Ett Livstecken!

Ja, vad kan jag säga egentligen? Det är svårt att förstå att det faktiskt var nästan ett helt år sedan vi uppdaterade bloggen senast. Jag kommer ihåg att jag skrev mitt sista inlägg på nyårsafton 2011, förra året alltså. Varför slutade jag? Den frågan har jag ställt till mig själv ett antal gånger. Det tog emot att blogga ett tag innan det, och sen så antar jag att det hela nådde den punkten där bloggandet blev ännu ett av alla måsten. Ni vet, att plugga, mata katten, passa syskon, åka till stallet tidigt på morgonen och släppa ut hästar. Saker som man måste göra fastän man egentligen inte vill. Någonstans i den kategorin hamnade bloggandet efter ett tag  I stället för något som från början var meningen skulle vara roligt blev det något jag var tvungen att göra, ungefär som det andra jag listade. I och med det blev läsa också något liknande, jag hade egentligen inte tid att läsa så mycket som jag var tvungen i och med bloggen, och det hela blev också något påtvingat i stället för spontant. Och det var väl någonstans i den vevan som jag slutade.
Sen gick det några månader, och för att vara ärlig så tänkte jag inte på bloggen speciellt mycket. Men så för ett tag sen när jag hade avslutat en bok blev jag bara sittande och stirrade på omslaget. Det var så många tankar som snurrade runt i mitt huvud att jag för ett kort tag trodde att det var på väg att sprängas. Jag hade alltid hanterat det genom att skriva ner det och publicera på bloggen och om jag hade tur få någon form av respons. Vart skulle jag göra av allt det här nu? Jag fick samma känsla flera gånger de följande månaderna, och jag började inse att jag faktiskt saknade bloggen mer än jag hade trott från början.
Så, vad jag jag här egentligen? Jag antar att jag vill säga att jag är ledsen att jag bara stack, utan att ens skriva något i stil med 'jag har tyvärr inte tid att fortsätta längre...' Jag brukade verkligen älska att läsa alla era kommentarer, och era bloggar, they made my day! Som det förhåller sig är jag faktiskt väldigt sugen på att göra ett till försök med bloggandet. Kanske inte i samma utsträckning som förut (inte för att jag någonsin var så värst bra på regelbundna uppdateringar), jag går ju trots allt i ettan nu, men litegrann.
Så, jag antar att jag undrar om det är någon faitful person som fortfarande läser det här, och som skulle bli glad att följa Alice's & Lyra's Bokhylla - series 2?

//A

Top 10 Books of 2011

Ja, tänk vad fort ett år går ändå? Under 2011 har jag deltagit i Goodreads Reading Challange, och precis nått mitt mål på 45 böcker! Det är ganska mycket, i alla fall för att vara mig.
På det stora hela har 2011 varit ett bra läsår (nej, då menar jag inte ett skolaktigt sådant), med en hel del fantastiska böcker, och några enstaka inte lika fantastiska. Nu tänkte jag lista mina Top 10 Books of 2011, utan någon som helst ordning.

Jane Eyre - Charlotte Brontë

(dock inte mitt omslag)

The Tin Princess - Philip Pullman

The Kite Runner - Khaled Hosseini

The Thirteenth Tale - Diana Setterfield

The Prince of Mist - Carlos Ruiz Zafòn

Divergent - Veronica Roth

Vägen Hem - Rosmunde Pilcher

City of Glass - Cassandra Clare

Revolution - Jennifer Donnelly 

A Thousand Splendid Suns - Khaled Hosseini 

Ja, nu kan jag bara hoppas på att 2012 blir lika bra som 2011, även om jag har starka föraningar om att jag inte kommer hinna med att läsa i närheten av lika mycket. 

//A

(Den som är intresserad av samtliga böcker jag har läst under 2011 kan ta sig en titt på Goodreads. )

Merry Christmas!

Jag vet att det har varit lite si och så med bloggandet de senaste månaderna, det har det förresten varit med läsningen också.
Men, nog om det. Jag vill passa på att önska alla därute en riktigt God Jul! Ät nu inte allt för mycket skinka och hoppas på många riktigt hårda, helst tjocka, paket! Själv måste jag väl erkänna att i stort sett alla paket jag ger bort uppfyller innan nämnda kriterier...
För försöka lägga upp ett inlägg om alla bokiga paket som jag förhoppningsvis kommer att få under kvällen.

Återigen, have yourself a real merry (bookish) Christmas!

  

//A

Miss Peregrine's Home for Peuliar Children

A mysterious island. An abandoned orphanage. And a strange collection of very curious photographs. It all waits to be discovered in Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children, an unforgettable novel that mixes fiction and photography in a thrilling reading experience. As our story opens, a horrific family tragedy sets sixteen-year-old Jacob journeying to a remote island off the coast of Wales, where he discovers the crumbling ruins of Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. As Jacob explores its abandoned bedrooms and hallways, it becomes clear that the children who once lived here—one of whom was his own grandfather—were more than just peculiar. They may have been dangerous. They may have been quarantined on a desolate island for good reason. And somehow—impossible though it seems—they may still be alive.

Jag läste ut min andra e-book på iPaden häromdagen. Den första, Solstice, var något av ett misslyckande. (Se tidigare inlägg) Den här gången tog jag mig betydligt mer tid att kolla upp boken, med andra ord inte ett impulsköp. Det visade sig vara förnuftigt, då Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children var betydligt bättre än Solstice. Men, jag kunde ändå inte hjälpa att bli besviken.

Jag läste så mycket bra om boken. Av synopsisen verkade den vara helt otroligt spännande och alla som hade läst den prisade den till skyarna. Så det var med rätt höga förhoppningar jag började läsa.

Det hela började bra, riktigt bra. Den där ironin som jag oftast uppskattar och dessutom spänning från sida ett (eller två…) När den första spänningen sedan var överspelad och lugnet lagt sig blev det dags för Jacob att åka till Wales, där han såklart hittar det övergivna huset. Jaha, var ska det ta vägen härifrån då? Jag väntade på en vändpunkt. Vändpunkten kom, men inte riktigt som jag hade hoppats. Därifrån gjorde boken en bergodalbane-linande resa, nedåt. Ja, vad kan man säga? Författaren tappade det fantastiska någonstans på vägen. Visst, den innehöll några smått creepy parts, men inte alls på den nivån som man förväntar sig efter en sådan synopsis och omdömen. Vissa gånger kunde jag till och med komma på mig själv med att tycka att vissa saker var lite smått fånigt. Nej, det hela var helt enkelt inte skickligt gjort. Eller, jo, den första delen av boken var riktigt bra, men inte den senare. Kanske blev den riktiga Ransom Riggs blev kidnappad av en hollow(förklaring i boken) efter att ha skrivit färdigt den första delen, och en weight skrev färdigt?

Nej, nu känns det som att jag bara har skrivit om allt det negativa. Bara lite till, sen är jag klar med det, I promise.

Karaktärerna. Trovärdiga karaktärer som håller berättelsen igenom är enormt viktigt för mig. Jacob var verkligen lovande, men det hela kraschade tyvärr med den andra delen. Den andra huvudkaraktären, Emma, ville jag verkligen tycka om, men hon kändes helt enkelt för platt för mig. De andra peiculiar children skulle jag gärna velat läsa mycket mer om. Det kändes som att det som stod om dem inte var tillräckligt för att bygga upp kompletta karaktärer av. Nej, de kändes mer som bakgrundsfigurer, vilket inte var fallet eftersom de utgör en viktig del av berättelsen.

Så, nu är jag klar, och kan i stället ägna mig åt det positiva.

Jag tyckte faktiskt om boken, även om det verkligen inte har låtit så hittills. Konceptet är unikt, det är det verkligen. Iden och förklaringarna till världen av Peculiars, det gör Ransom Riggs beundransvärt. Problemet var bara att sedan skriva resten av historien.

Fotografierna, jag avgudade dem, vad mer kan jag säga? Så fina! Vissa av dem var tillräckligt creepy för att ge mig kalla kårar.

Så, conclusion, Miss Peregrines Home for Peculiar Children, en bok som hade stor potential men föll platt någonstans på mitten, men som jag trots allt uppskattade.

Förresten, jag läste någonstans att det ska komma en fortsättning under 2013! Efter det slutet känner jag mig tvungen att läsa den, bara för att få veta hur det slutar.

Skrivet av Alice

The Hunger Games Official Full Trailer!

Ah...!!! Do I need to say anything?! 23 mars 2012, det är inte långt, men just nu känns det så.

//A

På Bokfronten...

Ja, just nu är jag djupt insjunken i Jane Eyre, i alla fall i början. Den är bra, riktigt bra, inte alls så old-faishoned written som jag hade tänkt mig. Samtidigt försöker jag läsa 'Miss Peregrine's Home For Pecular Children' av Ransom Riggs på iPaden, vilket går lite trögt.
I morgon bär det av till Österrike för både mig och Lyra. Tid att läsa får vi nog under den 20-timmar långa bussresan, såvida inte åksjukhet hindrar oss. (Någon som har erfarenhet av att läsa på Autobahn?) På Lyras rekommendation tar jag, förutom Jane Eyre, med mig 'Soulles' av Gail Carriger. 'Du kommer aldrig att orka läsa den hela vägen!' Vi får väl köpa några böcker i Österrike. Problemet är bara att ingen av oss direkt pratar Tyska...

Keep on reading, där ute i höstrusket!

Skrivet av icke-tysk-talande Alice

Min Första E-book...

...är utläst. För några dagar sedan vände jag sista bladet på paddan i boken Solstice av P.J Hoover.


Den uppmärksamma vet att jag först påbörjade A Tale of Two Cities. Den var bra, men sen tog det bara...stop. Jag antar att alla vet precis vad jag pratar om. Jag ska fortsätta, men jag kände att jag behövde något in i mellan.
Så, jag laddade ner Solstice från Amazon till min Kindle-app. Jag hade haft den på min 'to read' lista på Goodreads ett tag, men den största anledningen till att jag köpte den var faktiskt för att den var väldigt billig, $ 5.74, runt 39 spänn med dagens dollarkurs.
Jag började läsa, och det hela såg lovande ut, men sen hände det som alltför ofta händer gällande böcker. Allt föll i sär, och boken blev näst intill fruktansvärd. Den överlägset sämsta boken jag har läst hittils i år. Och anledningen till det här kan vi väl främst lägga på Alice.
För always in such a hurry som hon är, läste hon/jag inte ordentligt om boken innan jag köpte den. På Goodreads synopsis fick jag intrycket av att det skulle vara någon sorts post-apocalyptic, med ett litet av mytologi. Det lät bra, trodde jag i min enfald.


SPOILER ALERT!, för de dårar som planerar att läsa boken. Det är bara slöseri med både tid och pengar.

Som sagt det hela började bra, men sen spårade det totalt ur. I stort sett varje person visade sig vara en grekisk gud, av något slag. (Dessutom verkade författaren förvänta sig att läsaren är en expert på grekisk mytologi, och kan alla tusentals namn på gudar utantill, inklusive släktband. Till min stora lättnad innehåller även Kindles inbyggda lexikon namn på grekiska gudar) Utöver det byggde i stort sett hela handlingen på att den oerhört irriterande huvudpersonen stod och dreglade, utan att veta vilken kille/gud hon skulle välja. Såklart skulle killarna i fråga hela tiden rädda henne från alla tänkbara faror (vilket för det mesta utgjordes av deras rival) Nej, usch och fy, säger jag bara!
Det hela kunde blivit bra, början hade anlag för det, men... nej.
Kanske skulle jag tyckt bättre om den om jag varit mer insatt i den grekiska mytologin? Nej, det tvivlar jag på. Några namn på gudar rikare är jag i alla fall, även om jag får alltid kommer att associera dem med de sliskiga karaktärerna. Jag är säker på att jag skulle finna grekisk mytologi otroligt intressant, om jag inte hade haft oturen att stöta på det i det här sammanhanget.

Nej, vad ni än gör, läs inte Solstice! Slöseri med tid, pengar och bra litteratur!
Men, jag antar att man lär sig av sina misstag. Jag kommer garanterat att vara mer försiktig när jag köper böcker i framtiden!

Gällande läsandet på iPaden så var det faktiskt helt okej. (Stort plus för lexikonet och upplyst skärm!) Men det var otroligt jobbigt att inte kunna läsa när som helst (även om jag inte led av det gällande den hör boken) eftersom jag inte vill riskera att paddan  blir skadad/stulen om jag tar med mig den tex till skolan.
Faktum kvarstår, det var ingen riktig bok, jag fick inte i närheten av samma känsla. Det gör mig faktiskt otroligt lättad, för det betyder att e-booken för mig aldrig kommer att kunna överträffa den fysiska motsvarigheten!

Skrivet av Alice

Blodröd Väg

Saba has spent her whole life in Silverlake, a dried-up wasteland ravaged by constant sandstorms. The Wrecker civilization has long been destroyed, leaving only landfills for Saba and her family to scavenge from. That's fine by her, as long as her beloved twin brother Lugh is around. But when four cloaked horsemen capture Lugh, Saba's world is shattered, and she embarks on a quest to get him back

Suddenly thrown into the lawless, ugly reality of the outside world, Saba discovers she is a fierce fighter, an unbeatable survivor, and a cunning opponent. Teamed up with a handsome daredevil named Jack and a gang of girl revolutionaries called the Free Hawks, Saba’s unrelenting search for Lugh stages a showdown that will change the course of her own civilization.

Synopsis från Goodreads

Det man antagligen lägger märke till allra först när man slår upp ’Blodröd Väg’ är språket.Hela boken är skriven på slang. Svensk slang, som jag hatar. E i stället för är, han istället för honom, å istället för och etc.

När jag först fick den mina händer, ur paketet från Rabén & Sjögren hade jag ingen aning om det.  Min första tanke var herregud, hur i hela friden ska jag lyckas ta mig igenom den här?! Men, jag är inte den som ger upp, i alla fall inte när det gäller böcker, så, Blodröd Väg påbörjades.

I början tänkte jag såklart på det hela tiden, men efter ett tag blev det en helt naturlig del av berättelsen.

Det enda intressanta undantaget från slangen var när Saba och lillasystern Emmi mötte en man som ’kunde konsten att läsa böcker’, han pratade helt normalt. Saba däremot tyckte att mannens sätt att prata var högst underligt.

Min uppfattning om svensk slang är inte ändrad, inte alls, men i den här boken fungerade det faktiskt.

Jag brukar gå under normen att bra böcker inte ska bli spännande direkt, utan att man först ska få lära känna karaktärerna och omgivningen. Också på denna punkt är boken ett undantag, när spänningen börjar redan från första kapitlet.

Jag fick inte veta så mycket, men det hela utvecklades efter hand, och jag blev inte lidande. Det enda som inte riktigt höll för mig var Lugh, eftersom han blir bortförd nästan direkt, och jag därmed inte fick något intryck av honom, kunde jag inte förstå varför Saba worshippade honom som hon gjorde.

Spänningen höll kanske inte i sig i exakt hela boken, men det var heller inga långtråkiga partier. Alltså, handlingen flöt hela tiden framåt och författaren dröjde sig inte kvar på något ställe längre än nödvändigt. Vissa händelser kändes dock lite förutsägbara.

Huvudpersonen Saba hör verkligen till de mer komplexa karaktärer som jag har stött på. I början framstår hon som hemsk och känslokall, men det hela utvecklas så klart under berättelsens gång. Hon är långtifrån lovable, raka motsatsen till hjältemodiga/måste-rädda-alla-Harry, men det gör henne mer trovärdig, och jag köper det.

En annan intressant detalj är att precis som i Hunger Games, och andra dystopian books finns det historier/legender om ’den gamla tiden’, innan världen blev som den är i boken.

I Mockingjay får Katniss höra om Romarna (jag kommer inte ihåg det exakta sammanhanget, men  det är inte relevant) och i ’Blodröd Väg’ får Saba höra om ’Solkungen’, Luis XIV av Frankrike. Faktiskt av samma person som kunde konsten att läsa.

Jag läste första kapitlet på engelska på B & N, och fick mig en uppfattning om den engelska slangen. Det verkade väldigt coolt, skulle vara intressant att läsa ’Blood Red Road’, jag tror att jag skulle tycka om språket där betydligt mer än i den svenska.

Så,  jag hade många anledningar att ogilla ’Blodröd Väg’, men det gjorde jag inte. Jag saknade wow!-känslan, men den är absolut läsvärd, och rekommenderas till alla!

Skriet av Alice

Tack till Rabén & Sjögren för recensions-exemplaret 

Bokmässan 2011

I lördags åkte jag och Alice till bokmässan. Tre läner, ett språk - Tyskland, Österrike, Schweiz. Andra gången för mig, allra första gången för Alice. Kön in sträckte sig lååångt bortanför svenska mässan, men det tog inte så lång tid innan vi kom in. Väl där inne styrde vi kosan mot the English Bookshops monter, men vi hann inte vara där så länge förrän det var dags för prisutdelningen av Forma Book Blog Award, där vi såg Bokhororna ta emot sitt pris.
 Efter det gick vi runt en stund, jag med kartan, bland annat till SF-bokhandeln, Djurens Rätt där man fick veganska kakor (mycket goda!) och Hotell Gästis där böckerna var gratis! Det hoppas jag ni som var där inte missade...
Annat som det blev mycket av var knappar, godis, bokmärken, fancy påsar, det vanliga. Böckerna som köptes för min del var:

The Court of the Air, nån slags YA fantasy/sci-fi-what'sitsname som verkade lite lagom mysig och lättläst, på the English Bookshop,
där jag och Alice utnyttjade 3 for 2-erbjudandet, varsin bok plus en vi delade på. Det blev Jonathan Franzens (som ju var mäss-aktuell men som vi dessvärre inte såg, tror inte han var där på lördagen) The Discomfort Zone, som handlar om hans egen uppväxt.

På Hotell Gästis där böckerna var gratis köpte jag en smått lustig upplaga av 4:50 från Paddington, Agatha Christie, älskar ju tv-serie-versionen med Geraldine McEwan, som namnet Eylesbarrow kommer ifrån förresten, och en mycket fin utgåva av Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg.
Sista boken blev Andreas Carlssons Dandy. Inte för att jag är nåt fan av Andreas Carlsson, hade ingen koll på vem som skrivit den, men tänkte att den kanske skulle vara trevlig. (Speciellt de påkostade, smått ostiga extra-bilderna.) Och den kostade ju bara 40 spänn, liksom. Vi vår vänta och se, antingen är den alldeles otroligt genialisk (fast, nej...)  eller så faller den pladask. Jaja, jag tyckte upplägget verkade lite kul.
Hursomhelst, en annan bra grej var att när vi köpte varsitt nummer av Vi Läser fick man ett paket kakor på köpet. Inte helt fel?

Så, sammanfattat, inga fullträffar på monterprogram, inte en enda signering (fast några kända ansikten såg man ju, Camilla Läckberg, Fredrik Lindström, Björn Ranelid för all del!) men jag är nöjd. Alice också, vad jag vet. Vi åker säkert dit nästa år också. How about you?

Skrivet av Lyra

Tillägg av Alice:
Dessutom såg vi självaste Maria Montazami! Även om Lyra la ner iden att köpa ett signerat ex av hennes bok när vi såg den milslånga kön...

1001 Books You Must Read Before You Die

Jag fyllde 15 för några dagar sedan, och mina presenter bestod till största del av... böcker. (big surprise there!)
En av dem var den något speciella 1001 Books You Must Read Before You Die. Jag hade tidigare sett liknande böcker om album, filmer, etc, tänkte att det måste finnas en med böcker, googlade, och voìla!
De 1001 böckerna är utvalda av mer än 100 internationella kritiker (enligt boken) och sammanställda av Peter Boxall. Den är indelad i fyra sektioner, pre-1800, 1800s, 1900s och 2000s, det är alltså inte bara gamla dammiga klassiker, utan även nya. Den sista boken tror jag står som utgiven 2009. Till varje bok finns det en detaljerad beskrivning innehållande handling och varför boken är så läsvärd. Flertalet böcker finns det också med bilder till, av vilket många är väldigt intressanta. Tex bilden till Jane Eyre. 
Det är inte utan att man får lite ångest, för jag tvivlar starkt på att jag kommer hinna med alla 1001 böckerna innan jag dör, och dessutom en hel massa annat. Men jag kan i alla fall göra ett gott försök!
Kommer garanterat aldrig att inte veta vad jag ska läsa härnäst efter det här...

Skrivet av Alice

Blog Award

För nån vecka sen fick vi Liebster Blog Award av Nea och Andréa. Vi vet att det är lite sent, men vi vill ändå passa på att ge er ett ge er ett stort tack! Det är alltid kul att veta att det finns folk som uppskattar ens blogg så pass mycket!
Ett extra tack till Andréa för den fantastiska nomineringen. Vi vet att våra uppdateringar är lite si sådär, men vi har kommer förhoppningsvis fortsätta att blogga ett långt tag framöver.
Nu var det ju egentligen meningen att vi skulle skicka Awarden vidare till fem andra bloggar, men det känns som att de allra flesta redan har fått den. Alltså, vi struntar i nomineringarna. Men vi tycker att alla fantastiska bokbloggare därute förtjänar var sin inofficiell Award!
Vill man veta vilka bloggar vi läser reglbundet, eller få tips, finns det en blogglista längre ner i höger-menyn. Observera, vi läser betydligt fler bloggar än de som är med på listan.

Keep on reading, everybody!

The Kite Runner

The Kite Runner follows the story of Amir, the privileged son of a wealthy businessman in Kabul, and Hassan, the son of Amir's father's servant. As children in the relatively stable Afghanistan of the early 1970s, the boys are inseparable. They spend idyllic days running kites and telling stories of mystical places and powerful warriors until an unspeakable event changes the nature of their relationship forever, and eventually cements their bond in ways neither boy could have ever predicted. Even after Amir and his father flee to America, Amir remains haunted by his cowardly actions and disloyalty. In part, it is these demons and the sometimes impossible quest for forgiveness that bring him back to his war-torn native land after it comes under Taliban rule.


Synopsis från Amazon

Första gången jag hörde talas om Khaled Hosseini var en höstdag för ungefär ett år sen. Vår svenska-lärare hade fått för sig att vi skulle göra ett gammalt nationellt prov i läsförståelse, för att öva oss inför det riktiga kommande år. En av texterna man skulle svara på frågor runt var ett utdrag från the Kite Runner, eller Flyga Drake, som häftet sa.

Det skulle vara intressant att se vad jag svarade på frågorna, och om jag hade svarat likadant idag, efter att ha läst boken.

The Kite Runner är en ruskigt stark skildring. Och jag älskade den. Men så kan jag väl inte skriva, egentligen? Jag måste motivera varför. (I alla fall om det här hade varit en skol-uppgift, vilket det turligt nog inte är, och därför har jag rätt att säga så.) Nåja, jag kan i alla fall göra ett försök.

Here goes…

Ett av huvudmotiven är i alla fall Mr Hosseinis enorma berättar-förmåga. Han får läsaren att svepas med, och leva sig in i berättelsen. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, men det är sant. Jag fick också den där speciella känslan, ni vet wow!-känslan, och det kanske är det viktigaste av allt.

I hur många böcker ser man inte att huvudkaraktärerna är ofelfria (finns det ordet?), nästintill perfekta? Om de nu inte är perfekta besitter de en mängd egenskaper som anspelar på det. Extrem godhet (bortom humanitära gränser), uppoffrar sig för allt och alla (…Harry…), talar alltid sanning, är vänliga, etc.

Well, jag måste väl säga att Amir är raka motsatsen. I alla fall den yngre versionen av honom. Han är självisk, fåfäng och ljuger konstant.

Det är just det här jag uppskattar, och som hela berättelsen bygger på, att Mr Hosseini gör motsatsen till de flesta andra författare, och gör Amir så långt ifrån perfekt man kan komma, mänsklig helt enkelt.

(Och, i slutänden kom jag faktiskt att tycka om Amir, trots hans brister. De gjorde att man kom honom närmare, och till viss del kunde identifiera sig med honom.)

Jag kan väl inte säga att jag fäste särskilt mycket uppmärksamhet vid Afghanistan innan, men efter att ha läst Mr Hosseinis böcker har jag börjat titta upp varje gång jag hör det nämnas på nyheterna. För nu vet jag betydligt mer om dess historia än jag gjorde innan, och lite om varför det är som det är där nere.

För visst är det fruktansvärt? Det håller jag med om till fullo. Det Är bra att Mr Hosseini uppmärksammar det, världen behöver mer av den sortens litteratur, skildringar av verkliga händelser.

Jag uppskattade också alla inslag av det ’riktiga’ språket, nämligen farsi/persiska. (Även om originalet är skrivet på engelska) Nu pratar jag inte farsi, och kunde i och med det inte förstå de uttryck/ord som Mr Hosseini inte översatte, men inslagen gjorde det hela mycket mer levande, precis som tyskan i The Book Thief.

En annan sak jag tänkte på, efter att ha bott 20 år i Amerika identifierade Amir sig fortfarande som afghan. Istället för att beblanda sig med lokalbefolkningen letade Amir och hans Baba upp andra afghanska flyktingar. (Hade jag blivit dumpad i Uzbekistan skulle jag blivit over the moon av att höra någon som pratade svenska, så det sista förstår jag till fullo)

Detta tolkar jag som att Amir var stolt över sitt land, trots allt fruktansvärt som hände där. Han kände att han hörde hemma i Afghanistan, på ett sätt som han aldrig skulle kunna göra i California. Det är kanske något jag borde ta lärdom av…

Så, vad väntar ni på?! Spring och köp/låna/stjäl The Kite Runner!  Mig kvittar det vilket, så länge ni ser till att läsa den!

Själv ska jag se filmen, och kanske damma av min gamla drake. Enligt Amir och Hassan är ju trots allt den bästa tiden för kite running på vintern…

Skrivet av en kite running Alice 

Hunger Games OFFICIAL Trailer!

IH!!! 23 mars, 206 dagar... How will we survive?

Skrivet av Alice

ooooooh

hah

The Book of Dust.
Också en sån där som kommer att komma "en vacker dag". The Book of Dust är alltså den fjärde boken i Philip Pullmans His Dark Materials. Eller fjärde och fjärde, den kommer att utspela sig två år efterLyra's Oxford och ha en 16-årig Lyra i huvudrollen. Fristående story, men den kommer (uppenbarligen) att handla mer om dust. Enligt Pullman kommer det att bli "a big, big book." Om den någonsin kommer.

från SF-bokhandelnbloggen

ooooooooh


ooooooaht av Lyra

Bokhöst

Idag började både jag och Lyra i skolan igen efter sommarlovet. 8:an för hennes del och 9:an för min.
Som ni säkert har märkt har det varit lite dåligt med bloggandet i sommar. Detta beror som var och en säkert kan lista ut på semestrar, läger och dylikt.
Det är ganska konstigt, innan sommaren tror man att man ska få så mycket tid att läsa när man väl är ledig från skolan, och när man väl är det så blir det nästan ingen tid alls.
Nio böcker fick jag i alla fall läst, ungefär det jag trodde jag skulle hinna med. Böckerna i fråga är som följer;
The Wishing Trees - John Shors
The Prince of Mist - Carlos Ruiz Zafón
Igår, Idag, Imorgon - Stephanie & Barbara Keating
A Little Love Song - Michelle Magorian
Agnes Gray - Anne Brontë
Inside Out - Maria V Snyder
Svart Flicka/Vit Flicka
Pappa Långben - Jean Webster
The Secret Hour - Scott Westerfeld
Som den uppmärksamma säkert har lagt märke till har jag bara publicerat mina tankar om ett fåtal av böckerna, resten får bli mitt projekt i höst, tillsammans med nya böcker.
Även om ett par av böckerna var något av en besvikelse är jag på det stora hela nöjd med sommarens böcker. The Prince of Mist och Inside Out var riktigt bra, inte på favorit-böcker-nivå, men ändå.
Nu hoppas jag på en lika bra Bokhöst, och tid att läsa mellan alla läxor, ridning, etc.
Det stora projektet i höst som jag tänker ge mig på är Charlotte Brontës Jane Eyre. Om det blir på iPaden eller den fysiska boken har jag ännu inte bestämt mig för. Båda två antar jag. Jag har också en känsla av att jag kommer att ta en paus och läsa någon bok in i mellan.
Har ni några planer för vad ni ska läsa i höst, eller går ni på ren impuls?
Vi får hoppas att bloggandet blir bättre nu, när vi har kommit in i våra vanliga rutiner.

Skrivet av Alice

The Prince of Mist

1943. As war sweeps across Europe, Max Craver’s father moves his family away from the city to an old wooden house on the coast. But as soon as they arrive, strange things begin to happen: Max discovers a garden filled with eerie statues, his sisters are plagued by unsettling dreams and voices; a box of old films oven a window to the past.

Most unsettling of all are rumors about the previous owners and the mysterious disappearance of their son. As Max delves into the past, he encounters the terrifying story of the Prince of Mist, a sinister shadow who emerges from the night to settle old scores, then disappears with the first mist of dawn…


Synopsis från bokens baksida

Carlos Ruiz Zafón introducerar en till världen av ‘The Prince of Mist’, Spanien 1943, i en kuslig, nästan spöklik spänning. Redan från början när familjen Craver anländer till sitt nya hem, huset vid stranden i en stad som man aldrig får veta namnet på, antyder Mr Zafón att det är något som inte riktigt står rätt till.

Stämningen är även vacker, på något sätt. Med precision målar Mr Zafón upp den lilla kuststaden, stranden och havet.

Språket? Om vi säger så här, Mr Zafón kan konsten att göra om något enkelt till något fantastiskt. För själva språket i sej är inte särskilt märkvärdigt, men tillsammans med stämningen och berättelsens handling blir det en underbar kombination.

Jag brukar gå under mottot ’böcker ska läsas på originalspråk’, men eftersom jag inte kan spanska (valde franska som c-språk istället) hade jag inte så mycket annat val än att läsa översättningen. Därför kan jag egentligen inte göra ett utlåtande om Mr Zafóns språk, bara översättarens. (Även om det kanske var det jag gjorde ovan…) Det kändes tidvis ganska frustrerande.

Visst tänkte jag mycket på det i början, att det var en översättning alltså, men i det stora hela fungerade det ganska bra.

En sak som jag genast reagerade på när jag fick ’The Prince of Mist’ i min hand var dess storlek. Dryga 200 sidor, kunde det verkligen bli en bra berättelse av det?

Ja, det kunde det verkligen. ’The Prince of Mist’ är precis så tjock som den behöver vara. Mr Zafón hinner med allt han vill säga, och mer där till. Boken är tillräckligt tjock.

En annan sak jag gillade med ’The Prince of Mist’ var att spänningen hela tiden trappades upp. Det började på ett ganska lågt stadium, som sedan sakta gick uppåt, för att i slutet skjuta skyhögt. Visst var det stunder som var lite mindre spännande, men aldrig så mycket att det blev långtråkigt. (Fast ibland kan det såklart vara trevligt att läsa en bok där det inte händer särskilt mycket också.)

Vi kan säga att slutet var så nagelbitande att jag stannade uppe långt in på natten för att läsa ut det, en ovana jag i stort sett trodde jag hade gjort mig av med.

Om jag nu ska klaga på något så var slutet en aning hastigt, även om det var otroligt spännande. Som att Mr Zafón, efter att ha berättat hela historien i ett relativt lugnt tempo, plötsligt fick väldigt bråttom att avsluta det hela. (Han kanske skulle med tåget eller hade en arg förläggare som stod och flåsade honom i nacken, vad vet jag)

Jag gillade inte heller riktigt karaktärernas reaktioner på det som hände i slutet, det var lite jaha-aktigt.

Så, jag antar att man kan säga att jag tyckte om ’The Prince of Mist’? Även om konceptet ’tycka om’ i det här fallet är underskattat.

Så, vad väntar ni på, gå ut och skaffa er en egen copy av The Prince of Mist!

En miljon tack till Pantalaimone som gav oss boken genom En Bok Om Dagens bokbyte. Du träffade mitt i prick!

Skrivet av Alice

My Precious e-reder/iPad!

För några dagar sen kom den, min två månader försenade konfirmations-present. En Apple iPad 2. Det känns nästan läskigt, att jag faktiskt har fått en iPad, inte alls långt efter att jag först bestämde mig för att jag ville ha en.
Men insikten har slagit mig, det här är min e-reader, det jag ska använde för att tillfredsställa mitt läs-behov i framtiden.
I väntan på hjälp att betala för nya böcker har jag laddat ner några av Apples gratis-klassiker. Jag har också påbörjat Charles Dickens' A Tale of Two Cities. Och visst är det fantastiskt! Jag kan läsa i mörker, förstora och ändra text-snitt, aldrig behöva oroa mig för att inte ha tillräckligt med plats i bokhyllan... Och det som är allra mest fantastiskt, den inbyggda ordlistan! Klicka på ett ord, och omedelbart har du en förklaring över dess betydelse.
Men faktum kvarstår; det är ingen bok.
Precis som e-readers motståndare alltid har hävdat, så går inte 'paddan' att jämföras med en riktig bok. Den känns inte som en bok, luktar inte som en bok, och ser definitivt inte ut som en. Men det jag nog kommer att sakna mest av allt är att hålla 'a piece of art' i mina händer. Alla bok-älskare förstår säkert vad jag menar.
En annan grej, jag är ju så rädd om 'paddan' att jag inte vågar ta med mig den överallt, och kan på så sätt inte läsa den påbörjade boken. (Jag är rädd om mina böcker också, såklart, men det går ändå inte att komma i från att 'paddan' är värd avsevärt mycket mer räknat i pengar än en vanlig bok. Även om vissa av mina böcker är värda avsevärt mycket mer i känslor)
Don't get me wrong, I love my iPad, det är bara det att den aldrig kommer att kunna ersätta en riktig bok för mig.
Ett av citaten från sidan Bookfessions lyder 'The thought of e-readers taking over and the printed word dying out makes me wanna cry', eller något liknande. Det är ungefär så jag känner, men samtidigt worshippar jag min iPad.   Kan man verkligen ha dubbla lojaliteter? I det här fallet, för mig, ja. Jag tänker fortsätta att köpa riktiga böcker (skulle aldrig klara mig utan!), möjligtvis bara i mindre utsträckning än innan, och samtidigt läsa på iPaden. Men som sagt, först har jag några andra böcker jag behöver läsa ut...
En annan tanke som har slagit mig är att jag aldrig mer behöver gå i dagar och våndas i väntan på att en nyutgiven bok ska komma, jag kan bara ladda ner den direkt.
Jag ska kanske också göra tillkännagivandet att även om min iPad till största del ska fungera som en e-reader händer det även att jag använder den till att surfa, spela och lyssna på musik. 'Är det inte fantastiskt med teknologi?'

Skrivet av Alice

Extraordinary Hunger Games Video

Snubblade precis över den här fantastiskt välgjorda Hunger Games videon, som skildrar den andra 'Quarter Quell' där Haymitch var med. Det här får mig bara att längta ännu mer till filmen! Bara 247 dagar kvar!
Förresten, Lionsgate har lanserat den officiella sidan för the Hunger Games Movie, här.

//A

Dåligt Med Uppdateringar

Jag vet, vi har inte varit några duktiga bloggare på sistone. Urusla, närmare bestämt. Anledningen till det här är såklart semester. Det är ganska konstigt, under året säger man sig själv att när det väl blir sommar, då ska man blogga ordentligt, men när det väl blir sommar har man inte tid då heller...
Nu råder i alla fall en rejäl bättring från vår sida, och några inlägg ska väl trilla in inom den närmaste veckan.
Jag har faktiskt läst ut flertalet böcker den senaste tiden, Prince of Mist, Igår Idag Imorgon, A Little Love Song och Agnes Gray. Recensioner på i alla fall ett par av dem kommer förhoppningsvis inom kort.

Hoppas att ni alla har det trevligt där ute i sommar-värmen, and keep on reading!

Min nuvarande bok, Inside Out, på en strand någonstans i Tyskland

//A

The Wishing Trees

Almost a year after the death of his wife, Kate, former high-tech executive Ian finds a letter that will change his life. It contains Kate's final wish-a plea for him to take their ten-year-old daughter, Mattie, on a trip across Asia, through the countries they had planned to visit to celebrate their fifteenth anniversary. 

Eager to honor the woman they loved, Ian and Mattie embark on an epic journey that retraces the early days of Ian's relationship with Kate. Along the way, Ian and Mattie leave paper "wishes" in ancient trees as symbols of their connection to Kate and their dreams for the future. Through incredible landscapes and inspiring people, Ian and Mattie are greeted with miracles large and small. And as they celebrate what Kate meant to them, they begin to find their way back to each other, discovering that healing is possible and love endures-lessons that Kate hoped to show them all along...

The Wishing Trees var något av ett impulsköp. Jag hittade den på Goodreads, tänkte den verkar väl bra och köpte den. Ibland slutar sånt bra, ibland mindre bra. Vi kan väl säga att det här var en av de bra gångerna.

The Wishing Trees är i grunden en historia om sorg och saknad. Mattie har förlorat sin mamma och Ian har förlorat sitt livs kärlek. Det är ett scenario som ofta återkommer, både i litteraturen och verkliga livet.

Att man däremot ger sig ut på en backpacker-trip genom Asien för att hedra den man älskade hör väl till det mer ovanliga, men det är precis vad Ian och Mattie gör.

Historien skildrar deras upplevelser i de olika länderna. Både länder med överflöd, som Japan, och mindre välbärgade länder, t.ex. Nepal.

Mr. Shors skildrar allting precis som det antagligen ser ut i verkligheten, med all fattigdom och lidande, och försöker inte att dölja eller förminska något av det. Realism tror jag bestämt att det kallades.

Ian och Mattie försöker under hela sin resa inte att komma över Kate, men minnas och gå vidare. Man ser det klassiska prospektet att Ian försöker att vara stark inför Mattie, vilka minnen som än kommer över honom, men att han egentligen är på gränsen till att bryta ihop.

Har man verkligen rätt att älska någon annan efter något sådant här? Det är också en återkommande fråga i boken.

Deras sorg smittar av sig, speciellt delarna som är skrivna ur Matties perspektiv. Det skär in i hjärtat, och i slutändan lider man verkligen med dem.

Språket i The Wishing Trees är oerhört fantastiskt och originellt. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, but believe me, man lever sig verkligen in i det. Stunder var det som att jag klättrade i Himalaya med Mattie och Ian, simmade med dem (och hajarna) i Thailand och satt bredvid Mattie när hon målade Taj Mahal i Indien.

Ian skulle föreställa Australiensare, och Mr. Shors har verkligen ansträngt sig för att få det att märkas när han pratar. (’No worries, mate!’) Ett uppskattat tillskott.

Taj Mahal i Indien, ett återkommande ämne i boken. Klassas som ett av världens sju underverk. Också en symbol för kärlek och saknad.

Men jag måste ändå säga, vissa saker var lite smått orealistiska, på ett realistiskt sätt. Till exempel, precis alla de mötte (med undantag från en liten flicka i Himalaya)verkade kunna engelska. (Kanske inte särskilt bra, men det hör inte till väsentligheterna.) SÅ vida spridd tror jag faktiskt inte att engelska är så att tiggande gatubarn i Katmandu kan prata det. Eller?

Ett återkommande scenario i boken var att hjälpa ’the less fortunate’, vilket Ian och Mattie gör på diverse sätt. Det är också en discussion question i slutet på boken.

’Do   you think people in wealthy countries have a moral obligation to assist the poor and suffering elsewhere in the world? To what extent? What sacrifices are and not willing to make? ‘

Det tåls att tänka på. Vad tycker egentligen ’the less fortunate’ om oss västerlänningar när vi kommer som turister till deras land, i dyra kläder med kamera och mobil i handen, när deras liv är en enda lång kamp för att överleva?

Världen är orättvis, det tror jag att vi alla har konstaterat, men i det här läget tycker i alla fall jag att vi är skyldiga att göra något. Det behöver inte handla om att förändra världen, men lite är bättre än inget. Right?

Skrivet av Alice