What a shuckin' good book!

För några veckor sedan gjorde jag några saker jag inte gjort förut. För det första, jag googlade "twitter.com", och väl där, sökte jag på The Hunger Games. Jag fick upp ungefär, ja, väldigt många twittranden om böckerna i fråga, och i en av alla hundra små yttranden var det någon som rekommenderade "The Maze Runner" om man gillade The Hunger Games. Jag skulle inte varit mig själv om jag inte blivit nyfiken, så vad gör jag om inte kollar upp den där labyrintlöparen på Barnes & Nobles.com (De har ALLT!) Hm, då ska vi se här, synopsis: "When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. His memory is blank. But he’s not alone. When the lift’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade—a large, open expanse surrounded by stone walls.

Just like Thomas, the Gladers don’t know why or how they got to the Glade. All they know is that every morning the stone doors to the maze that surrounds them have opened. Every night they’ve closed tight. And every 30 days a new boy has been delivered in the lift.

Thomas was expected. But the next day, a girl is sent up—the first girl to ever arrive in the Glade. And more surprising yet is the message she delivers.

Thomas might be more important than he could ever guess. If only he could unlock the dark secrets buried within his mind."

Wow. Holy smoke, det här kan man ju inte bara låta bli att läsa! Så den andra saken jag gjorde som jag aldrig gjort förut var att beställa en i stort sett vilt främmande bok på bokus, (billigare, och kortare leveranstid) som nån vecka senare landade i brevlådan. En ganska stor satsning för min del. Var den verkligen något att ha? Tänk om jag inte gillade den? Men jag ville tycka om den, so badly...

Första meningen: He began his new life standing up, surrounded by cold darkness and stale, dusy air.
En typisk mening för att få Lyra att falla för en bok. Och det var precis vad jag gjorde; det handlar alltså om en kille som heter Thomas, som, börjar sitt nya liv stående i en gammal hiss, på väg uppåt. I hans hjärna råder minnesförlust, han kan bara minnas vissa saker, snötäckta träd, äta hamburgare med mera, men han minns inte var, med vem eller hur. När hissen stannar blir han välkomnad till "The Glade" av ett gäng tonårskillar med konstigt ordförråd - väldigt många svär-och-skällsord, till exempel "shucking" (istället för fucking), "bugging", bloody, och skällsordet "shank". Det är svårt att få "The Gladers" att svara på Thomas frågor, men efter mycket trugande får Thomas ändå reda på det mesta om "The Maze" och alla dess hemligheter. Och det som The Gladers har strävat efter i de två år som de befunnit sig i The Glade - att hitta en väg ut.

Jag håller med den där killen som tipsade om The Maze Runner för alla Hungerspelsnördar, det är precis samma känsla av att någon bestämmer över ens liv och styr och ser allt som händer, och jag gillar det. På sätt och vis är det en framtidsthriller/sci-fi också, urbant, högteknologiskt och samtidigt förfallet. Lovely combination.
 Men framåt början av slutet händer nåt, det börjar gå för fort och det blir lite förhastat, allt händer på några kapitel bara, och jag hade velat dra tänja ut det lite, göra boken kanske 50 sidor längre. Jag blir plötsligt väldigt rädd att behöva dra slutsatsen att den inte var så bra ändå, att jag inte skulle köpt den. Men, jag kan nöjt pusta ut när jag på den sista sidan läser "END OF BOOK ONE" med stora, svarta bokstäver. (Och titta, här har vi den!) Det behövs absolut en fortsättning, annars skulle The Maze Runner's slut vara bland de mest abrupta i litteraturhistorien. Så nu längtar jag nästan lika mycket till den 12 oktober som till 24 augusti, när Mockingjay släpps. Och jag uppmuntrar verkligen alla bloggare häromkring (de som redan inte gör det jag ska komma till) att om ni ser eller hör talas om en bra bok som ni aldrig hört om förut, så kolla upp den, och verkar den bra, köp den! Ni kommer förhoppningsvis inte att ångra er.

Skrivet av en shuck-faced Lyra 


P.S, Ni får ursäkta de makabra scenerna i boktrailern, men boktrailer är boktrailer, inte alltför hög budget. Och jag tycker också att Thomas låter jättefjollig. Haha. D.S

Läsvärd Svensk Fantasy!

För någon vecka sedan gick jag och en kompis till Statsbiblioteket, som förresten ligger i samma hus som Lyra bor. Jag gick runt bland hyllorna, och försökte hitta en någorlunda bra bok att läsa medans vi satt där. Tillslut tog jag en bok, Tornrummets Hemlighet av Niklas Janz, som enligt baksidan verkade ganska bra. Men nu slumpade det sig så att den var skriven av en svensk författare. Jag övervägde allvarligt att ställa tillbaka boken och ta en annan, men bestämde mig tillslut för att skjuta undan alla mina fördomar och försöka läsa den.
När vi sedan skulle gå hade jag kommit in så mycket i boken att jag bara var tvungen att låna den. Ja, jag måste ju erkänna att jag skämdes lite över att ha lånat en bok av en svensk ungdomsförfattare, dessutom fantasy, frivilligt.

Ja, jag var ju lite fördomsfull när jag fortsatte läsa. Tänk om den var som de andra svenska fantasy-böckerna? Jag ville inte ens tänka tanken.
Början var väl inte något att hurra över heller, det hände inget på en evighet. Men när det sedan blev spännande, då blev de det på riktigt och man kommer riktigt in i handlingen. Just det, vad boken handlar om.

Huvudpersonen i boken, Mirjam flyttar med sina föräldrar till ett stort hus “in the middle of nowhere”, som vi småstadsbor ofta brukar beskriva det.
I det nya huset hittar Mirjam tolv skrivböcker, som tillhörde Milan som bodde i huset förut. Mirjam börjar läsa böckerna, som handlar om en värld som Milan upplevde i sina drömmar. Böckerna är så gripande att Mirjam överväger om Milan verkligen har drömt det, eller om han bara har hittat på allt.
Mirjam får reda på att Milan bara försvann en dag, utan att ha återvänt. Vissa tror att han dog, andra att han lever.
När Mirjam börjar se en skugga smyga runt i trädgården på nätterna, hör konstiga ljud i huset och en av böckerna försvinner från hennes rum, börjar hon överväga om Milans historia kan vara sann. Kan det vara någon som var ute efter Milan, som vill läsa vad som står i hans böcker, och som nu är ute efter henne? Lever Milan fortfarande, och vad har i så fall hänt med honom?

Ja, Tornrummets hemlighet är nog den bästa svensk fantasy bok jag har läst. Niklas Jantz lyckas verkligen, tillskillnad från de flesta andra svenskar, som görr tappra försök att skriva fantasy, men för det mesta misslyckas.
Den var lite seg i början och det tog mig faktiskt ganska lång tid att läsa den första halvan (det kan ha något att göra med att jag försökte läsa Sense and Sensibility samtidigt, och den är seeeeeg!) Men när den sen kom igång, då hade den nästan allt en bra fantasy bok behöver. Spänning, action, inlevelse, trovärdighet…
På slutet kunde jag bara inte sluta läsa, jag var bara tvungen att veta vad som skulle hända!
Jag antar att jag borde ha lärt mig av Lizzy Bennet att det inte är bra att vara fördomsfull, bara ibland.

Skrivet av den inte längre så fördomsfulla Alice

Sjunken standard på svensk ungdomslitteratur?

Den senaste tiden har jag börjat fundera mycket på utländsk och svensk ungdoms litteratur. Man kan tro att det inte är så stor skillnad, men det är det. Speciellt bland ungdomsböckerna. De riktar sig till samma målgrupp, men ändå är de helt olika.
Man kan gå in var som helst, i en bokhandel, ett bibliotek… man ser dem direkt. De svenska ungdomsböckerna. Först ser man det på omslaget, någon fånig chic-lit, någon bild utan mening eller bara rent utsagt fult. Det med omslagen gäller mestadels översatta böcker. Förlagen envisas hela tiden med att ändra omslaget, och ibland också titeln. Gud vad jag stör mig på sånt!  Ta bara Hungerspelens svenska omslag och jämför det med det engelska The Hunger Games! Eller Twilights svenska titel, Om Jag Kunde Drömma. Sånt gör mig bara så frustrerad!

Men det är handlingarna också.
De svenska ungdomsböckerna blivit mycket enklare och slarvigare skrivna. Det är nästan aldrig någon komplicerad handling eller avancerad språk. Det är väldigt synd. Det kan bero på att standarden på svenska ungdomsförfattare har sjunkit, men det kan också bero på att målgruppens läsförmåga har sjunkit markant.
Ett exempel, när vi ska läsa på svenskan i skolan slår jag upp min oftast ganska tjocka bok, just nu Philip Pullmans Skuggan Från Norr, medans alla andra har lånat en 100 sidor tjock “ungdomsbok” av en, till ingens förvåning, svensk författare, de läser 10 sidor, klagar sedan på att den är tråkig och springer sedan ner till biblioteket och byter bok. Ja, ni fattar vad jag menar.
De flesta av dagens svenska ungdomsböcker utgörs av samma saker. För det mesta är det en tjej/kille som är impopulär i skolan och är olyckligt kär i någon av skolans populäraste personer. Om det inte är det är det i alla fall någon form av vardaglig kärlek. Som Lyra sa, In Real Life böckerna är ju sånt man upplever själv förr eller senare, inte sånt man vill läsa om.
(Med In real Life-böckerna menar jag böcker som utspelar sig i vanlig svensk miljö och där huvudpersonerna är helt vanliga ungdomar, inget konstigt eller annorlunda alls med. Jag syftar alltså inte på den nya pocket serien)
Och så har vi förstås de svenska fantasy-böckerna, jag ryser bara jag tänker på det! Vi har Allamandrarnas Återkomst och Vren
Lyra anser att Vren har världens bästa upplägg och att det skulle kunna bli en helt fantastisk bok, men den är så dåligt skriven så resultaten blir fruktansvärt. Det är bara att konstatera, svenskar kan inte skriva fantasy!

Om vi jämför dagens svenska ungdomslitteratur med utländsk är det rena skämtet. Ta bara Boktjuven, en av mina favoritböcker, skriven av den australienska Markus Zusak. Den är skriven med en helt otrolig känsla och noggrannhet. Jag kunde gå tillbaka och läsa om delar, inte bara för handlingens skull, utan för just ordens skull. Och det är ju just det som den här boken handlar om, ord.

För oss lite mer kompetenta läsare än de svenska In Real Life böckerna är det verkligen tur att de amerikanska och brittiska ungdomsförfattarna finns.
Författare som Suzanne Collins, Markus Zusak, Philip Pullman, och om man är riktigt kompetent, Jane Austen. Det är bra böker!

Självklart finns det bra böcker av svenska författare också. Men jag tror att der är mest barn och vuxen-böcker. Enligt min mening är en stor del av ungdomsböckerna som kommer ut nu väldigt dåliga. Men nu pratar jag mest om fantasy och IRL. Men det är ju bara enligt mig och Lyra, fullkomliga Fantasy-nördar som vill ha riktigt bra böcker


Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har lagt upp nåt på evigheter. Det har bara varit så mycket med läxor, prov, konserter, öva till konserter... Urk! Tur att det mesta är över nu iallafall. Så här kommer äntligen ett inlägg, om nån tycker att jag gick åt för hårt på svenska författare så får ni säga till.

Skrivet av Alice, med Lyra's medhållande.
Foto av Alice, riktiga engelska, amerikanska och australiensiska böcker

En läsande scout's Best day of the Year

Vad tänker en riktigt boknörd när man säger "23 april?"

"Världsbokdagen! Tjohoo!"

Och vad säger en scout när man säger 23 april?

"St. George's-dagen! Wohoo!"

(Det där sista hör visserligen inte till ämnet, det var mest en påminnelse till  alla scouter med glömska ledare, för St. George SKA firas! Har ni inte gjort det, gör det NU! Och man kunde allt känna av världsbokdagen där ute också, i och med att Lyra lånade scoutgrundaren Baden-Powell's första handbok av ledaren, den heter "Scouting for Boys")

I alla fall, det jag försöker komma till är att jag med detta inlägg vill markera att det är världsbokdagen idag. Läseposten - som Alice och jag numera läser med ett kritiskt öga - skrev i sitt senaste nummer att världsbokdagen brukar firas med att man ger en bok till någon man tycker om. Så för att unna oss lite passade jag och min kära kompanjon på. 

Jag hade gått och varit sugen på två specifika böcker ett tag, Den Femte Systern av Mårten Sandén  och Tordyveln Flyger i Skymningen av Maria Gripe.(observera, svenska författare, vi gör framsteg!!!) Jag berättade om dessa två för Alice, och det slumpade sig så bra att hon för några år sen vunnit Tordyveln etc. i en tävling. Och den låg nu nånstans i källaren, oläst. Shame on you! Men den blev glatt överlämnad till mig idag, och jag gav henne, olyckligtvis väldigt sugen själv, Den Femte Systern. (Nyinköpt.) Kompromiss, alltså.  Men nu är vi båda nöjda och glada, bara om det inte vore för det äckligt fula omslaget på Tordyveln, det blir nog till att skaffa ett sånt där pocketfodral ändå...

Ja, som ni ser, designern måste varit full. Skulle ni kunna gå ut med den? 

Visst blir man liiite mera sugen om man jämför med förstnämnda boken, hehe, det var väl inte med en allt för happy min jag överlämnade denna lilla skatt till Alice...

Men, bli inte förskräckta, ni som läst Mrs Gripe, jag kommer att älska den, det är jag säker på. ;D 

Så, Glad Världsbokdag tills vidare!

Skrivet av Lyra med godkännande från Alice (sistnämnda ursäktar sig så mycket för att ha lyst med sin frånvaro en smula den senaste tiden, men ett inlägg kommer inom kort!)

Krigarmakt, Zombieslakt

I bittraste januarivintern fanns jag relativt ofta att beskåda med näsan i Jane Austen's väääldigt kända (ja, alltså känd för alla utom ointresserade småstadsbor, vilka gör en ofrivillig recension ägnad till Sveriges minst intresserade publik i skolan helt meningslös, fy på sig, hörni!) Stolthet Och Fördom, bara för att nu i soliga vår-April kunna fortsätta att fördjupa mig i ämnet, nämligen genom att roa mig med "en utökad utgåva där den älskade Jane Austen-romanen fulländats med helt nya, lemlästade zombiemardrömsscener". Ta det lugnt, det är inte så makabert som det låter! Eller jo, det är ju det det är. Men det är ju det som är hela poängen!

Det kanske är passande att börja med en liten redogörelse gällande originalet. ...Eller så kan ni kolla på Wikipedia... mja, vi kan ta det viktigaste.
På 1700-talet var äktenskap nyckelordet. För att bli lycklig skulle man gifta sig (helst rikt och av kärlek), skaffa barn, (gärna en eller flera söner, så att inte ens egendom gick via fideikomiss till närmsta manliga släktingen, läs böckerna i fråga för vidare förklaring)och få sina barn till ett lika lyckligt äktenskap med nån rik typ. Och det är det det går ut på, hela tiden. Den fjolliga Mrs Bennet är hela tiden på jakt efter passande makar till sina fem döttrar, medan döttrarnas i frågas åsikter är blandade.
Den yngsta, självsäkra Lydia, blir fullständigt lyrisk så fort en officer är i närheten, medans den näst äldsta, fördomsfulla huvudpersonen Elizabeth rynkar pannan och säger något kvicktänkt till sitt försvar. Mr Bennet, som delar de flestas åsikt om att hans fru är väldigt fjollig, och Lydia också, är en ganska ironisk man som tillbringar den största delen av sin tid i sitt bibliotek. Hela romanen skildrar alltså den georgianska vardagen, i stort sett, på gott och ont.

Nu tillbaks till April, och "den utökade utgåvan med zombiemardrömsscener". Här lider England av en märklig farsot som vägrar avta, och som hela England drabbas av. Systrarna Bennet är skolade i de dödliga konstarterna i Kina, i tjänst hos kungen som Hertfordshire's beskyddare, dödens brudar, och fruktar inte något, (möjligtvis Mr Darcy) Då de levande döda krälar upp ur sina kryptor och kistor i form av ruttnande lik, på jakt efter hjärna, hjärna och ännu mera hjärna, är allas våran kära Elizabeth och hennes systrar redo med musköt och katana, det kan se ut som nåt i den här stilen:

Ja, som ni kanske nu förstår så innehåller Stolthet och Fördom och Zombier inte bara extrem zombiehumor, utan också väldigt fina, och makabra, illustrationer! Och jag lovar, det här är inte den värsta...
Men det roligaste med hela grejen är ändå hur karaktärerna har fått en riktig zombiemakeover, så att deras syn på saker är densamma, men de har även blivit tilldelade ett sätt att se på zombier och den hotande farsoten, vilken gör dem mycket mer underhållande att läsa om. Och tanken på en Lady Catherine som tar av sig sin kappa och ställer sig i stridposition med tre ninjor runt sig är så skrattretande, omöjlig och nyskapande att jag blir helt mållös! Seth Grahame-Smith, som är hjärnan bakom boken, har nog nästan blivit en av mina många förebilder, och boken är självklart värd en plats på hedershyllan!
Men när jag läst ut boken och vänder blad, blir jag lite konfunderad. Det sista uppslaget har rubriken: "Stolthet och Fördom och Zombier - fördjupningsfrågor"
....Va, jaha? Fördjupningsfrågor, i den här boken? Jag hade förstått om det var fördjupningsfrågor i till exempel Boktjuven, men i den här? Är det nåt jag inte fattat? Och när jag läst dessa frågor får jag helt plötsligt en bättre inblick i hela boken, varför (antagligen) som zombierna är med. Och följande rader kommer att bestå av fråga 6. och fråga 10., de två som jag tyckte var intressantast:

6. En del kritiker har hävdat att zombierna representerar författarnas syn på äktenskapet - en förbannelse utan slut som suger livet ur dig och som helt enkelt vägrar att dö (där hör du, Bella, du skulle inte gift dig med Edward!). Håller du med, eller har du någon annan tanke om vad de onämnbara kan tänkas symbolisera?

10. En del forskare menar att zombierna är ett tillägg som kom till i sista minuten - en beställning från utgivaren, som ett skamlöst försök att öka försäljningen Andra hävdar att horderna av levande döda finns införlivade i Jane Austens intrig och i hennes samhällskritik. Vad tror du? Kan du föreställa dig hur den här romanen skulle vara utan den våldsamma zombiemardrömmen?

Ja, vad tror du? Läs och kolla.

Skrivet av Lyra

Mer Hunger Games Videos

Blev lite inspererad av Lyras Hungerspels inlägg. Det ska bli så himla häftigt att se den som film, den kommer äga! Och längtar så tills Mockingjay kommer ut, får ångest bara jag tänker på att den inte kommer ut förren i Augusti! 
Men iallafall kollade upp Hunger Games videor på youtube och hittade en annan fan-made trailer, visserligen inte lika häfig som den Lyra la upp, men endå. Hittade också en video där någon har gjort "Rue's Lullaby" Rätt najs! 






Skrivert av Alice

När man hungrar för Hungerspelen...

Det har ju ryktats här och var på bloggar och fansites, och såklart på IMDb, att Suzanne Collins's vrålbra Hungerspelstrilogi ska filmatiseras nån gång år 2011. Efter att ha sett både boktrailers och fanmade, kan jag lätt konstatera att när väl den riktiga filmtrailern släpps så kommer jag att mörda min lärare (om det så behövs) för att få se den och när jag väl får det, nog själv dö lite. Eller ja, ganska mycket.

Men i väntan på att få dö av nörderi-överdoser så kan den som vill ta en titt på
 denna, enligt min åsikt, väldigt proffsigt gjorda fanmade trailer. Är det nån som vet från vilka filmer och så det är, får ni gärna lämna en liten kommentar eller så. Men tills dess, enjoy it! (Jag får nästan lite gåshud när jag ser det, brr...)
(Sorry för det konstiga formatet, jag är lite för trött för att fixa det nu... zzz...)

Skrivet av Lyra

Grattis Lyra!

Ett stort grattis till Lyra som har blivit tonåring idag! Yay! 

Av mig fick hon Catching Fire, fast jag gärna skulle vilja haft den skälv... *muttrar* 

Iallafall, grattis Lyra! 

Olidlig Spänning I Medeltidens Japan

Av: Lian Hearn
Originaltitel: Across the Nightingale Floor.

Medeltidens Japan. Klanernas krig rasar, en evig maktkamp. Det legendariska Släktet, bestående av spioner och lönnmördare med onaturliga förmågor. Dom gömda, ett folk som klanerna har svurit att utrota.

När 16-åriga Takeos hemby skövlas av Tohan-klanens ledare Iida räddas Takeo av Otori Shigeru från Otori-klanen. Shigeru tar med Takeo till Hagi, Otori-klanens huvudstad. Där får Takeo reda på allt mer om sig själv. Hans far var en Kikuta, en av familjerna i det legendariska Släktet. Takeo upptäcker att han också har flera av Släktets förmågor. Och Släktet kan när som helst kräva att han ska gå med dom.
När Shigeru sedan ska resa till Yamagata, Iidas huvudstad, tar han Takeo med sig. För att Takeo med Släktets förmågor är den enda som kan ta sig över Iidas Näktergalsgolv ljudlöst, och döda honom.

Shirakawa Kaede, från klanen Shirakawa, har i över halva sitt liv hållits som gisslan, allt för klanerna’s maktkamp.
Kaede har, efter att ha orsakat två mäns död, fått rykte om sig att bära på en förbannelse för alla män som tittar åt henne. När hon sedan ska bli bortgift med en man från Otori-klanen vävs hennes och Takeos öden samman.

Över Näktergalens Golv påminde mig lite om Caroline Wilkinsons Drakväktaren, på nåt sätt. Men den är ändå väldigt unik och väldigt spännande. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta.
En sak som man blir väldigt påmind om i den här boken är kvinnornas roll jämfört med männens. Det har alltid varit så. Männen har all makt och pengar. Sönerna ärver föräldrarna och tränas att bli krigare. Medans flickorna får lära sig att ta hand om gården, att lyda männen, allt för att sedan bli bortgifta.
Det är precis så Kaede har det. Hon är alltid underskattad, tvungen att lyda andra, bara för att hon är flicka. I andra boken säger hennes far “om du bara hade fötts till pojke!”. Det gör mig bara så himla arg! Därför kunde jag bara inte låta bli att jubla inom mig i slutet på första boken. Jag kan bara säga Go Kaede!

Skrivet av Alice

Lyra's tankar om denna bok: (OBS, SPOILERS)

I somras när jag var på ett jättestort scoutläger kallat "Agema" i norra Bohuslän, så träffade jag en tjej i min by (alltså sin egen kårs tältplats, den kan delas med andra kårer också, som våran gjordes) som också var boknörd. Jag tror att det första tipset hon gav mig var just "Över Näktergalens Golv".
"Wow!", tänkte jag, och vad fick jag inte se i Läseposten när jag kom hem?
"Har du missat 2000-talets bästa böcker? - Sagan om klanen Otori"
"SHIT!", tänker jag, kastar mig över telefonen och beställer första boken direkt.
Ännu mer peppad att läsa den blir jag av alla recensions-snuttar på baksidan, "Fantastiskt!", "Blivande favorit bland alla 13-99-åringar", "De som inte fängslas av Hearn's oslagbara roman måste lida av nån slags bristsjukdom" etc. etc....
Och resultatet: Jag är besviken. Lian Hearn's sett att skriva på är vackert och poetiskt, men karaktärerna känns stela och ytliga, det ända de vill är att hämnas sina mördade släktingar, vara med sina älskade (ja, jag menar på det sättet...-__-) och rida runt på sina hästar och rädda varandra. Folk beskriver det som en "kraftfull, vacker berättelse med tapperhet, mo(r)d och kärlek". Men jag köper det inte, det är alldeles för mycket tapperhet och kärlek, och karaktärernas tankar känns inte äkta. Nästan ingenting handlar om Takeo's "riktiga" tankar, det handlar bara om att rädda Shigeru, hämnas sina föräldrär, vara med sin älskade, etc. Personerna är svåra att lära känna, och det kan nog delvis bero på att man följer två personer, ungefär vartannat kapitel. Det blir lite mastigt. För pompöst. Tungt. Ingen riktig känsla i språket. Och allt detta resulterar i tråkig läsning.
Punkt.

Om 2010 års Bokrea

Jaha, då har man vart på bokrea för det här året. Suck. Som vanligt så ofantligt deprimerande.Jag tror faktiskt att stans Bokrea är landets värsta, ett riktigt skräckexempel. Alltid helt utplockat, eller har hyllorna nånsin varit fulla? Ett mysterium... Men jag fick i alla fall tag på klassikern "Det blåser på Månen" och Eragon, på storpocket! : D Men det konstiga var att Storpocket-Eragon inte var på rean och kostade 89 kr, under tiden som den inbundna Eragon reades på 99 kr. De luras verkligen ibland! Visserligen bara på 10 kr, men det finns snålare människor än jag. Fy på sig, Bokia. Men på en del bloggar jag läst har folk skopat in ett dussin böcker, mer än det. (De har visserligen köpt en del på nätrea, men ändå) Var bor man för att ha sån tur? Göteborg, Stockholm, antar jag. *Ehee, det här är så frustrerande* Antagligen läser jag fel genre.  Men det kanske får bli en tripp till Uddevalla eller Göteborg fram i veckan istället, SF-Bokhandeln till exempel, jag vill faktiskt också fynda! 

Skrivet av den besvikna Lyra