Cirkeln

Första gången jag stötte på Cirkeln var i början på april, när jag under min prao på den lokala bokhandeln packade upp och prismärkte den. Just då tror jag inte att jag fäste någon större uppmärksamhet på den. Kanske läste på baksidan, tänkte hm… kanske det kan vara något? för att sedan lägga ifrån mig den och återgå till den väntande högen med böcker för prismärkning.

När vi sedan fick en förfrågan från Rabén och Sjögren om vi ville ha ett ex av Cirkeln för att recensera var det klart att vi sa ja.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. 
Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen. 
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. 
De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem

Synopis från förlagets hemsida.

Det har ju blivit rätt så mycket uppståndelse runt den här boken, både på bloggar och i övriga media. Främst tror jag att det är för att den är en svensk fantasy, och de är som sagt ytterst ovanliga. Dessutom har filmrättigheterna tydligen redan sålts till Hollywood och boken ska översättas till en mängd olika språk.

Men jag vet inte riktigt. Någon hittas mördad, efter det följer märkliga onaturliga händelser, en eller flera personer får reda på att de är ”The Choosen One(s)” och måste rädda världen från en ondska. Känns det inte som att vi har hört det här några gånger förut?

Cirkeln var bra, det måste jag medge. Riktigt spännande till och med. Överträffade mina förväntningar på den som en svensk fantasy. Men den saknade en sak, något som en riktigt bra bok måste innehålla. Originalitet. Det kändes hela tiden som att jag hade läst nästan samma sak förut, det hela kändes också till stora delar väldigt förutsägbart, just för att jag hade hört det förut.

Det känns bara som att det ovanstående konceptet är för uttjatat. Det måste vara något alldeles nytt och originellt för att göra en riktigt bra fantasy-bok. (Som sagt tidigare, jag älskar fantasy. Det finns inget som kan vara så fantastiskt, och hemskt dåligt, som fantasy)

En annan sak jag irriterar mig på är varför svenska författare alltid ska envisas med att ha så många huvudpersoner, och att historien konstant ska berättas ur minst fyra olika synvinklar. En person berättar två sidor, nästa person berättar två sidor, and so on. Nej tack. Det är inte det att jag har svårt att hålla reda på en massa olika karaktärer. Nej, nej. Snarare att det efter ett tag blir väldigt irriterande. Jag vill lära känna min huvudkaraktär/berättare ordentligt. Inte en massa hoppande. Såklart kan det vara okej att höra det hela ur en annan persons synvinkel då och då, men absolut inte hela tiden!

Jag måste ändå medge att Cirkeln var oerhört spännande, och till och med svår att släppa mot slutet. Men också slutet var en aning förutsägbart.

Men jag gillar verkligen det faktum att Minoo, Vannessa, Linnéa och de övriga var häxor, inte vampyrer varulvar eller änglar. Ett stort plus!

Jag uppskattade också det varierande person-galleriet. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren måste verkligen ha ansträngt sig för att få sina sex huvudpersoner så olika varandra som möjligt. Bland dem kan vi i stort sett hitta alla olika typer man kan tänkas träffa på i ett svenskt högstadie/gymnasie. Jag kunde faktiskt identifiera mig själv till stora delar med Minoo. Att karaktärerna hade gnabb sig själva emellan var också något nytt. Det är inte så ofta som man stöter på det, i alla fall inte i den formen.

Författarna lyckades också fånga den exakta känslan av den svenska skol och småstadsmiljön. Det känns så likt att det är näst intill omöjligt att tänka sig att magi och ondska lurar runt hörnet.   Jag delar faktiskt också åsikterna som alla huvudpersonerna verkade ha om Engelfors, om min småstad. (Fast min verkar faktiskt betydligt trevligare) 

Så, trots Cirkelns brister ser jag fram emot att läsa fortsättningen, Eld, som vi kan vänta oss 2012. Och inte minst filmen!

Tack till Rabén och Sjögren som gav oss ett recensions-ex av boken. 

Skrivet av Alice

Författare i forskningssyfte: Magnus Nordin

Okej, då vet jag.
Länge har jag sneglat lite på Magnus Nordin's deckare och thrillers. Läst på baksidan, tänkt "Hm, jo, ja, det här kanske är nåt att ha...?" och allt detta slutade med att jag till sist köpte "Prinsessan och Mördaren", en ungdomsdeckare från 2003. Det var obetänksamt gjort.

Eller ja, det kanske var bra att få ett slut på min undran, men jag hade hellre gjort det med någon av hans bättre böcker. (Om det finns nån.)
Boken öppnas med att en kille, full, får skjuts hem från en fest. Men han kommer inte längre än till en soptipp, där han dumpas, halvdöd.
Ett och ett halvt år senare flyttar Nina till Norra Söderbro, Markus' föräldrar skiljs, Teo börjar träna kickboxing och Lenita delar ut ännu ett knytnävsslag, och några cigaretter. Mord utförs i Norra Söderbro, men vilka är iblandade, och hur nära inpå finns mördaren?
Många perspektiv, som till sist flätas ihop.Typiskt svensk ungdomsroman, och sååå trist. Enligt Östgöta-correspondenten så "byggs spänningen upp snabbt, och boken behåller greppet ända till den våldsamt rafflande och oväntade upplösningen". Och DN tycker att "Magnus Nordin skickligt bygger upp spänningen så att man till slut gallskriker i sin fåtölj så fort en bil stannar". Men jag håller inte med någon av dem. Jag menar, man får ju inte ens veta mördarens anledning...
Jag förstår varför min mamma aldrig tar så lång tid på sig att läsa ut sina deckare. Det finns ju ingenting att smälta, liksom. Prinsessan och Mördaren är typisk helgläsning, man läser den i ett svep. Och den lämnar inte så mycket efter sig heller, förutom en månpocket som ser nästan orörd ut.

Magnus Nordin

Så, vad har jag kommit fram till? Jo, att svenksa deckare är som böckernas snabbmat. Eller kanske lite som GI-mat...? Mitt emellan någonstans, tror jag. Och om någon frågar varför jag har en Magnus Nordin i min bokhylla ska jag kalla det "forskningssyfte". 

Skrivet av Lyra

"Where Do We All Belong?"

När biblioteket gör reklam för sina nya sommarbokträffar, så förväntar man sig faktiskt något, eller hur? Biblioteket har ju ändå det mesta inom litteraturen, ifrån allt till... allt. Men icke då. Jag och Alice bestämde oss för att ge den där "Bokklubben för unga mellan 10-13 år" (det var mest målgrupperna som vi tvekade inför) en chans, och i morse klockan 10 efter att ha anmält oss för en träff, knallade vi ner till stadsbibblan. Men, en fasansfull syn möter oss vid entrén, och det enda vi vill är att snabbt backa tillbaka runt hörnet, vilket vi också gör. Men efter en stund blir vi också inhämtade, när vi upptäcks, och tvingas in med det där halvdussinet 10-åringar. Alla stirrar på oss. ....Help! Men 10-åringarnas uppmärksamhet riktas snart mot bibliotikarien, som vallar ner oss i bibliotekets undervåning. Här blir vi placerade runt ett sånt där fult laminat-bord som brukar finnas i skolmatsaler, (traumatiska associationer) och när jag hamnar bredvid bibliotikarien, som jag redan nu ser på henne att hon är en mellantöntig småbarnsmamma med lååååga förväntningar på oss, sätter jag mig med en tomplats emellan oss, med flit. Och så sätter hon igång. Framför henne ligger en LITEN hög med TUNNA böcker. Dagen tema är Fantasy. Hon håller upp en liten, mager bok med omslag i slemgrönt och gult; "Dvärgarna från Terra". Mitt ansiktsuttryck kan bara beskrivas med en smiley: O_o" Eller möjligtvis: o_____o". Så ni kan nog lista ut hur denna genomgång fortsatte, med böcker som Monsterflickan, Lejonpojken, Gömd skatt och Så långt Vingarna bär. (Coraline också, den enda som jag vet är bra, men den mellantöntiga småbarnsmamman kunde inte ens uttala "Coraline" rätt.) Vi sjönk bara längre och längre ner i golvet.

Så här ska det väl egentligen se ut?

 Och ingen annan verkade intresserad, heller. Jag tror faktiskt att ett halvdussin trötta föräldrar bara hade skickat iväg sina ungar till biblioteket för att slippa behöva bekymra sig om att väcka deras läsintresse själva. Men planen verkade dessvärre inte vara så framgångsrik. Muggmålningen som följde på fruktstunden och en liten töntig berättelselek verkade vara intressantare. Och nästan det jobbigaste var att under förberedelserna inför muggmålandet kom det en journalist från Bohusläningen, och av någon anledning såg vi ut att ha jättekul och jätte intervju-sugna, så hon kommer fram till oss och frågar massa dumma frågor... bland annat, när hon frågar "har ni fått några bra tips då?" så får hon ett nej, haha. Men värre blir det när hon fiskar upp kameran, vi bokstavligen flyr ut ur rummet. Det ska INTE dokumenteras att vi kom hit av egen fri vilja, nej nej nej. Och när hon slutat ta kort kommer vi in igen och meddelar att vi "måste gå". Som svar får vi en förvånad min av småbarnsmamme-bibliotikarien, hon säger nåt i stil med "jaha, okej, men det var ju trevligt att ni kom i alla fall..." och Alice svarar "ja, det var en intre...ssant bok...trä..ff.." varpå vi stormar ut där i från, och upp i verkligheten igen. Väl hemma hos mig beskriver Alice denna litterära morgon med tre ord: DET...VAR...HEMSKT...!
Det kändes som om de hade glömt bort att det var 10-13, och som om hela grejen med bokträffarna var till för att få barn intresserade av litteratur. Barn/ungdomar som redan har haft en vana att läsa mycket, länge, existerar visst inte. För om de gjorde det, så borde väl biblioteket vända sig till dem också? Vi finns ju, eller hur? Har jag missuppfattat hela grejen med bibliotek, är de bara till för dem som inte läser, och i så fall, vart ska vi då ta vägen?

Skrivet av en vilsen Lyra

Läsvärd Svensk Fantasy!

För någon vecka sedan gick jag och en kompis till Statsbiblioteket, som förresten ligger i samma hus som Lyra bor. Jag gick runt bland hyllorna, och försökte hitta en någorlunda bra bok att läsa medans vi satt där. Tillslut tog jag en bok, Tornrummets Hemlighet av Niklas Janz, som enligt baksidan verkade ganska bra. Men nu slumpade det sig så att den var skriven av en svensk författare. Jag övervägde allvarligt att ställa tillbaka boken och ta en annan, men bestämde mig tillslut för att skjuta undan alla mina fördomar och försöka läsa den.
När vi sedan skulle gå hade jag kommit in så mycket i boken att jag bara var tvungen att låna den. Ja, jag måste ju erkänna att jag skämdes lite över att ha lånat en bok av en svensk ungdomsförfattare, dessutom fantasy, frivilligt.

Ja, jag var ju lite fördomsfull när jag fortsatte läsa. Tänk om den var som de andra svenska fantasy-böckerna? Jag ville inte ens tänka tanken.
Början var väl inte något att hurra över heller, det hände inget på en evighet. Men när det sedan blev spännande, då blev de det på riktigt och man kommer riktigt in i handlingen. Just det, vad boken handlar om.

Huvudpersonen i boken, Mirjam flyttar med sina föräldrar till ett stort hus “in the middle of nowhere”, som vi småstadsbor ofta brukar beskriva det.
I det nya huset hittar Mirjam tolv skrivböcker, som tillhörde Milan som bodde i huset förut. Mirjam börjar läsa böckerna, som handlar om en värld som Milan upplevde i sina drömmar. Böckerna är så gripande att Mirjam överväger om Milan verkligen har drömt det, eller om han bara har hittat på allt.
Mirjam får reda på att Milan bara försvann en dag, utan att ha återvänt. Vissa tror att han dog, andra att han lever.
När Mirjam börjar se en skugga smyga runt i trädgården på nätterna, hör konstiga ljud i huset och en av böckerna försvinner från hennes rum, börjar hon överväga om Milans historia kan vara sann. Kan det vara någon som var ute efter Milan, som vill läsa vad som står i hans böcker, och som nu är ute efter henne? Lever Milan fortfarande, och vad har i så fall hänt med honom?

Ja, Tornrummets hemlighet är nog den bästa svensk fantasy bok jag har läst. Niklas Jantz lyckas verkligen, tillskillnad från de flesta andra svenskar, som görr tappra försök att skriva fantasy, men för det mesta misslyckas.
Den var lite seg i början och det tog mig faktiskt ganska lång tid att läsa den första halvan (det kan ha något att göra med att jag försökte läsa Sense and Sensibility samtidigt, och den är seeeeeg!) Men när den sen kom igång, då hade den nästan allt en bra fantasy bok behöver. Spänning, action, inlevelse, trovärdighet…
På slutet kunde jag bara inte sluta läsa, jag var bara tvungen att veta vad som skulle hända!
Jag antar att jag borde ha lärt mig av Lizzy Bennet att det inte är bra att vara fördomsfull, bara ibland.

Skrivet av den inte längre så fördomsfulla Alice

Sjunken standard på svensk ungdomslitteratur?

Den senaste tiden har jag börjat fundera mycket på utländsk och svensk ungdoms litteratur. Man kan tro att det inte är så stor skillnad, men det är det. Speciellt bland ungdomsböckerna. De riktar sig till samma målgrupp, men ändå är de helt olika.
Man kan gå in var som helst, i en bokhandel, ett bibliotek… man ser dem direkt. De svenska ungdomsböckerna. Först ser man det på omslaget, någon fånig chic-lit, någon bild utan mening eller bara rent utsagt fult. Det med omslagen gäller mestadels översatta böcker. Förlagen envisas hela tiden med att ändra omslaget, och ibland också titeln. Gud vad jag stör mig på sånt!  Ta bara Hungerspelens svenska omslag och jämför det med det engelska The Hunger Games! Eller Twilights svenska titel, Om Jag Kunde Drömma. Sånt gör mig bara så frustrerad!

Men det är handlingarna också.
De svenska ungdomsböckerna blivit mycket enklare och slarvigare skrivna. Det är nästan aldrig någon komplicerad handling eller avancerad språk. Det är väldigt synd. Det kan bero på att standarden på svenska ungdomsförfattare har sjunkit, men det kan också bero på att målgruppens läsförmåga har sjunkit markant.
Ett exempel, när vi ska läsa på svenskan i skolan slår jag upp min oftast ganska tjocka bok, just nu Philip Pullmans Skuggan Från Norr, medans alla andra har lånat en 100 sidor tjock “ungdomsbok” av en, till ingens förvåning, svensk författare, de läser 10 sidor, klagar sedan på att den är tråkig och springer sedan ner till biblioteket och byter bok. Ja, ni fattar vad jag menar.
De flesta av dagens svenska ungdomsböcker utgörs av samma saker. För det mesta är det en tjej/kille som är impopulär i skolan och är olyckligt kär i någon av skolans populäraste personer. Om det inte är det är det i alla fall någon form av vardaglig kärlek. Som Lyra sa, In Real Life böckerna är ju sånt man upplever själv förr eller senare, inte sånt man vill läsa om.
(Med In real Life-böckerna menar jag böcker som utspelar sig i vanlig svensk miljö och där huvudpersonerna är helt vanliga ungdomar, inget konstigt eller annorlunda alls med. Jag syftar alltså inte på den nya pocket serien)
Och så har vi förstås de svenska fantasy-böckerna, jag ryser bara jag tänker på det! Vi har Allamandrarnas Återkomst och Vren
Lyra anser att Vren har världens bästa upplägg och att det skulle kunna bli en helt fantastisk bok, men den är så dåligt skriven så resultaten blir fruktansvärt. Det är bara att konstatera, svenskar kan inte skriva fantasy!

Om vi jämför dagens svenska ungdomslitteratur med utländsk är det rena skämtet. Ta bara Boktjuven, en av mina favoritböcker, skriven av den australienska Markus Zusak. Den är skriven med en helt otrolig känsla och noggrannhet. Jag kunde gå tillbaka och läsa om delar, inte bara för handlingens skull, utan för just ordens skull. Och det är ju just det som den här boken handlar om, ord.

För oss lite mer kompetenta läsare än de svenska In Real Life böckerna är det verkligen tur att de amerikanska och brittiska ungdomsförfattarna finns.
Författare som Suzanne Collins, Markus Zusak, Philip Pullman, och om man är riktigt kompetent, Jane Austen. Det är bra böker!

Självklart finns det bra böcker av svenska författare också. Men jag tror att der är mest barn och vuxen-böcker. Enligt min mening är en stor del av ungdomsböckerna som kommer ut nu väldigt dåliga. Men nu pratar jag mest om fantasy och IRL. Men det är ju bara enligt mig och Lyra, fullkomliga Fantasy-nördar som vill ha riktigt bra böcker


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har lagt upp nåt på evigheter. Det har bara varit så mycket med läxor, prov, konserter, öva till konserter... Urk! Tur att det mesta är över nu iallafall. Så här kommer äntligen ett inlägg, om nån tycker att jag gick åt för hårt på svenska författare så får ni säga till.

Skrivet av Alice, med Lyra's medhållande.
Foto av Alice, riktiga engelska, amerikanska och australiensiska böcker