The Kite Runner

The Kite Runner follows the story of Amir, the privileged son of a wealthy businessman in Kabul, and Hassan, the son of Amir's father's servant. As children in the relatively stable Afghanistan of the early 1970s, the boys are inseparable. They spend idyllic days running kites and telling stories of mystical places and powerful warriors until an unspeakable event changes the nature of their relationship forever, and eventually cements their bond in ways neither boy could have ever predicted. Even after Amir and his father flee to America, Amir remains haunted by his cowardly actions and disloyalty. In part, it is these demons and the sometimes impossible quest for forgiveness that bring him back to his war-torn native land after it comes under Taliban rule.


Synopsis från Amazon

Första gången jag hörde talas om Khaled Hosseini var en höstdag för ungefär ett år sen. Vår svenska-lärare hade fått för sig att vi skulle göra ett gammalt nationellt prov i läsförståelse, för att öva oss inför det riktiga kommande år. En av texterna man skulle svara på frågor runt var ett utdrag från the Kite Runner, eller Flyga Drake, som häftet sa.

Det skulle vara intressant att se vad jag svarade på frågorna, och om jag hade svarat likadant idag, efter att ha läst boken.

The Kite Runner är en ruskigt stark skildring. Och jag älskade den. Men så kan jag väl inte skriva, egentligen? Jag måste motivera varför. (I alla fall om det här hade varit en skol-uppgift, vilket det turligt nog inte är, och därför har jag rätt att säga så.) Nåja, jag kan i alla fall göra ett försök.

Here goes…

Ett av huvudmotiven är i alla fall Mr Hosseinis enorma berättar-förmåga. Han får läsaren att svepas med, och leva sig in i berättelsen. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, men det är sant. Jag fick också den där speciella känslan, ni vet wow!-känslan, och det kanske är det viktigaste av allt.

I hur många böcker ser man inte att huvudkaraktärerna är ofelfria (finns det ordet?), nästintill perfekta? Om de nu inte är perfekta besitter de en mängd egenskaper som anspelar på det. Extrem godhet (bortom humanitära gränser), uppoffrar sig för allt och alla (…Harry…), talar alltid sanning, är vänliga, etc.

Well, jag måste väl säga att Amir är raka motsatsen. I alla fall den yngre versionen av honom. Han är självisk, fåfäng och ljuger konstant.

Det är just det här jag uppskattar, och som hela berättelsen bygger på, att Mr Hosseini gör motsatsen till de flesta andra författare, och gör Amir så långt ifrån perfekt man kan komma, mänsklig helt enkelt.

(Och, i slutänden kom jag faktiskt att tycka om Amir, trots hans brister. De gjorde att man kom honom närmare, och till viss del kunde identifiera sig med honom.)

Jag kan väl inte säga att jag fäste särskilt mycket uppmärksamhet vid Afghanistan innan, men efter att ha läst Mr Hosseinis böcker har jag börjat titta upp varje gång jag hör det nämnas på nyheterna. För nu vet jag betydligt mer om dess historia än jag gjorde innan, och lite om varför det är som det är där nere.

För visst är det fruktansvärt? Det håller jag med om till fullo. Det Är bra att Mr Hosseini uppmärksammar det, världen behöver mer av den sortens litteratur, skildringar av verkliga händelser.

Jag uppskattade också alla inslag av det ’riktiga’ språket, nämligen farsi/persiska. (Även om originalet är skrivet på engelska) Nu pratar jag inte farsi, och kunde i och med det inte förstå de uttryck/ord som Mr Hosseini inte översatte, men inslagen gjorde det hela mycket mer levande, precis som tyskan i The Book Thief.

En annan sak jag tänkte på, efter att ha bott 20 år i Amerika identifierade Amir sig fortfarande som afghan. Istället för att beblanda sig med lokalbefolkningen letade Amir och hans Baba upp andra afghanska flyktingar. (Hade jag blivit dumpad i Uzbekistan skulle jag blivit over the moon av att höra någon som pratade svenska, så det sista förstår jag till fullo)

Detta tolkar jag som att Amir var stolt över sitt land, trots allt fruktansvärt som hände där. Han kände att han hörde hemma i Afghanistan, på ett sätt som han aldrig skulle kunna göra i California. Det är kanske något jag borde ta lärdom av…

Så, vad väntar ni på?! Spring och köp/låna/stjäl The Kite Runner!  Mig kvittar det vilket, så länge ni ser till att läsa den!

Själv ska jag se filmen, och kanske damma av min gamla drake. Enligt Amir och Hassan är ju trots allt den bästa tiden för kite running på vintern…

Skrivet av en kite running Alice 

The Wishing Trees

Almost a year after the death of his wife, Kate, former high-tech executive Ian finds a letter that will change his life. It contains Kate's final wish-a plea for him to take their ten-year-old daughter, Mattie, on a trip across Asia, through the countries they had planned to visit to celebrate their fifteenth anniversary. 

Eager to honor the woman they loved, Ian and Mattie embark on an epic journey that retraces the early days of Ian's relationship with Kate. Along the way, Ian and Mattie leave paper "wishes" in ancient trees as symbols of their connection to Kate and their dreams for the future. Through incredible landscapes and inspiring people, Ian and Mattie are greeted with miracles large and small. And as they celebrate what Kate meant to them, they begin to find their way back to each other, discovering that healing is possible and love endures-lessons that Kate hoped to show them all along...

The Wishing Trees var något av ett impulsköp. Jag hittade den på Goodreads, tänkte den verkar väl bra och köpte den. Ibland slutar sånt bra, ibland mindre bra. Vi kan väl säga att det här var en av de bra gångerna.

The Wishing Trees är i grunden en historia om sorg och saknad. Mattie har förlorat sin mamma och Ian har förlorat sitt livs kärlek. Det är ett scenario som ofta återkommer, både i litteraturen och verkliga livet.

Att man däremot ger sig ut på en backpacker-trip genom Asien för att hedra den man älskade hör väl till det mer ovanliga, men det är precis vad Ian och Mattie gör.

Historien skildrar deras upplevelser i de olika länderna. Både länder med överflöd, som Japan, och mindre välbärgade länder, t.ex. Nepal.

Mr. Shors skildrar allting precis som det antagligen ser ut i verkligheten, med all fattigdom och lidande, och försöker inte att dölja eller förminska något av det. Realism tror jag bestämt att det kallades.

Ian och Mattie försöker under hela sin resa inte att komma över Kate, men minnas och gå vidare. Man ser det klassiska prospektet att Ian försöker att vara stark inför Mattie, vilka minnen som än kommer över honom, men att han egentligen är på gränsen till att bryta ihop.

Har man verkligen rätt att älska någon annan efter något sådant här? Det är också en återkommande fråga i boken.

Deras sorg smittar av sig, speciellt delarna som är skrivna ur Matties perspektiv. Det skär in i hjärtat, och i slutändan lider man verkligen med dem.

Språket i The Wishing Trees är oerhört fantastiskt och originellt. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, but believe me, man lever sig verkligen in i det. Stunder var det som att jag klättrade i Himalaya med Mattie och Ian, simmade med dem (och hajarna) i Thailand och satt bredvid Mattie när hon målade Taj Mahal i Indien.

Ian skulle föreställa Australiensare, och Mr. Shors har verkligen ansträngt sig för att få det att märkas när han pratar. (’No worries, mate!’) Ett uppskattat tillskott.

Taj Mahal i Indien, ett återkommande ämne i boken. Klassas som ett av världens sju underverk. Också en symbol för kärlek och saknad.

Men jag måste ändå säga, vissa saker var lite smått orealistiska, på ett realistiskt sätt. Till exempel, precis alla de mötte (med undantag från en liten flicka i Himalaya)verkade kunna engelska. (Kanske inte särskilt bra, men det hör inte till väsentligheterna.) SÅ vida spridd tror jag faktiskt inte att engelska är så att tiggande gatubarn i Katmandu kan prata det. Eller?

Ett återkommande scenario i boken var att hjälpa ’the less fortunate’, vilket Ian och Mattie gör på diverse sätt. Det är också en discussion question i slutet på boken.

’Do   you think people in wealthy countries have a moral obligation to assist the poor and suffering elsewhere in the world? To what extent? What sacrifices are and not willing to make? ‘

Det tåls att tänka på. Vad tycker egentligen ’the less fortunate’ om oss västerlänningar när vi kommer som turister till deras land, i dyra kläder med kamera och mobil i handen, när deras liv är en enda lång kamp för att överleva?

Världen är orättvis, det tror jag att vi alla har konstaterat, men i det här läget tycker i alla fall jag att vi är skyldiga att göra något. Det behöver inte handla om att förändra världen, men lite är bättre än inget. Right?

Skrivet av Alice

Vägen Hem av Rosmunde Pilcher

Vid ett besök hos min mormor och morfar för någon månad sen fick jag för mig att jag skulle undersöka deras stora, dammiga bokhylla. Efter ett tag hittade jag en bok som onekligen verkade intressant. En stor tjock tegelsten på närmare 800 sidor med titeln Vägen Hem av britten Rosamunde Pilcher. Tjocka böcker är (som säkert nämnt innan) inte något som avskräcker mig, så jag började läsa. När vi sedan skulle gå fick boken följa med hem.

Sedan inleddes ett projekt, som faktiskt färdigställdes betydligt snabbare än jag hade väntat mig.

Jag kastade, egentligen utan att veta vad den handlade om, mig in i Vägen Hem. På ett sätt var det ju bra, jag kunde ju i och med det inte bilda mig några som helst förväntningar.

Jag landade i 30-talets England, närmare bestämt Cornwall, några år innan kriget. I öppnings-stycket introduceras huvudpersonen Judith Dunbar, då i åldern 14. Hon befinner sig bara veckor från att skiljas från sin mamma och lillasyster, som ska åka tillbaka till Colombo (som ligger på Ceylon/Sri Lanka) där Judiths pappa är stationerad och Judith född. Judith själv ska skickas till internatskola. Historien fortsätter sedan med Judith på internatskolan, St Ursula, där hon befriends en jämnårig flicka vid namn Loveday Carey-Lewis. (Loveday… jag vet, jag vet). Överklassfamiljen Carey-Lewis bestämmer sig sedan för att ta Judith under sina vingar, och det öppnar en mängd möjligheter för den förvillade, ensamma flickan. 

Boken beskriver sen Judiths liv under åren 1935-45 som familjen Carey-Lewis skyddsling, innan, under och efter kriget.

Jag har på senare tid kommit på mig själv med att gilla såna här böcker, såna där man får följa en karaktär under lång tid och verkligen lära känna dem och se hur de utvecklas. I Judiths fall är det en utveckling från flicka till ung kvinna. Och om att stå alldeles själv i värden, och tvingas växa upp.

Boken var också så lätt och behaglig att läsa, på något sätt. Jag slukade den på några få veckor. (Kanske var en av anledningarna att jag läste den på svenska, och min överstimulerade engelska-hjärna fick chansen att koppla av en aning) Boken hade heller inga kapitel, bara en ny rubrik för varje nytt år, så det var bara att fortsätta läsa tills man kom till ett lämpligt ställe.

Jag bara älskade karaktärerna! Sån trovärdighet har jag inte stött på på länge. Visst, Judith kan verka plain vid första anblicken, men efter ett tag inser man att hon är allt annat än det. Men den ända som nog överträffade Judith karaktärsmässigt enligt mig var nog hennes bästa kompis Loveday. (Trots hennes oerhört fåniga namn) Ett utmärkt exempel på en överklass-flicka som uppför sig allt annat än det.

Ja, Mrs Pilcher framställer verkligen inte den Engelska överklassen som något jag tidigare har stött på inom litteraturen.

Men en sak jag faktiskt irriterade mig på var de långa tidshoppen. Precis när man hade kommit in i Judiths 1936 hoppade berättelsen fram till 1938, och när man hade vant sig vid det var året redan 1941, ja ni fattar. Visserligen kan inte Mrs Pilcher berätta allt (då skulle boken vara en bra bit tjockare än den redan är), men tidshoppen kunde bli en aning vilseledande. Men jag antar att det var för att endast ta upp de viktigaste händelserna.

Boken kanske kan ses som en krigsroman, men jag ser det mer som en roman om en ung kvinnas struggle i frågan var hon egentligen hör hemma.

Så, vägen hem rekommenderas varmt till alla som känner en förkärlek för England och historiska romaner, och inte blir avskräckta av bokens tjocklek.

Skrivet av Alice

(Enligt IMDb ska det tydligen finnas en tv-serie från -98, men jag har inte lyckats hitta ens en trailer eller något som helst klipp varken på Youtube eller någon annan stans. Någon som har någon teori om var det kan tänkas finnas?) 

Vad naivitet kan orsaka II

Här kommer en svenskaläxa (...) jag nyss skrivit som ska in i morgon gällande filmen Pojken i Randig Pyjamas. Innehåller spoilers. Enjoy!

Både boken och filmen Pojken i randig pyjamas är väldigt hemsk. Väldigt. Mycket i filmen var olikt det i boken, som till exempel folks reaktioner, och det brukar jag störa mig på i film, men det gjorde jag inte den här gången. Jag satt mest och tänkte på alla de som inte läst boken och som skulle bli besvikna om de läst den.       

  Sen gick det upp för mig att jag ju läst den, och BORDE bli besviken, men det blev jag inte. Det var bra. Filmen har många fina små detaljer som inte är med i boken, som när Bruno och Schmuel spelar schack, eller där Bruno smygtittar på propagandafilmen. Regissören har försiktigt pusslat ihop allt och gjort en egen tolkning av boken, en väldigt lyckad sådan. Eftersom boken är skriven ur Brunos perspektiv och egentligen inte så ”avslöjande” så hade jag kanske velat se det lite mer ur hans vinkel. Men det är överlag en mycket lyckad filmatisering.

 Filmen var också lite smått visuell och småmysig på något sätt (vi ska inte tala om hur hög mysfaktor det skulle blivit om filmen utspelat sig i England), även om handlingen är raka motsatsen. Men förutom temat, andra världskriget, så har PIRP inte många likheter med Vad mina ögon har sett. Den är ju berättad från det motsatta perspektivet, så att säga. Andra världskriget kunde upplevas på så många olika sätt, och här är två av dem. PIRP är ju också en fiktiv berättelse och detaljerad på ett annat sätt än Magda Eggens autentiska upplevelser.

 Jag kan också associera till judarnas flykt ur Egypten, där Farao inte gav sig förrän det värsta möjliga hände honom; hans son blev dödad. Så då kan man säga att sensmoralen av detta är; tänk efter själv vad du gör mot andra, innan du själv blir drabbad.

 Så – hemska öden, intressanta tolkningar och bibel-kopplinar. Allt kommer igen, historien upprepar sig, men man har fortfarande inte lärt sig av sina misstag.

 - Skrivet av Lyra - 

Vad naivitet kan orsaka

OBS! om man vill läsa boken nu kan jag sammanfatta lite smått: den är bra och tänkvärd, läs den! För eftersom den är väldigt tunn skulle det kanske vara lite segt att först läsa mitt åsikts-och-beskrivnings-rika inlägg, det skulle kanske inte bli så mycket bok över att läsa....?
Som kanske bekant är jag och Alice den sortens människor som vill läsa bok innan de ser film. För, om jag minns rätt, för cirka två veckor sen meddelade min svenskalärare att vi skulle se filmen Pojken i randig pyjamas. Jag började självklart klaga och säga sånt som neeeeej, vill läsa boken först...! Men svenskalärare lugnar mig och säger att jag kan låna boken av henne.
hinner inte, har för mycket å läsa......
nej, men den är tunn ~!
Så nästa svenska-lektion har hon med sig boken, jag läser den under några veckor, och avslutade den under snöstormen igår.

Bruno är nio år och bor med sin familj i ett stort, bekvämt hus i 40-talets Berlin. När pappan, som är nazist-kommendant, får ett jobb på ett ställe som kallas Allt Svisch ( i engelska originalet Out-with ) måste familjen flytta dit. Bruno vantrivs och har inte mycket att göra, så han bestämmer sig för att gå på en upptäcksfärd, som resulterar i att han träffar en liten pojke i randig pyjamas på andra sidan ett stängsel. De blir vänner, och träffas varje eftermiddag vid stängslet. Men den naive Bruno förstår inte Schmuels (pojken) situation eller något av det andra som pågår omkring honom, och försöker komma underfund med verkligheten, allt eftersom han blir mer och mer fäst vid Schmuel.

Det är så hemskt, och så sött, och så fint skrivet. När Bruno aldrig får reda på vad som händer bildar han sig en egen uppfattning. Führern tror Bruno i engelska utgåvan heter The Fury och i svenska Furien (The Fury är ju mycket mer träffande) och Allt Svisch eller Out-with på engelska visar sig vara Auschwitz. Han är, ska man kanske säga, lyckligt ovetande, men hur skulle han blivit om föräldrarna berättat för honom, som de gjort med den trettonåriga systern? Skulle han följa pappans exempel, eller göra revolt? (Man får visserligen reda på att farmodern är emot nazism, i en scen där pappa och farmor grälar. Diskussionen är då återberättad från ett nyckelhål eller hall eller så, som ur ett barn som Brunos perspektiv.) Vid ett tillfälle när han ser soldaterna misshandlarna judarna i lägret tänker han att det måste vara för en god sak, för att det är pappas order. Pappa har aldrig fel, liksom. Jag stör mig verkligen på sådana fadersgestalter. Och på det formella sätt folk kunde uppfostra sina barn med från mitten av förra seklet och bakåt. Att aldrig berätta något för dem, inte låta dem tycka vad de vill och själv bryta mot de regler man satt upp för dem. (det sista gjorde faktiskt mina dagistanter...) Att barn ska behöva utsättas för den typen av hat, dåliga förebilder, och att inte kunna göra något, och att fortfarande kunna vara så ödmjuk och solidarisk som bara minde kan vara.....gah! Läs den, bara! Ska bli mycket intressant att se filmen nu, åsikter kommer om det nån gång nästa vecka eller så.

Skrivet av Lyra
(tycker dock det är konstigt att han inte får lära sig någonting om nazister och judar av sin guvernant, som han ändå har...)

Ne Jamais Oublier - Never Forget

Det finns ju såna böcker man går och grunnar på i en evighet innan man läser dem, eller såna böcker man har hört mycket bra om. Det finns också såna böcker som man köper av en ren chansning. Det kan sluta bra, men också i en katastrof.

Sarah’s Key var precis en sån bok. Jag tror att Lyra nämnde den, jag kollade upp den, och köpte den direkt. Den verkade lovande, ”En Alice-bok”, som Lyra uttryckte det en gång. Så jag läste den, och den överträffade alla mina förväntningar.

”Paris, July 1942. Sarah, a ten-year-old girl is taken with her parents by the French police as they go door to door arresting Jewish families in the middle of the night. Desperate to protect her younger brother, Sarah looks him in a bedroom cupboard – their secret hiding place – and promises to come back for him as soon as they are released.

Sixty years later, Sarah’s story intertwines with that of Julia Jarmond, a journalist investigating the round-up.

Sarah’s Key is an emotionally gripping story of two families, forever linked to, and haunted by, one of the darkest days in France’s past”

(Lyra, eftersom Östgöta-postens, troligtvis enda, reporter slutade skriva för tidningen i samband med att den lades ner 1917, har han antagligen inte något bra att säga om boken)

Så beskrivs boken på baksidan. Och det är verkligen en emotionally gripping story. Ännu en Andra Världskriget skildring, så olik alla andra.

Jag vet, ”the characters in this novel is entierely fictitious”, men de skulle kunnat vara verkliga, och det gör hela skillnaden.

Vad tycker ni, ska vi ta en fransk historielektion innan vi går djupare in på boken? Ja, varför inte?

Den 16 Juli 1942 inträffade i Paris den så kallade Vel d’hiv, kort för Vélodrome d’Hiver. Över 13000 judar arresterades av den franska polisen. (Notera, den franska polisen, inte nazisterna) De fördes till en cykel-arena i mitten av Paris, där de hölls fångade i flera dagar, med nästan ingen mat och vatten. Sedan fördes de till tåg, och deporterades till närliggande läger. Förhållandena där, omänskliga. Efter någon vecka skildes de vuxna från barnen. De vuxna deporterades till Auschwitz. Efter en tid följde också barnen. Ni som är intresserade kan läsa om Vel d'Hiv här.

Böcker kan också delas in kategorier på ett annat sätt. Det man tänker ”åh, vad bra!”, om, och det som riktigt berör en.

För vem kan undgå att bli berörd av Sarahs historia? Sarah, om hon bara skulle vetat vilket öde som väntade dem, skulle hon ha tagit med sin bror då, eller lämnat kvar honom? Av två hemska, otänkbara ting.

En speciell detalj med boken är också att Sarahs namn inte nämns i boken förrän nästan i mitten. Varför? Ja, det får man inget svar på. Kanske något om att hon inte känner vem hon är förrän då? Nej, jag vet inte. Men en fin, originell detalj är det.

För all del, vi får inte glömma Julia, (kommer ni ihåg? journalisten) för historien handlar ju nästan lika mycket om henne som Sarah.

Snart blir hon personligt involverad i Sarahs historia, genom lägenheten hennes mans familj har ägt sedan Juli 1942, som tidigare tillhörde Sarahs familj.

Stället i boken där hon konfronterar sin Father-in-law om saken tar historien en riktig vändning. (Ni extremt spoiler-känsliga, läs inte det krulsiverade.)

”The girl, she came back. A couple of weeks after we had moved in. She came back to the rue de Saintonge. I’ll never forget. I’ll never forget Sarah Starzynski.”

Aldrig glömma. Det verkar alltid leda tillbaka till det med Andra Världskriget. Det är också det som Sarah senare skriver. ”Ne jamais oublier” Och Alice, som kan sina negationer, (eller inte) vet att ne jamais betyder aldrig och att oublier betyder glömma.

Det framgår också i boken som att fransmännen vill förtränga det hela. Glömma bort den 16 Juli. Det var inte förrän 1995 som presidenten i ett tal till folket erkände att Frankrike hade varit medskyldiga i det hela. Läs hans tal här.

Men jag säger som Sarah, ne jamais oublier!

Skrivet av Alice

Tretton Skäl Varför

Jag har kommit på vad jag nästan gillar bäst: att tipsa folk om böcker. Man ser dom, vilsna, osäkra själar, moloket sökande efter en bok värd att köpa. Eller, som de tror är värd att köpa. De vet ju inte vad som är bra! Då smyger man fram till dem, lite som en Superman, och utropar: "Osäker icke-läsare i nöd!" Då blir de så glada. Kastar sig nästan i ens famn. (eller inte) Men ler gör de oftast. Det hände mig senast när jag onsdagen före julafton tog en tur till Större Stad för att leta lite julklappar. Inne på Bokia var det mycket folk, och jag snirklade mig fram till "ungdomshyllan". Där stod en vilsen kvinna och tittade på böcker. Jag, måste erkännas, väntade en stund innan jag frågade, men sa till sist: "Vem letar ni till?" Hon sken upp och svarade att det var till en 15-årig systerson som hon tyckte skulle läsa lite mer. Eftersom vi inte är så erfarna på det "lättlästa" planet och sådant är svårt att hitta till äldre barn pekade jag på Revolt som stod på en hylla ovanför mig. Hon blev jätteglad för att jag hjälpte henne, och skulle fråga personalen om de hade första delen. Jag hoppas att killen fick den. "Det var en tjej som rekommenderade den, hoppas den är bra!"
Men man känner sig så nöjd efteråt. Sådant uppmuntras!

Men det var egentligen inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag har denna morgon läst ut min första bok på flera veckor, Tretton Skäl Varför. Jag vet inte om jag vill kalla det julläsning, men det krävde ändå koncentration. Ingenting att läsa mitt under julmiddagen. Kan vara lite deppigt att läsa mitt under en vanlig skolvecka också. Varning för obehagliga kopplingar. Jag ska inte berätta så mycket vad den handlar om, det kan man läsa på andra ställen. Men själva stammen är att Hannah Baker har tagit självmord, men innan spelade hon in tretton band som skickas runt till utvalda personer där de för höra vad det var de gjorde fel, och som till slut fick Hannah att ta sitt beslut. Det är jobbig läsning, och många gånger sitter man och tänker "nej, sluta, gör inte så!" fast man inte vet vad det kommer att leda fram till. Och på många punkter är Hannah orättvis; om folk vetat hur hon mådde skulle många ha låtit bli att göra det de gjorde mot henne. Hon dömer hårt. Men det var tillräckligt för att hon skulle ta livet av sig.
Mnja, det är seriös läsning som man nog alltid kommer att förknippa vissa saker med. Och svår att lägga ifrån sig. Kanske inte i början, men de sista hundra sidorna. Man anar också en sensmoral: försök alltid nå fram till människor på det bästa tänkbara sättet. Och hjälp dem innan det är för sent. Rekommenderas till alla, men kan nog vara särskilt lärorik för skolkuratorer.
En till sak, det är en väldigt konstig känsla att lära känna en död person genom inspelade kasettband. Något som gör det ännu verkligare är Hannahs blogg, Hannah's Reasons. Kommentarerna är mest anonyma, och består mycket av "Hannah, you didn't have to die, we're all so sorry" och liknande. En del har kommenterat som karaktärer i boken och identifierat sig med dem. Det känns på ett sätt fint, men om det skulle hänt i verkligheten, hur skulle det sett ut då? Hm. Hannah finns ju ändå inte på riktigt. Eller?
Nu ska jag åter fördjupa mig i Jane Eyre, försöka återfå julkänslan.

God fortsättning på er!

Skrivet av Slö(L)yra

P.S. Snart fyller bloggen ett år! Vi firar! D.S.

Förintelsen - En Ofattbar Sanning

Vi har läst om det så många gånger. Vi har hört Liesels historia, Steffis och Nellis, Belägring, Aldrig Mera Krig Emma, den nyss utlästa Dödgrävarens Dotter…

Det alla böckerna har gemensamt är att de på något sätt påverkas av andra världskriget, men så här har jag aldrig tidigare läst om det.

Vi kanske ska ta det från början. För någon vecka sedan berättade en av lärarna på min och Lyras skola om en bok för den något tveksamma åttan. (En liten notifiering, Lyra och jag går inte i samma klass. Jag går i åttan och hon i sjuan)

Boken var en liten tunn sak på inte mer än 90 sidor, och hette Vad Mina Ögon Har Sett, av Magda Eggens. Läraren som berättade om den för oss hade själv träffat Magda Eggens när boken skulle ges ut, och hört henne berätta sin historia själv, för boken är en helt sann.

När vi sedan gick ifrån klassrummet skakade jag nästan efter vad han hade berättat. Jag frågade mig själv, vad var det för skillnad på det här och alla andra makabra böcker jag har läst? Svaret var självklart, det här hade hänt i verkligheten.

Nästa dag, på den s.k. Projekttiden hade vår klassföreståndare tagit med sig några uppsättningar av boken. Jag tog genast en, och satte mig att läsa. 70 minuter senare (i väntan på att nästa lektion skulle börja) var boken utläst. Efter sig lämnade den en ännu mer skakande Alice.

Kanske ska jag berätta vad boken handlar om, så ni själva förstår. Historien om Magda Eggens fruktansvärda upplevelser under kriget.

1944 i Ungern. Magdas judiska familj, föräldrar och två yngre systrar, har dittills märkt ytterst lite av krigets fasor, men detta kommer att förändras när de en dag förflyttas till stadens ghetto. Efter en vistelse där blir de inträngda i vagnar för boskap, på en resa dit igen vet vart. Trångt, trångt, står de tryckta i vagnarna i flera dagar. När de tillslut blir utsläppta är det i Auswitzh. Magda och hennes syster Eva skiljs från sina föräldrar och andra syster, Judit. När de försöker följa efter blir de hindrade av ett befäl, vilket senare ska visa sig räddade livet på dem.

Alla har väl hört historierna om Auswitch, och kan säkert gissa vad som hände med den övriga familjen. Men Magda och Eva tillhörde istället de judar som såg relativt friska ut, och i stället fick arbeta, tills det blev ”deras tur”

Mot alla odds lyckas Magda och Eva överleva Auswitch fasor. Tillslut blir de deporterade där ifrån, och får istället arbeta på en fabrik, där förhållandena är lite bättre.

Månader följer. Många dör, av svält, kyla eller sjukdomar. De transporteras från plats till plats. Många gånger håller Magda på att ge upp, men hon fortsätter kämpa för Evas skull.

När kriget är slut räddas Magda och Eva av Röda Korset och hamnar i Sverige.

År senare skulle Magda komma att skriva boken Vad Mina Ögon Har Sett.

Magda Eggens

Vad ska man egentligen tycka om en sådan här bok? Jag skulle aldrig kunna säga att den är dålig, för det är den definitivt inte. Men jag kan inte heller säga ”det här var den bästa bok jag någonsin har läst!”

I sådana här fall kan man inte kommentera på språket eller liknande, här är det bara handlingen som gäller. Och det är skrämmande, vad mänskligheten egentligen är kapabel till, bara för att få makt. Hur många Judar som dog på grund av Hitler i Andra Världskriget, hur många Tyskar, Japaner, Britter, Amerikanare etc som fick sätta livet till under striderna. Det är ofattbart. Jag har hört att många i Japan inte ens vet om Förintelsen, vad Nazisterna gjorde. Därför måste vi berätta, sådana som Magda måste dela med sig av sina berättelser. Vi får aldrig glömma, för sådant här får aldrig hända igen!

Vid närmare granskning har jag redan läst en annan bok av Magda Eggens. Aldrig Mera Krig, Emma, som jag nämnde innan, lästes vid ungefär 10-års ålder. Jag googlade den, för att ta reda på om den verkligen hette ”Aldrig Mera Krig, Emma”, och då visade det sig att författaren var Magda Eggens, najs!)

Alice

Om Jag Stannar

Av: Gayle Forman 

Orginaltitel: If I Stay

Det här är en sån bok som man bara inte kan lämnas oberörd efter att ha läst. Den är sorlig, gripande och vacker.
Vacker, på vilket sätt är den vacker? Den är berättad på ett helt otroligt trovärdigt sätt och man blir så berörd att man bara vill gråta...
Jag läste att Gayle Forman hade sagt att den var baserad på en sann historia. Då gråter man nästan igen. För det är ju säkert sant. Hur många gånger har inte något sånt här hänt? Alldeles för många.

Men vad handlar den om då? Vad är det som är så sorligt?
Om Jag Stannar handlar om Mia. En amerikansk high school tjej med bästa kompis, pojkvän och som ägnar all sin tid åt att spela cello och försöker komma in på Juilliard. (För dom som inte vet är Juilliard ett college i New York, vad jag har förstått det är det ett av amerikas bästa college för musik, teater och såna saker)
Boken börjar att Mia, hennes föräldrar och lillebror Teddy krachar med bilen.
Plötsligt befinner sig Mia utanför sin kropp, och kan se sig själv ligga svårt skakad och medvetslös med handen utstickande från den krossade rutan.
Boken handlar om det följande dygnet i Mias liv. Hon kan bestämma själv. Om hon vill stanna kvar, trots att hon har förlorat alla andra i sin familj, eller... släppa taget.
Man får också en massa flashbacks (engelska för tillbakablickar) från Mias liv.
Hon berättar om sina föräldrar, lillebror, pojkvän, kompisar, sitt cellospelande... Sitt liv helt enkelt.
För precis som jag, och Lyra, hyser Mia en ofattbar kärlek till musik.

Om Jag Stannar är orginell och stark, väldigt stark. Det är en sån bok som får en att tänka.

Skrivet av Alice