My Precious e-reder/iPad!

För några dagar sen kom den, min två månader försenade konfirmations-present. En Apple iPad 2. Det känns nästan läskigt, att jag faktiskt har fått en iPad, inte alls långt efter att jag först bestämde mig för att jag ville ha en.
Men insikten har slagit mig, det här är min e-reader, det jag ska använde för att tillfredsställa mitt läs-behov i framtiden.
I väntan på hjälp att betala för nya böcker har jag laddat ner några av Apples gratis-klassiker. Jag har också påbörjat Charles Dickens' A Tale of Two Cities. Och visst är det fantastiskt! Jag kan läsa i mörker, förstora och ändra text-snitt, aldrig behöva oroa mig för att inte ha tillräckligt med plats i bokhyllan... Och det som är allra mest fantastiskt, den inbyggda ordlistan! Klicka på ett ord, och omedelbart har du en förklaring över dess betydelse.
Men faktum kvarstår; det är ingen bok.
Precis som e-readers motståndare alltid har hävdat, så går inte 'paddan' att jämföras med en riktig bok. Den känns inte som en bok, luktar inte som en bok, och ser definitivt inte ut som en. Men det jag nog kommer att sakna mest av allt är att hålla 'a piece of art' i mina händer. Alla bok-älskare förstår säkert vad jag menar.
En annan grej, jag är ju så rädd om 'paddan' att jag inte vågar ta med mig den överallt, och kan på så sätt inte läsa den påbörjade boken. (Jag är rädd om mina böcker också, såklart, men det går ändå inte att komma i från att 'paddan' är värd avsevärt mycket mer räknat i pengar än en vanlig bok. Även om vissa av mina böcker är värda avsevärt mycket mer i känslor)
Don't get me wrong, I love my iPad, det är bara det att den aldrig kommer att kunna ersätta en riktig bok för mig.
Ett av citaten från sidan Bookfessions lyder 'The thought of e-readers taking over and the printed word dying out makes me wanna cry', eller något liknande. Det är ungefär så jag känner, men samtidigt worshippar jag min iPad.   Kan man verkligen ha dubbla lojaliteter? I det här fallet, för mig, ja. Jag tänker fortsätta att köpa riktiga böcker (skulle aldrig klara mig utan!), möjligtvis bara i mindre utsträckning än innan, och samtidigt läsa på iPaden. Men som sagt, först har jag några andra böcker jag behöver läsa ut...
En annan tanke som har slagit mig är att jag aldrig mer behöver gå i dagar och våndas i väntan på att en nyutgiven bok ska komma, jag kan bara ladda ner den direkt.
Jag ska kanske också göra tillkännagivandet att även om min iPad till största del ska fungera som en e-reader händer det även att jag använder den till att surfa, spela och lyssna på musik. 'Är det inte fantastiskt med teknologi?'

Skrivet av Alice

The Sequel Always As Good As the First One? Just Forget It...

Den här texten kan till viss del inehålla spoilers för dem som inte har läst Numbers!

Ni vet hur det är, har man läst en bok man tyckte var bra måste man bara läsa nästa del. Man går omkring och tänker på den tills man har fått den i sina händer, och äntligen kan börja läsa.

Precis så var det för mig med Numbers (också kallad Döden i dina ögon). Första delen läste jag ut i slutet av maj, och den var bra, väldigt bra. Alltså köpte jag tvåan, Numbers, The Chaos på Foyles i juni. Men för mig räckte det med att känna att jag ägde den, och i och med kunde läsa den när jag ville. Sen, för några veckor sen hörde jag att den skulle komma på svenska, och kände mig då tvungen att läsa den innan alla andra gjorde det. (Den svenska titeln och omslaget är, enligt mig, hemskt) Ja, när jag började läsa Numbers, The Chaos var förväntningarna höga. Jag hade tidigare hört att den inte skulle vara lika bra som sin föregångare, men hoppades att det inte skulle vara sant.

Men det var sant. Hela boken var som en sämre kopia av Numbers. Upprepning, vad jag hatar det!

Adam has more than inherited his mother's curse: When he looks in someone's eyes, he not only sees the date of their death...he feels the searing, shocking pain of it. Since Jem died, Adam has lived by the sea with his great-grandmother, Val. But when rising tides flood the coast, they return to London. The city is an alien, exciting, frightening place. Most disturbing of all, Adam can't help but clock how many people's numbers are in January 2027; how many are on New Year's Day. What chaos awaits the world? Can he and Sarah stop a catastrophe? Or are they, too, counted among the "twenty-sevens"?

Synopsis från B & N.

Ja, hela boken går i stort sett ut på att Adam springer omkring och försöker förhindra den stora katastrofen och övertala människor att tro på honom. Det är inte så spännande i längden.

Boken är också berättad i varannan-kapitel-form av Adam och Sarah. Jag har inte riktigt lärt mig att tycka om det än. Det känns bara förvirrande när man får följa flera personer. När man väl har börjat få grepp om hur en person tänker så bytar författaren berättare, för att sen återgå till den första.

Är det meningen att jag som läsare ska anse det som okej att Jem är död och tänka ”let’s read about her son instead!” Och så ska hon tydligen ha fått reda på sitt nummer av Adam, och vetat när hon skulle dö, i det här fallet i cancer. Okej… jag köper inte riktigt det, Mrs Ward!

Jag måste också säga, Sarah, den andra huvudpersonen, hon är nog den mest tråkiga karaktär som jag någonsin har stött på. Adam kan jag till viss del gilla, men Sarah… Ingen som helst personlighet! Inte heller framställer Mrs Ward henne på ett sätt som får en att känna sympati för henne, vilket man borde göra med tanke på omständigheterna. Jag blir mer sittande och tänker, jaha, vad kul för dig då, Sarah, ironiskt.

Allt känns också så oplanerat och impulsivt, som att Mrs Ward bara fick tanken,

”det här låter bra, det skriver vi ner!” Vissa av sakerna som händer verkar helt sakna betydelse och bakgrund, och man förstår inte vad de har med själva storyn att göra. 

Slutet, vi ska inte tala om slutet. Jag kan säga så här, det var nog ett av de sämsta, mest oplanerade och oskickliga slut jag någonsin har stött på.

Nej, jag gillade inte The Chaos, även om jag så innerligt ville göra det. Det ända den lämnar kvar hos mig är ångest för att jag läste den överhuvudtaget. Då kanske jag kunde behållit min uppfattning om Numbers som en fantastisk bok och Mrs Ward som en bra författare, utan att the sequel skulle komma och förstöra allt!

Skrivet av Alice

It's Christmas time

Nu är det jul, indeed! Och vi hinner nästan inte göra något som helst spontant! Helt underbart. Men julfriden börjar sakta sänka sig över oss nu. Ska bara få in granen, lacka paketen, göra klenäter och grönkål, och skriva klart detta inlägg.  Men snart, så.
Alice och Lyra har, trots all stress, lyckats med att träffas en stund och byta paket. Eftersom Alice tidigare i år fått böcker för dyra pengar gick jag för nån vecka sen till en second hand-butik och inhandlade fyra böcker (en till mig själv) för otroliga 7 riksdaler. Vilket kap! De var kanske inte i det bästa skick, men det är ju innehållet som räknas. De tre böckerna hon fick var Den mystiske Mr. Quin, Agatha Christie, Tomorrow when the war began, John Marsden (som hade en gul remsa med texten "tillhör skolbiblioteket" på!) och klassikern Rosens namn, Umberto Eco. Av Alice fick jag två helt nya böcker, Elsewhere av Gabrielle Zevin och The Looking-Glass wars av Frank Beddon. Senare är alltså 'the true story' om Alice i Underlandet. Enligt Mr. Beddon. När Alyss Heart berättade sin våldsamma historia uppfattade Lewis Carroll den helt fel, och skrev en söt, lite smågalen saga. Men sanningen var tvärtom, verkar det som. Jag känner mig otroligt peppad att läsa den, tack Alyss! Nu behöver jag nog ingenting i födelsedags-present. Eller kanske. Jag undrar om den inte finns som comic book också, med tanke på bilderna.



Okej, alla vet ju att Mr. Dodgson, som L.C. egentligen hette, kände Alice Lidell när hon var liten och lekte ofta med henne, men det ska bli kul. Varför kom jag inte på idén själv? Jag skrev ju en omgjord Alice in Wonderland på svenskan i höstas. Det här känns mycket coolare, när Chesire Cat är lönnmördare med nio liv och Blue Caterpillar ser ut som nånting President Snow hade kunnat komma på, i någon slags steampunk fantasy. Måste presentera den för alla vi känner. När jag läst den.
I jul, eller, från och med i morgon, ska vi lääääsa. Hoppas jag. Jane Eyre är jättefin, och har inte alls samma språk som Austens böcker, som jag trodde. Var inte så påläst. Som ni ser har jag nu också kommit över Thirteen reasons why, som jag läser med spänning, på svenska.  Till er som har läst den finns en hemsida, notera Hanna's blogg som är länkad till. Jag hoppas på många trevliga böcker i julklapp, and so to you! Och Alice.

Since it's Christmas let's be glad, even if your life's been sad, there are present to be had.

~ Merry, bookish Christmas! ~

Skrivet av Snö(L)yra

Lite Uppdateringar, och En Tiger In The Well

Ja, även om det kan verka så har vi faktiskt inte blivit drabbade av Zombie-Farsoten och blivit levande döda. Förklaringen blir den gamla vanliga, mycket i skolan, en massa konserter, etc. Shame on us!


Alice har i alla fall nyligen läst ut The Tiger In The Well, vilken hon tyckte var underbar. Det är verkligen Philip Pullman över den, och att dessutom få uppleva det hela i originalspråk... Spänningen är omöjlig att klaga på, ända till sista sidan satt jag på helspänn med boken i handen, vad skulle hända? Pullman har även inkluderat en massa nya, fantastiska karaktärer. De nya slätar nästan över saknaden från de gamla, försvunna, (Inte nämna några namn, spoiler!) även om det är omöjligt att gottgöra försvinnandet helt. En gammal karaktär återvänder också, och lämnar Alice frustrerad, eftersom hon inte kommer i håg alla detaljer från The Ruby In The Smoke. Får läsa om den, någon gång.
Förutom en underbar läsupplevelse lämnade The Tiger In The Well också efter sig ett nytt uttryck; "Not Bloody Likely"

Lyra är vid det här laget indykt i Jane Eyre, som vi hoppas få höra dina tankar om snarast, Saumensch!

Längre, utförligare, inlägg om The Tiger In The Well kommer.

Skrivet av Miss Alice

Om helger, böcker och sjungande vargar

Nu, när Lyra spenderat en lördag på landet med en utläst Clockwork Angel och en påse eukalyptus-godis som enda sällskap är det ganska skönt att komma tillbaka till stan där man bara kan välja och vraka när det gäller nya böcker. Och turen har nu kommit till Jane Eyre - på grund av rekommendationen jag läste i Ponton: att Jane Eyre avnjuts bäst någon gång i november med en kopp Earl Grey eller något dylikt svart te. "I'll remember that" skrev jag i kanten.

 Men, tillbaks till Clockwork Angel. Jag ska inte skriva för mycket med tanke på de som inte läst MI än och har allt roligt kvar, men jag har ungefär samma åsikt som Johanna på Reading & Rambling, den var inte så bra som vi trodde. Man känner igen lite för mycket ifrån The Mortal Instruments. De två trilogierna är än så länge skrivna efter samma regelbok, vilket kan tyckas tråkigt. I The Mortal Instruments är det kombinationerna och kontrasterna som gör böckerna, tycker jag, i Clockwork Angel är det mer 1800-talets smutsiga London och huvudpersonens mycket eminenta boksmak; Tessa pratar om både Jane Eyre och Dickens många verk och är en person som jag gärna skulle vilja lära känna. Tror det skulle leda till mycket intressanta diskussioner. En annan sak som är trevlig är att varje kapitel inleds med ett bokcitat, de flesta från författare samtida med när boken utspelar sig. Det konceptet känner vi igen och tycker om från Philip Pullmans The Amber Spyglass - som vi fortfarande inte läst på engelska och som faktiskt skulle vara en trevlig julklapp. Hoppas Tomten läser Alices & Lyras Bokhylla. - I den, och i MI finns mycket citat av John Milton till exempel, och av honom har ju faktiskt både Pullman och Clare inspirerats. Och både Jace och Will (från Clockwork A...) verkar ha läst Paradise Lost. Kanske det ingår i en Shadowhunters utbildning? I så fall ska jag också passa på, vårt ex låg i brevlådan kvällen vi kom hem från Polen.

Och en sak till, Cassandra Clare har en spellista för Clockwork Angel. Det tycker vi såklart om! Jag har inte lyssnat på någon av de inkluderade låtarna än och känner inte heller igen någon av titlarna eller artisterna, men när jag gör det ska det rapporteras. Har ändå funderat lite över hur min spellista skulle låta för både The Mortal Instruments och Clockwork Angel, och har konstaterat att det nog skulle bli väldigt mycket Patrick Wolf. Speciellt den här låten - från hans första album Lycanthropy - och Clockwork Angel är nästan som gjorda för varandra. Förutom att låten heter Paris, inte London. Hur som helst var det en mycket trevlig upptäckt jag gjorde.




Skrivet av Lyra

En liten notering: Charlotte Brontë's mammas flicknamn var Branwell. Är det bara en slump, eller döpte Clare the runner of London Institute till Charlotte Branwell med flit?

Harry Potter is coming to town.... again.

Igår var jag och Alice på Harry Potter and the Deathly Hallows. Och det var ju över förväntan! Något som jag uppskattade väldigt mycket var att händelsernas ordning följde boken ovanligt bra, och det var inte mycket som hade hoppats över, heller. Att de bestämde sig för att göra två delar av sista boken var ju på flera sätt bra, men det skulle de ju gjort med både fjärde, femte och sjätte boken också. Den sista boken är ju ändå inte den längsta, men det blev antagligen så för att det var sista och mest relevanta boken. Det känns lite pompöst, eller hur? Grande finale, alla skriker, tjäna mycket pengar.

 Ändå har filmen inte fått någon vidare bra kritik, och många har kallat den "en transportsträcka" fram till den andra delen. Och, det är den väl visserligen, men jag tycker att scenografin är roligare än i de tidigare filmerna, där action och lustig trollkars-arkitektur har varit huvudämnena. Till exempel, scenen där Hermione läser The Tale of the three Brothers högt hos Lovegoods', och berättelsen tar form som en riktigt Tim Burton-animation. Mycket trevligt inslag, och mycket oväntat! Det är ingen vanlig stor action-film som alla ser, den har ju faktiskt ett djup. Och jag ser den nog igen. (Men jag var besviken på att inte scenen med Lunas rum var med.)

 Men Harry då, hur var han? Nja, jo, visst har han blivit lite äldre, men han har fortfarande ingen riktig personlighet. Jag menar, hur skulle man beskriva honom? Öh, nästan lite för modig, självuppoffrande, ett allvarligt fall av måste-alltid-rädda-alla-sjukan, och nästan utan något temperament alls. Han är nästan inte mänsklig, eller hur? Hur kan man vara så ödmjuk med den uppväxten? Jag antar att J.K. Rowlings' ursäkt skulle bli att han har den här spårningen, "the Trace" som han fick av sin mamma av kärlek till sin lilla Harry. Men, vadå, kan verkligen ens magi förhindra den annars så logiska påverkan på en som växer upp utan någon som helst kärlek? Är då inte alla barn värda att få detta skyddet av sina föräldrar? Titta på stackars Draco Malfoy, som jag funderat en del kring, han har helt klart inte fått tillräckligt med kärlek av Lucius och Narcissa, även om vi i sjätte boken får vittna till Narcissas kärleksfulla uttalanden när hon ber Snape att svära 'The Unbreakable Vow'. Hur som helst är ju Draco väldigt avundsjuk på Harry, som får så mycket kärlek varje dag, medan Dracos 'vänner' mest är hans eskort. Och Ginny, vad är det egentligen hon ser hos Harry? Är det den trygga familjetypen, en säker vän till familjen, brorsans bästa kompis, The Boy Who Lived, eller någon annan? Eller blev hon bara kär i Harry för att storyn skulle gå ihop?

 En som verkligen vet hur Harry borde uppträda är Neil Cicierega, som sen några år tillbaka har lagt upp små klipp på Youtube och andra ställen, som går under namnet Potter Puppet Pals, alltså Harry Potter i form av handdockor. Här är Harry den själviske hjälten som fått för mycket uppmärksamhet, Ron den dumma lilla pojken som alltid ser upp till Harry och Snape deras vresige fiende som faktiskt egentligen lever ett mycket miserabelt liv indränkt i utanförskap... och jobbiga elever. Inte nog med att Harry är porträtterad så otroligt bra, det är nog bästa Harry Potter-parodierna ever. Ja, det är nog inte så mycket mer att säga, bara se och hör!





And watch 'em all.

Skrivet av Miss Lyra

Kort kommentar rörande The Resistance

Nu måste jag tänka efter, hur länge sen var det jag läste ut The Resistance? Början av juli, tror jag. Snart en månad sen. Olyckligtvis går tiden så fort när man har sommarlov.
I alla fall, sequelen till den älskade The Declaration var lite av en besvikelse. Den var inte dålig, idén är genial och  Gemma Malley's språk är noggrant och beskrivande, men mot slutet tappar hon tråden, det blir lite mesigt och ihopslängt. När Anna slänger sig om halsen på Peter får jag en obehaglig Twilight-association. Och när jag läser sista sidan känner jag mig missnöjd. Den kan inte bara sluta här, en tredje, avslutande del önskar jag mig i julklapp av författaren. "The Declaration Trilogy". Låter inte det bra?

Inlägg gällande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy kommer. Nån gång. Jag har insett att höst är en bättre årstid att läsa många böcker i, bättre än sommaren, dessvärre, speciellt om man har en stor, rolig släkt som hotar att slänga en i sjön om man bara sitter och läser...

Hoppas det går bättre för er,

Lyra

Skymtar vi ett slut på det hela? Nae, knappast. Det håller nog i sig några år till.

....Det blir nog bra.
Jag blev så förskräckligt uppspelt. Så hemskt uppspelt, verkligen. Det bådar gott. Kan vi hålla oss tills i höst...?

Ännu mer Engelsk Litteratur

En av de saker jag tycker identifierar är en bra bok är att man ska fortsätta tänka på den även efter man har läst ut den. Inte bara lägga ifrån sig den, utan att ägna den en tanke. Såklart stannar tankarna på en bra bok kvar även efter att man har läst ut den, men det är inte samma sak. Det jag syftar på är en bok som har ett budskap, som får än att börja tänka och reflektera över boken. En bok som definitivt har ett budskap är The Hunger Games, men det tänker jag inte gå in på här, läs den istället!
För ett tag sen läste jag att en bok av den brittiska författaren Rachel Ward skulle översättas till svenska. Boken verkade riktigt bra, så den aningen stolta Alice, som aldrig tidigare hade hört talas om Rachel Ward, bestämde sig för att inte vänta på att boken skulle komma ut på svenska, utan att köpa den på engelska, Numbers.

Det dröjde inte länge förrän jag var helt inne i historien om Jem, en föräldralös 15-åring. Ända sen hennes mamma dog har Jem blivit missförstådd, illa behandlad och skickad från fosterhem till fosterhem, vilket har resulterade i att hon började skolka, stjäla och röka. “A bad kid”, som alla i London-förorten verkar se henne som.
Men det som mest identifierar Jem är hennes gåva, eller förbannelse. I hela sitt liv har Jem kunnat se “The Numbers”, dagen när en person ska dö. Alltid har hon hållit sig undan från andra människor, för att slippa se dem i ögonen, att se när de ska dö.
Men när Jem träffar Spider, ett annat “bad kid” från London-förorten, börjar hon sakta ge efter, och släppa in honom i sitt liv. Men även om Jem försöker glömma det, så har hon sett Spiders nummer. Han har mindre än en månad kvar.

Efter att ha läst ut boken börjar man tänka. Är verkligen datumet man ska dö bestämt från dagen man föds? I Twilight, när Alice ser framtiden, förändras ju hennes visioner när någon tar ett beslut. Det borde väl vara samma här, eller?
Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att ha Jems fruktansvärda gåva, eller förbannelse om man så vill. Jag skulle aldrig kunna berätta dens nummer för någon. Aldrig, aldrig.
En annan sak jag tänkte på när jag läste boken, som inte har något med överstående att göra, var språket. Då menar jag inte att boken var “slarvskriven”, eller nåt sånt, utan sättet den var berättade på. Låt oss säga att det inte var på den finast tänkbara engelska. Men det var ändå på det sättet jag kan tänka mig att Jem, som berättar i jagform, pratar, vilket gör det hela mer trovärdigt.

Skrivet av den engelsk-älskande Alice

London, King's Cross and FOYLES!!!

När man åker till London är det såklart massa ställen som alla anser att man är tvungen att besöka. Big Ben, Buckingham Palace, Towerbridge, Towen, London Eye, Madame Tussauds… listan fortsätter. Men ingen av de här ställena är egentligen ett måste, även om det är roligt att se dem. Det enda stället en riktig boknörd MÅSTE besöka i London är Foyles, en av världens största bokhandlar.
När man kommer in genom entrén till den fyra våningar höga bokhandeln, då skriker en riktig boknörd av lycka, i alla fall en engelsk-älskande småstadsbo vars stads bokhandels utbud på böcker inte är något att hurra över.
Böcker, böcker och mer böcker, Foyles - For Books!
Tyvärr fastnade både jag och Lyra på bottenvåningen med all skönlitteratur vid våra besök i den Brittiska huvudstaden. Men det är inget att gräma sig över, när man tänker på vad som fanns där.
Slutsatsen jag kan dra av att ha tillbringat flera timmar på Foyles är att det brittiska utbudet av ungdomsböcker är MYCKET större, och bättre, än det svenska. Många av böckerna känner man i och för sig igen från svenska översättningar, men då med andra titlar och omslag.
När jag på sista dagen i London nästan blev släpad av min pappa från Foyles hade jag köpt inte mindre än åtta böcker.

Dawn of The Dreadfuls - Jane Austen and Steven Hockesmith
The Tiger In The Well - Philip Pullman
Numbers, The Chaos - Rachel Ward
Shadow Web - N.M. Browne
Ice - Sarah Beth Durst
Chains - Laurie Halse Anderson
The Resistance - Gemma Malley, till Lyra
The Double Act - Jaquline Wilson, till min lillasyster

Och så får vi ju inte glömma The Short Second Life of Bree Tanner, köpt på Waterstones, Harrods. Jag antar att jag fortfarande vill läsa den, även om jag inte nördar Twilight längre.

Jag passade också på att nörda Harry Potter lite när jag ändå var i London. The Leaking Cauldron ska faktiskt ligga på Charing Cross Road, samma som Foyles! Men till min stora besvikelse kunde jag inte hitta den. Det beror antagligen på att jag till min stora irritation är en mugglare!
När vi bytte tåg på King’s Cross släpade jag med pappa upp från The Underground, och försökte desperat hitta plattform nio och tio. När jag tillslut hittade plattform nio, upptäckte jag till min stora besvikelse att det inte fanns någon plattform tio, eller stenmur emellan! Pappa gick fram till en liknande stenmur som den i filmen, en vägg till en restaurang, bakom plattform nio, och påstod att det nog var den. Jag tittade lite misstänksamt på väggen, innan jag gick fram och bankade på den, men den ville inte öppna sig!
Och Hamleys, leksaksaffären, där fanns både Harrys trollstav, kvastar och Gryffindors svärd. Jag vågade inte ens titta på prislapparna…

Nu längtar jag så innerligt tillbaks till Foyles, till alla böcker, och önskar så att jag var född i England istället för i Sverige…

Skrivet av den engelsk-galna Alice, med foton från London-resan