ooooooh

hah

The Book of Dust.
Också en sån där som kommer att komma "en vacker dag". The Book of Dust är alltså den fjärde boken i Philip Pullmans His Dark Materials. Eller fjärde och fjärde, den kommer att utspela sig två år efterLyra's Oxford och ha en 16-årig Lyra i huvudrollen. Fristående story, men den kommer (uppenbarligen) att handla mer om dust. Enligt Pullman kommer det att bli "a big, big book." Om den någonsin kommer.

från SF-bokhandelnbloggen

ooooooooh


ooooooaht av Lyra

YEAH!

Idag när jag vaknade, runt elva, fick jag syn på ett sms från Alice på min mobil; "Jace är castad, om du inte visste"
Oj oj oj! tänker jag (tänker inte jag det ganska ofta...?) I alla fall, jag kollade IMDb, och titta där, klappat och klart, Jamie Campbell Bower har fått rollen som JACE!
Om jag inte legat nyvaken i min säng hade jag säkert gjort någon sorts dans, men det blev bara en serie ryckanden och spasmer. Jag är glad! Tänk att det blev precis som jag ville. Det som jag bara hade som vagt önsketänkade har blivit verklighet. Han är ju så aktuell i allt annat populärt. Och Lily Collins är skrämmande lik "min" Clary. Bara de hittar en bra Simon också. Och Magnus. Och Alec. Och Isabelle. Och..... ja. You get the point. Och att de inte tar i för mycket, extra allt, liksom. Jag vill ha en smakfull, cool film. Om jag så ska regissera den själv.

Förresten, jag tror aldrig vi skrev om våra tankar om CoFA; jag tycker den var alldeles för lik de tidigare böckerna. Det blir som med HP-böckerna, det är bara samma mönster hela tiden, inga nya element. Kommer man inte på något nytt ska man göra en snygg avslutning, och stanna där. Det hade varit bättre med tre tjockare böcker istället för som det är tänkt, sex böcker som går ganska fort att läsa ut. Och som en vän poängterade, även om man i stort sett vet att nästa bok inte är så nyskapande som man önskar att den var, så måste man läsa den för att hänga med, så att säga. Så är det också med Pirates-filmerna.

 Men, "det blir nog bra", som alla alltid säger. Det känns ganska svenskt, eller hur?

Artiklar på ämnet

skrivet av Lyra

Gå och lägg er, alla stereotypiska superhjältar med blonda flickvänner och övernaturliga hundar. :(

Många gånger har jag haft rätt - sett en bok, tittat närmare på den, läst den och älskat den. När jag såg I am number four tänkte jag Ja, den DÄR är säkert bra, den kommer jag att tycka om. Den köper jag. Men icke. I am #4 börjar lovande, men efter ett tag slutar det att hända nya saker. Okej, de kanske är i en händelselös situation, men eftersom ett av författarens budord är du skall icke göra din bok tråkig är det inte acceptabelt.

 Storyn är inte helt originell. När en planet kallad Lorien (förresten var du inte direkt först med att komma på det namnet) blir attackerad av en fiendeplanet kallad Mogadore skickas en grupp med barn och deras, typ, väktare till jorden för att tränas och växa sig starka och en dag återvända till Lorien och rädda den döende planeten. Men Mogadorerna (the Mogadorians. Lite knöligt att skriva om en engelsk bok på svenska, egentligen.) följde efter till jorden och letar efter the Lorics, som de kallas, som ständigt måste förflytta sig och byta identitet. Mogadorerna förstörde ju Lorien, de vill alltså döda Lorien Nine, som de utsända Loricsarna kallas, och även ta vara på jordens rerurser att använda själva. Vår huvudperson heter Number Four, men eftersom man inte kan heta det på denna planet har han bytt namn varje gång han flyttat. När boken utspelar sig har #4 och hans, öh, väktare precis lämnat Florida och åker till en liten, liten stad i Ohio vid namn Paradise. #4 tar namnet John Smith (oj, vad originellt!) och är nu riktigt trött på att flytta. Och för en gångs skull så............. ja, ni fattar. Annars skulle ju ännu mindre hända i boken. :(
 Det ända #4 gör under hela boken är att leka superhjälte (the Lorics utvecklar alltså olika övernaturliga förmågor, lite som Twilight-vampyrerna, ännu ett minus...). Det känns stereotypiskt. Så fantasilöst. Samma sak med alla namn. John Smith. Sam Goode. Mark James. Sarah Hart. Jag minns bara ett icke-två-stavigt namn, och det är på en hund. En annan sak jag stör mig på i viss fiktion är att om man inte har tillräckligt bra fantasi så hittar man på en logisk förklaring byggd på något som någon annan kommit på och redan existerar. Som till exempel är förklaringen till världens sju underverk, språk, byggnader, samhällskonstruktion om man kan säga så, och allmän utveckling av human race i boken att the Lorics många gånger har besökt jorden under alla årtusenden och "hjälpt till" med sånt där. Det är även därför som Loriskan liknar franskan. Är det meningen att vi som läsare ska säga "....oh!" Mokay. Nej tack. Det där köper jag inte. Pittacus Lore, gå och lägg dig.
Inte nog med det såg jag filmtrailern igår på teve. Ugh. Snälla. Nu blir allt bara ännu värre! Fast jag vet inte, var boken kanske riktad till en yngre åldersgrupp? Ne... Men det kändes så ibland. Pittacus Lore, gå och lägg dig lite till.



(förresten ser hans ärr jättemobbade ut.)


Skrivet av en mycket besviken och ledsen Lyra
 det börjar i alla fall bli vår.

Om helger, böcker och sjungande vargar

Nu, när Lyra spenderat en lördag på landet med en utläst Clockwork Angel och en påse eukalyptus-godis som enda sällskap är det ganska skönt att komma tillbaka till stan där man bara kan välja och vraka när det gäller nya böcker. Och turen har nu kommit till Jane Eyre - på grund av rekommendationen jag läste i Ponton: att Jane Eyre avnjuts bäst någon gång i november med en kopp Earl Grey eller något dylikt svart te. "I'll remember that" skrev jag i kanten.

 Men, tillbaks till Clockwork Angel. Jag ska inte skriva för mycket med tanke på de som inte läst MI än och har allt roligt kvar, men jag har ungefär samma åsikt som Johanna på Reading & Rambling, den var inte så bra som vi trodde. Man känner igen lite för mycket ifrån The Mortal Instruments. De två trilogierna är än så länge skrivna efter samma regelbok, vilket kan tyckas tråkigt. I The Mortal Instruments är det kombinationerna och kontrasterna som gör böckerna, tycker jag, i Clockwork Angel är det mer 1800-talets smutsiga London och huvudpersonens mycket eminenta boksmak; Tessa pratar om både Jane Eyre och Dickens många verk och är en person som jag gärna skulle vilja lära känna. Tror det skulle leda till mycket intressanta diskussioner. En annan sak som är trevlig är att varje kapitel inleds med ett bokcitat, de flesta från författare samtida med när boken utspelar sig. Det konceptet känner vi igen och tycker om från Philip Pullmans The Amber Spyglass - som vi fortfarande inte läst på engelska och som faktiskt skulle vara en trevlig julklapp. Hoppas Tomten läser Alices & Lyras Bokhylla. - I den, och i MI finns mycket citat av John Milton till exempel, och av honom har ju faktiskt både Pullman och Clare inspirerats. Och både Jace och Will (från Clockwork A...) verkar ha läst Paradise Lost. Kanske det ingår i en Shadowhunters utbildning? I så fall ska jag också passa på, vårt ex låg i brevlådan kvällen vi kom hem från Polen.

Och en sak till, Cassandra Clare har en spellista för Clockwork Angel. Det tycker vi såklart om! Jag har inte lyssnat på någon av de inkluderade låtarna än och känner inte heller igen någon av titlarna eller artisterna, men när jag gör det ska det rapporteras. Har ändå funderat lite över hur min spellista skulle låta för både The Mortal Instruments och Clockwork Angel, och har konstaterat att det nog skulle bli väldigt mycket Patrick Wolf. Speciellt den här låten - från hans första album Lycanthropy - och Clockwork Angel är nästan som gjorda för varandra. Förutom att låten heter Paris, inte London. Hur som helst var det en mycket trevlig upptäckt jag gjorde.




Skrivet av Lyra

En liten notering: Charlotte Brontë's mammas flicknamn var Branwell. Är det bara en slump, eller döpte Clare the runner of London Institute till Charlotte Branwell med flit?

City of Bones! En oväntad succé på Bokhyllan!

Tänk, hur mycket man kan få ut av ett nummer av People, Twilight-special. Och tänk så mycket man kan få ut av ett citat, när man äntligen fattar poängen.
Man kanske skulle ta det från allra första början. När den fullständigt sålda Twilightern vid namn Lyra flög till staterna i höstas hade hon höga förväntningar - och en del pengar i plånboken - för utbudet av Twilight merchandise. Och, såklart, det hittade hon ju också. Hon köpte bland annat tidningen People, "special collector's edition!" På sidan 21 fanns en annons föreställande ett bokomslag, på mitten av det ett citat av... ingen mindre än Stephenie Meyer! Så klart, det var ju en Twilight-tidning. Och av bara den anledningen fick jag först höra talas om The Mortal Instruments. I alla fall, citatet löd: "Dear Edward and Jacob: I adore you both, but I'm spending the weekend with Jace. Sorry!"
...Huh? tänkte Lyra. VEM är den där Jace? Den enda hon kunde tänka sig var hennes man... men vad i hela friden gjorde det citatet i den här annonsen? Förbryllad vände Lyra sida, fortsatte nörda Twilight, och tänkte inte mer på det.
Tills BOKIA (!) den räddande ängeln i nöden av någon anledning får in just The Mortal Instruments på sin smala "Engelsk pocket"-hylla. Av ren förundran köper Lyra den första delen, City of Bones, vilken senare aktas, skadas ligger i en rökstinkande ryggsäck på en lägeräng en hel vecka, ritas i, sägs vara trög, görs hål i (my lord...) och så vidare. Ända tills i måndags morse: Lyra vaknar, och ser City of Bones ligga på nattduksbordet. Hon tar upp den, puffar upp kuddarna bakom ryggen, börjar läsa där hon slutade kvällen innan, (sid 283) och fastnar helt. Hallå, den här boken är ju genial!

Vi har sett det förut: skittrög i början, sista sidan så bra så man blir sjuk. Men i City of Bones anar man det hela tiden, hur bra det kommer bli. Eller rättare sagt, den är bra hela tiden, men jag tror inte att man inser det förrän man har läst om den. Nåt som jag definitivt kommer att göra!

Clary är den där typiska karaktären man skriver om i brist på annat, hon är liksom redan färdig: rödhårig, konstnärligt lagd, bor i en lägenhet i Brooklyn med sin "haphazard mother" och en massa tavlor. Clary's pappa är död, omkommen i en bilkrasch innan Clary föddes. Så typiskt. Clary har det bra, hänger med sin nördiga bästis Simon - och som känt henne sen de var små - på till exempel klubben "Pandemonium" där Clary en dag vittnar till en demon-dräpning (...jaja, kom på nåt bättre sett att uttrycka sig på själv) utförd av en grupp "Shadowhunters". Clary stöter på dem igen (så klart, annars skulle det aldrig bli någon bok) och tar del av den mörka sidan av New York City, avslöjanden av familje-hemligheter och blodiga fighter, och snart är alla i hennes närvaro inblandade.

Som en blandning mellan His Dark Materials och Kiki Strike, skulle jag vilja beskriva den här boken, och med ett tjockt lager sarkasm och ironi, demon-fighting och raseriutbrott. Och med en variant av love story jag aldrig läst förut. "Dagger-sharp, funky and cool". Låter det kul? "Hold on for a smart, sexy thrill ride", som Libba Bray sa. Och, tja, det är precis vad det är.
Och äntligen förstår jag citatet: I'm spending the weekend with Jace. Stephenie Meyer dumpar Edward och Jacob för en egoistisk, sarkastisk, änglalik karaktär i The Mortal Instruments: Jace! Har hon nånsin gjort något bättre? Nej, aldrig!

Och en sak till, vet ni vad jag skrev längst bak i boken, nedanför utläsningsdatumet?
"NYTT NÖRDOBJEKT!" 

Skrivet av Shadowhunter-Lyra
(Nu ska jag snart lägga mig och läsa del två, City of Ashes, inhandlad i Alingsås idag, innan jag hunnit läsa epilogen...)

Harry Potter 30 Years!

Att Harry Potter fyller 30 år är inte något som händer varje dag, och absolut något som måste firas. Så Alice och Lyra bestämde sig för ett något försenat Harry’s Födelsedag och Juliafton-firande.
Ett utbyte av Juliklappar, böcker, fick fungera som offergåva till Harry. Alice gav Lyra (eller Harry om man så vill) den SF-bokhandeln i Stockholm inskaffade boken Träsvärdet och Diamantsvärdet av Nick Perumov. Och Lyra gav Alice (eller Harry) Alice’s Adventures in Wonderland and Through The Lookig Glass av Lewis Carroll.

Sedan bar det ut på sjön, och när Harry Potter-nördarna, något blöta, stigit iland på holmen, komponerades en fin sång till Harry’s ära.

Under a rock, lives Harry Potter
Sometimes he’s out, waving his wand
And sometimes he’s out, playing some quidditch
All by himself, nobody’s there 

Inspirerade av den steniga holmen och Alice’s nya båt som hon, utan medgivande från de resterande i familjen, har döpt till Voldemort, eller The-One-Who-Must-Not-Be-Named.

Senare på kvällen hyrdes det filmer, och faktiskt inte Harry Potter, eftersom vi båda redan hade sett dem ett antal gånger.
Istället sågs Skin, en verklighetsbaserad film om Sydafrika under apartheiden. Ett vitt par, ovetande om att de har svarta gener bakåt i tiden, föder en svart flicka. Flickan, Sandra, får under hela sitt liv kämpa för sina rättigheter, under mottot “Never Give Up” Verkligen sevärd!

Nu återstår bara att vänta tills i höst, och Deathly Hallows, är ni lika spända som vi?!

HP-nördarna Alice och Lyra

Skymtar vi ett slut på det hela? Nae, knappast. Det håller nog i sig några år till.

....Det blir nog bra.
Jag blev så förskräckligt uppspelt. Så hemskt uppspelt, verkligen. Det bådar gott. Kan vi hålla oss tills i höst...?

Häxa

Häxa av Celia Rees.
Originaltitel: Witch Child

Häxa utspelar sig i 1600 talets England.
15 åriga Mary’s mormor blir avrättad för häxeri. Dom andra byborna är misstänksamma mot Mary. Är hon också en häxa?
Mary får hjälp att fly till Amerika.
Men redan på skeppet börjar folk bli misstänksamma. Dom råkar ut för oväder, och det börjas prata. Finns det en häxa ombord?
Framme i Amerika beger sig Mary och nybyggarna hon kom med in i skogen för att bo med några andra som har kommit från England.
Som vägvisare har dom indianerna Nötskrika och hans farfar, Vita Örnen.
I byn får Mary bo tillsammans med Martha, Tobias och hans pappa Jonah från skeppet. Dom bygger ett hus och förbereder sig för den hårda vintern.
En dag när Mary är ute i skogen möter hon Nötskrika. Dom fortsätter att träffas.
Folk blir misstänksamma, varför är Mary i skogen så ofta? När en rad märkliga händelser händer i byn börjar man misstänka Mary. Är hon en häxa?

Jag tyckte Häxa var bra. Den var spännande och lite läskig. Den var väldigt trovärdig, det skulle kunna hänt på riktigt.
Det finns en fortsättning på Häxa. Den heter Häxa, bortom tiden. Den kommer vi nog att recensera så småningom. Det blir kanske Lyra som gör den.
Skrivet av Alice