaste av alla, jag har aldrig läst om någon som har en fantasi som hon!

Boken jag läste var en nyutgåva med massor av fina illustrationer, vilket ökade den där fantastiska känslan ytterligare. För det spelar ingen roll att Alice In Wonderland är en barnbok, den är ändå fantastisk, och måste läsas nån gång!

Skrivet av Alice

(Ni får ursäkta formatet, Blogger har ännu en dålig dag)

Krigarmakt, Zombieslakt

I bittraste januarivintern fanns jag relativt ofta att beskåda med näsan i Jane Austen's väääldigt kända (ja, alltså känd för alla utom ointresserade småstadsbor, vilka gör en ofrivillig recension ägnad till Sveriges minst intresserade publik i skolan helt meningslös, fy på sig, hörni!) Stolthet Och Fördom, bara för att nu i soliga vår-April kunna fortsätta att fördjupa mig i ämnet, nämligen genom att roa mig med "en utökad utgåva där den älskade Jane Austen-romanen fulländats med helt nya, lemlästade zombiemardrömsscener". Ta det lugnt, det är inte så makabert som det låter! Eller jo, det är ju det det är. Men det är ju det som är hela poängen!

Det kanske är passande att börja med en liten redogörelse gällande originalet. ...Eller så kan ni kolla på Wikipedia... mja, vi kan ta det viktigaste.
På 1700-talet var äktenskap nyckelordet. För att bli lycklig skulle man gifta sig (helst rikt och av kärlek), skaffa barn, (gärna en eller flera söner, så att inte ens egendom gick via fideikomiss till närmsta manliga släktingen, läs böckerna i fråga för vidare förklaring)och få sina barn till ett lika lyckligt äktenskap med nån rik typ. Och det är det det går ut på, hela tiden. Den fjolliga Mrs Bennet är hela tiden på jakt efter passande makar till sina fem döttrar, medan döttrarnas i frågas åsikter är blandade.
Den yngsta, självsäkra Lydia, blir fullständigt lyrisk så fort en officer är i närheten, medans den näst äldsta, fördomsfulla huvudpersonen Elizabeth rynkar pannan och säger något kvicktänkt till sitt försvar. Mr Bennet, som delar de flestas åsikt om att hans fru är väldigt fjollig, och Lydia också, är en ganska ironisk man som tillbringar den största delen av sin tid i sitt bibliotek. Hela romanen skildrar alltså den georgianska vardagen, i stort sett, på gott och ont.

Nu tillbaks till April, och "den utökade utgåvan med zombiemardrömsscener". Här lider England av en märklig farsot som vägrar avta, och som hela England drabbas av. Systrarna Bennet är skolade i de dödliga konstarterna i Kina, i tjänst hos kungen som Hertfordshire's beskyddare, dödens brudar, och fruktar inte något, (möjligtvis Mr Darcy) Då de levande döda krälar upp ur sina kryptor och kistor i form av ruttnande lik, på jakt efter hjärna, hjärna och ännu mera hjärna, är allas våran kära Elizabeth och hennes systrar redo med musköt och katana, det kan se ut som nåt i den här stilen:

Ja, som ni kanske nu förstår så innehåller Stolthet och Fördom och Zombier inte bara extrem zombiehumor, utan också väldigt fina, och makabra, illustrationer! Och jag lovar, det här är inte den värsta...
Men det roligaste med hela grejen är ändå hur karaktärerna har fått en riktig zombiemakeover, så att deras syn på saker är densamma, men de har även blivit tilldelade ett sätt att se på zombier och den hotande farsoten, vilken gör dem mycket mer underhållande att läsa om. Och tanken på en Lady Catherine som tar av sig sin kappa och ställer sig i stridposition med tre ninjor runt sig är så skrattretande, omöjlig och nyskapande att jag blir helt mållös! Seth Grahame-Smith, som är hjärnan bakom boken, har nog nästan blivit en av mina många förebilder, och boken är självklart värd en plats på hedershyllan!
Men när jag läst ut boken och vänder blad, blir jag lite konfunderad. Det sista uppslaget har rubriken: "Stolthet och Fördom och Zombier - fördjupningsfrågor"
....Va, jaha? Fördjupningsfrågor, i den här boken? Jag hade förstått om det var fördjupningsfrågor i till exempel Boktjuven, men i den här? Är det nåt jag inte fattat? Och när jag läst dessa frågor får jag helt plötsligt en bättre inblick i hela boken, varför (antagligen) som zombierna är med. Och följande rader kommer att bestå av fråga 6. och fråga 10., de två som jag tyckte var intressantast:

6. En del kritiker har hävdat att zombierna representerar författarnas syn på äktenskapet - en förbannelse utan slut som suger livet ur dig och som helt enkelt vägrar att dö (där hör du, Bella, du skulle inte gift dig med Edward!). Håller du med, eller har du någon annan tanke om vad de onämnbara kan tänkas symbolisera?

10. En del forskare menar att zombierna är ett tillägg som kom till i sista minuten - en beställning från utgivaren, som ett skamlöst försök att öka försäljningen Andra hävdar att horderna av levande döda finns införlivade i Jane Austens intrig och i hennes samhällskritik. Vad tror du? Kan du föreställa dig hur den här romanen skulle vara utan den våldsamma zombiemardrömmen?

Ja, vad tror du? Läs och kolla.

Skrivet av Lyra