Cirkeln

Första gången jag stötte på Cirkeln var i början på april, när jag under min prao på den lokala bokhandeln packade upp och prismärkte den. Just då tror jag inte att jag fäste någon större uppmärksamhet på den. Kanske läste på baksidan, tänkte hm… kanske det kan vara något? för att sedan lägga ifrån mig den och återgå till den väntande högen med böcker för prismärkning.

När vi sedan fick en förfrågan från Rabén och Sjögren om vi ville ha ett ex av Cirkeln för att recensera var det klart att vi sa ja.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. 
Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen. 
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. 
De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem

Synopis från förlagets hemsida.

Det har ju blivit rätt så mycket uppståndelse runt den här boken, både på bloggar och i övriga media. Främst tror jag att det är för att den är en svensk fantasy, och de är som sagt ytterst ovanliga. Dessutom har filmrättigheterna tydligen redan sålts till Hollywood och boken ska översättas till en mängd olika språk.

Men jag vet inte riktigt. Någon hittas mördad, efter det följer märkliga onaturliga händelser, en eller flera personer får reda på att de är ”The Choosen One(s)” och måste rädda världen från en ondska. Känns det inte som att vi har hört det här några gånger förut?

Cirkeln var bra, det måste jag medge. Riktigt spännande till och med. Överträffade mina förväntningar på den som en svensk fantasy. Men den saknade en sak, något som en riktigt bra bok måste innehålla. Originalitet. Det kändes hela tiden som att jag hade läst nästan samma sak förut, det hela kändes också till stora delar väldigt förutsägbart, just för att jag hade hört det förut.

Det känns bara som att det ovanstående konceptet är för uttjatat. Det måste vara något alldeles nytt och originellt för att göra en riktigt bra fantasy-bok. (Som sagt tidigare, jag älskar fantasy. Det finns inget som kan vara så fantastiskt, och hemskt dåligt, som fantasy)

En annan sak jag irriterar mig på är varför svenska författare alltid ska envisas med att ha så många huvudpersoner, och att historien konstant ska berättas ur minst fyra olika synvinklar. En person berättar två sidor, nästa person berättar två sidor, and so on. Nej tack. Det är inte det att jag har svårt att hålla reda på en massa olika karaktärer. Nej, nej. Snarare att det efter ett tag blir väldigt irriterande. Jag vill lära känna min huvudkaraktär/berättare ordentligt. Inte en massa hoppande. Såklart kan det vara okej att höra det hela ur en annan persons synvinkel då och då, men absolut inte hela tiden!

Jag måste ändå medge att Cirkeln var oerhört spännande, och till och med svår att släppa mot slutet. Men också slutet var en aning förutsägbart.

Men jag gillar verkligen det faktum att Minoo, Vannessa, Linnéa och de övriga var häxor, inte vampyrer varulvar eller änglar. Ett stort plus!

Jag uppskattade också det varierande person-galleriet. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren måste verkligen ha ansträngt sig för att få sina sex huvudpersoner så olika varandra som möjligt. Bland dem kan vi i stort sett hitta alla olika typer man kan tänkas träffa på i ett svenskt högstadie/gymnasie. Jag kunde faktiskt identifiera mig själv till stora delar med Minoo. Att karaktärerna hade gnabb sig själva emellan var också något nytt. Det är inte så ofta som man stöter på det, i alla fall inte i den formen.

Författarna lyckades också fånga den exakta känslan av den svenska skol och småstadsmiljön. Det känns så likt att det är näst intill omöjligt att tänka sig att magi och ondska lurar runt hörnet.   Jag delar faktiskt också åsikterna som alla huvudpersonerna verkade ha om Engelfors, om min småstad. (Fast min verkar faktiskt betydligt trevligare) 

Så, trots Cirkelns brister ser jag fram emot att läsa fortsättningen, Eld, som vi kan vänta oss 2012. Och inte minst filmen!

Tack till Rabén och Sjögren som gav oss ett recensions-ex av boken. 

Skrivet av Alice

Congratulations, Sweden, Finally A Mockingjay...

Ja... Nu har den äntligen börjat komma ut i bokhandlarna. Det var inte en dag försent, Sverige. Det är ju förstås kul för alla som inte ville läsa den på engelska. Vi kommer väl antagligen också att läsa den på svenska (någon gång) så att vi kan klaga på översättningen. Det blir antagligen så när man läser en bok man tycker så mycket om i en översättning. Men innan det måste vi läsa ut Mockingjay för andra gången...
I alla fall, Revolt har (äntligen) kommit!

//A

No stranger would it be...

...Om någon skulle kunna tänka sig att göra ett riktigt fint arr till sopransax?

mockingjay.net

Förresten, enligt IMDb så planeras filmen till 2013... Jag antar att det finns fler än jag som grubblar skådisar och tänker FILM FILM FILM!

Skrivet av Lyra

What a shuckin' good book!

För några veckor sedan gjorde jag några saker jag inte gjort förut. För det första, jag googlade "twitter.com", och väl där, sökte jag på The Hunger Games. Jag fick upp ungefär, ja, väldigt många twittranden om böckerna i fråga, och i en av alla hundra små yttranden var det någon som rekommenderade "The Maze Runner" om man gillade The Hunger Games. Jag skulle inte varit mig själv om jag inte blivit nyfiken, så vad gör jag om inte kollar upp den där labyrintlöparen på Barnes & Nobles.com (De har ALLT!) Hm, då ska vi se här, synopsis: "When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade—a large, open expanse surrounded by stone walls.

Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.

Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up—the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers.

Thomas might be more important than he could ever guess. If only he could unlock the dark secrets buried within his mind."

Wow. Holy smoke, det här kan man ju inte bara låta bli att läsa! Så den andra saken jag gjorde som jag aldrig gjort förut var att beställa en i stort sett vilt främmande bok på bokus, (billigare, och kortare leveranstid) som nån vecka senare landade i brevlådan. En ganska stor satsning för min del. Var den verkligen något att ha? Tänk om jag inte gillade den? Men jag ville tycka om den, so badly...

Första meningen: He began his new life standing up, surrounded by cold darkness and stale, dusy air.
En typisk mening för att få Lyra att falla för en bok. Och det var precis vad jag gjorde; det handlar alltså om en kille som heter Thomas, som, börjar sitt nya liv stående i en gammal hiss, på väg uppåt. I hans hjärna råder minnesförlust, han kan bara minnas vissa saker, snötäckta träd, äta hamburgare med mera, men han minns inte var, med vem eller hur. När hissen stannar blir han välkomnad till "The Glade" av ett gäng tonårskillar med konstigt ordförråd - väldigt många svär-och-skällsord, till exempel "shucking" (istället för fucking), "bugging", bloody, och skällsordet "shank". Det är svårt att få "The Gladers" att svara på Thomas frågor, men efter mycket trugande får Thomas ändå reda på det mesta om "The Maze" och alla dess hemligheter. Och det som The Gladers har strävat efter i de två år som de befunnit sig i The Glade - att hitta en väg ut.

Jag håller med den där killen som tipsade om The Maze Runner för alla Hungerspelsnördar, det är precis samma känsla av att någon bestämmer över ens liv och styr och ser allt som händer, och jag gillar det. På sätt och vis är det en framtidsthriller/sci-fi också, urbant, högteknologiskt och samtidigt förfallet. Lovely combination.
 Men framåt början av slutet händer nåt, det börjar gå för fort och det blir lite förhastat, allt händer på några kapitel bara, och jag hade velat dra tänja ut det lite, göra boken kanske 50 sidor längre. Jag blir plötsligt väldigt rädd att behöva dra slutsatsen att den inte var så bra ändå, att jag inte skulle köpt den. Men, jag kan nöjt pusta ut när jag på den sista sidan läser "END OF BOOK ONE" med stora, svarta bokstäver. (Och titta, här har vi den!) Det behövs absolut en fortsättning, annars skulle The Maze Runner's slut vara bland de mest abrupta i litteraturhistorien. Så nu längtar jag nästan lika mycket till den 12 oktober som till 24 augusti, när Mockingjay släpps. Och jag uppmuntrar verkligen alla bloggare häromkring (de som redan inte gör det jag ska komma till) att om ni ser eller hör talas om en bra bok som ni aldrig hört om förut, så kolla upp den, och verkar den bra, köp den! Ni kommer förhoppningsvis inte att ångra er.

Skrivet av en shuck-faced Lyra 


P.S, Ni får ursäkta de makabra scenerna i boktrailern, men boktrailer är boktrailer, inte alltför hög budget. Och jag tycker också att Thomas låter jättefjollig. Haha. D.S