Drömlös I Sovjetunionen

När folk i ens närhet har kommit på att man är litterär, och läser otaligt med böcker, börjar de förstås komma med rekommendationer om vad man ska läsa. För det mesta är det förstås kul, men ibland kan det vara väldigt irriterande.
Ett exempel. I våras satt Lyra och jag i min trädgård och läste. Pappa kom förbi, och när han såg vad Lyra läste, Populärmusik Från Vittula av Mikael Niemi, sa han,
“Du måste läsa Harens År av Arto Paasilinna”, Lyra nickad bara. Jag vet inte om hon hade i tankarna att inom den närmaste framtiden läsa boken rekommenderad av min pappa.
Sen dess har han frågat mig minst fem gånger,
“Har Lyra läst Pasalinen än?”, för varje gång som jag svarar nej växer irritationen. Nu har han dessutom börjat tjata på mig att jag ska läsa den också…

Men vad har det här med saken att göra? Jo, för några veckor sen övertalade jag min mamma att läsa Hungerspelen. När jag frågade henne vad hon tyckte, sa hon att den var ruskig. Jag suckade. (Varför ska vuxna alltid tycka att allt är läskigt?) Men hon sa att det inte var alla morden, utan förtrycket. Sedan förklarade hon att liknande saker faktiskt har hänt i verkligheten, och började sedan prata om en bok. När hon sedan hämtade boken, “Jag tycker du ska läsa den, Alice”, bestämde jag mig för att för en gång skull göra som hon sa.

Boken ifråga är skriven av Eino Hanski och heter Drömlös. I den berättar Hanski historien om Masha, en kvinna i Sovjetunionen efter revolutionen. Under kommunismen och Stalin. Hennes man blir förd till Sibirien eftersom han anses vara en “folkfiende”, bara för att han är finsk. Masha kämpar för att deras son, Leo, ska få en bättre värld än den hon växte upp i under tsaren. Boken berättar i stora delar om Mashas och Leos kamp under Stalin.

Först kan man tycka att kommunism är något bra. Alla är jämlika, tjänar lika mycket pengar, osv. Vid närmare eftertanke är det nog motsatsen, i alla fall i Sovjet.
Tänk dig att du arbetar och arbetar, ändå får du inte mer pengar än alla andra, bara för att det ska vara lika. Är det något bra?
Precis som i Hungerspelen fick du inte heller tycka och tänka vad du ville. Om någon sa något ont om Stalin eller deras “älskade fosterland”, då kom Hemliga Polisen, och personen ifråga blev skickad till fångläger i Sibirien.
Pappa sa att Stalin dödade mer än Hitler, det är tänkvärt…

Han sa också att det är viktigt att läsa verklighetsbaserade böcker, så att man inte bara tror att allt är hemska saker som kan hända, utan saker som faktiskt har hänt.
Och jag kan faktiskt hålla med om vissa likheter mellan Panem och Sovjetunionen, förtrycket. 

//A

En liten Sommar-Final

Tja, nu kan man med rätta konstatera sommarlovet slut. Men deppa inte ihop för det, Alice & Lyra har mängder  med böcker som ligger och väntar och knappt kan vänta på att  få bli lästa, allt från svenska lokaldeckare till rysska succéförfattare. Så hösten blir nog en något intressantare bloggårstid än sommaren.
Men en del har vi ju ändå läst i sommar. Och vi har ju faktiskt inte nämnt alla heller:
Pappan & Havet, till exempel. Trodde ni att ni var för stora för mumintrollen? Icke då. Läser man Tove Jansson går man runt och myser i flera dagar efteråt. Pappan & Havet är en perfekt sommarbok om man ska ut och segla, till exempel. Muminpappan får en insikt och tar med sin familj till en av de yttersta öarna, "Ön", i Finska viken för att bosätta sig, och upptäcker där att öns fyrvaktare är borta, och åtar sig uppgiften att försöka få fyren att brinna igen. Samtidigt filosoferar familjen över havet, Mårrans' ensamma tjut hörs om kvällarna, Lilla My flyttar ut och Mumintrollet blir sjöhästarnas beundrare. Berättelsen seglar lugnt framåt med små vändningar, blåst och regn. Otroligt mysig roman, skriven med Tove Janssons' egna muminfilosofi. Tycker ni att det blir svårt att få den rätta känslan såhär i molniga augusti, kan ni vänta tills nästa sommar och istället läsa "Sent i November" längre fram i höst, som utspelar sig samtidigt som Pappan & Havet fast i Mumindalen. Precis lika bra.

Ön?

Någon mer vi inte har nämnt? I så fall får ni säga till. När hösten börjar krypa sig in till bloggen blir det mer inlägg om skojiga böcker, och säkert en ny fin header. Jag vet ett bra ställe...

Ni får ursäkta mig för tillfället, ska se The Two Towers på trean! : 3

Hoppas att ni haft en mer litterär och schysst sommar än oss, och hoppas på en ännu bättre höst!!!

/L

City of Bones! En oväntad succé på Bokhyllan!

Tänk, hur mycket man kan få ut av ett nummer av People, Twilight-special. Och tänk så mycket man kan få ut av ett citat, när man äntligen fattar poängen.
Man kanske skulle ta det från allra första början. När den fullständigt sålda Twilightern vid namn Lyra flög till staterna i höstas hade hon höga förväntningar - och en del pengar i plånboken - för utbudet av Twilight merchandise. Och, såklart, det hittade hon ju också. Hon köpte bland annat tidningen People, "special collector's edition!" På sidan 21 fanns en annons föreställande ett bokomslag, på mitten av det ett citat av... ingen mindre än Stephenie Meyer! Så klart, det var ju en Twilight-tidning. Och av bara den anledningen fick jag först höra talas om The Mortal Instruments. I alla fall, citatet löd: "Dear Edward and Jacob: I adore you both, but I'm spending the weekend with Jace. Sorry!"
...Huh? tänkte Lyra. VEM är den där Jace? Den enda hon kunde tänka sig var hennes man... men vad i hela friden gjorde det citatet i den här annonsen? Förbryllad vände Lyra sida, fortsatte nörda Twilight, och tänkte inte mer på det.
Tills BOKIA (!) den räddande ängeln i nöden av någon anledning får in just The Mortal Instruments på sin smala "Engelsk pocket"-hylla. Av ren förundran köper Lyra den första delen, City of Bones, vilken senare aktas, skadas ligger i en rökstinkande ryggsäck på en lägeräng en hel vecka, ritas i, sägs vara trög, görs hål i (my lord...) och så vidare. Ända tills i måndags morse: Lyra vaknar, och ser City of Bones ligga på nattduksbordet. Hon tar upp den, puffar upp kuddarna bakom ryggen, börjar läsa där hon slutade kvällen innan, (sid 283) och fastnar helt. Hallå, den här boken är ju genial!

Vi har sett det förut: skittrög i början, sista sidan så bra så man blir sjuk. Men i City of Bones anar man det hela tiden, hur bra det kommer bli. Eller rättare sagt, den är bra hela tiden, men jag tror inte att man inser det förrän man har läst om den. Nåt som jag definitivt kommer att göra!

Clary är den där typiska karaktären man skriver om i brist på annat, hon är liksom redan färdig: rödhårig, konstnärligt lagd, bor i en lägenhet i Brooklyn med sin "haphazard mother" och en massa tavlor. Clary's pappa är död, omkommen i en bilkrasch innan Clary föddes. Så typiskt. Clary har det bra, hänger med sin nördiga bästis Simon - och som känt henne sen de var små - på till exempel klubben "Pandemonium" där Clary en dag vittnar till en demon-dräpning (...jaja, kom på nåt bättre sett att uttrycka sig på själv) utförd av en grupp "Shadowhunters". Clary stöter på dem igen (så klart, annars skulle det aldrig bli någon bok) och tar del av den mörka sidan av New York City, avslöjanden av familje-hemligheter och blodiga fighter, och snart är alla i hennes närvaro inblandade.

Som en blandning mellan His Dark Materials och Kiki Strike, skulle jag vilja beskriva den här boken, och med ett tjockt lager sarkasm och ironi, demon-fighting och raseriutbrott. Och med en variant av love story jag aldrig läst förut. "Dagger-sharp, funky and cool". Låter det kul? "Hold on for a smart, sexy thrill ride", som Libba Bray sa. Och, tja, det är precis vad det är.
Och äntligen förstår jag citatet: I'm spending the weekend with Jace. Stephenie Meyer dumpar Edward och Jacob för en egoistisk, sarkastisk, änglalik karaktär i The Mortal Instruments: Jace! Har hon nånsin gjort något bättre? Nej, aldrig!

Och en sak till, vet ni vad jag skrev längst bak i boken, nedanför utläsningsdatumet?
"NYTT NÖRDOBJEKT!" 

Skrivet av Shadowhunter-Lyra
(Nu ska jag snart lägga mig och läsa del två, City of Ashes, inhandlad i Alingsås idag, innan jag hunnit läsa epilogen...)

Harry Potter 30 Years!

Att Harry Potter fyller 30 år är inte något som händer varje dag, och absolut något som måste firas. Så Alice och Lyra bestämde sig för ett något försenat Harry’s Födelsedag och Juliafton-firande.
Ett utbyte av Juliklappar, böcker, fick fungera som offergåva till Harry. Alice gav Lyra (eller Harry om man så vill) den SF-bokhandeln i Stockholm inskaffade boken Träsvärdet och Diamantsvärdet av Nick Perumov. Och Lyra gav Alice (eller Harry) Alice’s Adventures in Wonderland and Through The Lookig Glass av Lewis Carroll.

Sedan bar det ut på sjön, och när Harry Potter-nördarna, något blöta, stigit iland på holmen, komponerades en fin sång till Harry’s ära.

Under a rock, lives Harry Potter
Sometimes he’s out, waving his wand
And sometimes he’s out, playing some quidditch
All by himself, nobody’s there 

Inspirerade av den steniga holmen och Alice’s nya båt som hon, utan medgivande från de resterande i familjen, har döpt till Voldemort, eller The-One-Who-Must-Not-Be-Named.

Senare på kvällen hyrdes det filmer, och faktiskt inte Harry Potter, eftersom vi båda redan hade sett dem ett antal gånger.
Istället sågs Skin, en verklighetsbaserad film om Sydafrika under apartheiden. Ett vitt par, ovetande om att de har svarta gener bakåt i tiden, föder en svart flicka. Flickan, Sandra, får under hela sitt liv kämpa för sina rättigheter, under mottot “Never Give Up” Verkligen sevärd!

Nu återstår bara att vänta tills i höst, och Deathly Hallows, är ni lika spända som vi?!

HP-nördarna Alice och Lyra

Historisk Skildring Från Amerikanska Revolutionen

Oftast när jag läser på engelska är det omläsning av en bok på originalspråk eller alternativt fortsättningen på en bok som inte finns på svenska. Det är sällan man läser en helt okänd bok på engelska. Just därför är det så himla kul!
När jag var på Foyles i London köpte jag flera såna innan nämnda böcker. En av dem var Chains.
När jag sedan började läsa den för mig helt okända boken var förväntningarna höga. För att för mig är det så att jag hemskt gärna vill älska böckerna som jag är på engelska, precis som jag älskar språket. Det skulle varit en oerhört besvikelse om den visade sig vara dålig. Men jag hade inte behövt oroa mig.

Så, handlingen i korthet. Chains utspelar sig i Amerika 1776-1777, som på den tiden var en brittisk koloni. Folket var i stort sett uppdelat i två grupper, Loyalist och Patriot. Loyalisterna stödde den brittiske kungen och Patrioterna General Washington, som kämpade för att Amerika skulle bli ett eget land.
Huvudpersonen och hjältinnan, trettonåriga Isabel och hennes syster Ruth har förlorat sin mamma. I och med deras mistress’ död blir de sålda till Loyalisterna Mr och Mrs Lockton i New York City. Ingen av dem visar en endaste uns av vänlighet eller medkänsla mot systrarna, som hela tiden blir tvingas att arbeta, som de slavar de är.
Boken beskriver i stort sett Isabel’s egna kamp för frihet under Amerikanska Revolutionen. Och om allt en för andra obetydlig slavflicka får höra.

Chains är enligt mig ett extremt trovärdigt historiskt mästervärk. Att få höra om Amerikanska Revolutionen ur ögonen på en slavflicka. Alla Isabel’s tankar och känslor, och drömmen om frihet…  Men det kan bli lite långtråkigt ibland, lång tid utan att det hände någonting, men spänningen höll ändå i sig hyfsat genom hela boken. Att jag läste på engelska bidrog antagligen också till den där underbara känslan av en riktigt bra bok, på originalspråk!

Skrivet av en Liberty-Fighting Alice

Kort kommentar rörande The Resistance

Nu måste jag tänka efter, hur länge sen var det jag läste ut The Resistance? Början av juli, tror jag. Snart en månad sen. Olyckligtvis går tiden så fort när man har sommarlov.
I alla fall, sequelen till den älskade The Declaration var lite av en besvikelse. Den var inte dålig, idén är genial och  Gemma Malley's språk är noggrant och beskrivande, men mot slutet tappar hon tråden, det blir lite mesigt och ihopslängt. När Anna slänger sig om halsen på Peter får jag en obehaglig Twilight-association. Och när jag läser sista sidan känner jag mig missnöjd. Den kan inte bara sluta här, en tredje, avslutande del önskar jag mig i julklapp av författaren. "The Declaration Trilogy". Låter inte det bra?

Inlägg gällande The Hitchhiker's Guide to the Galaxy kommer. Nån gång. Jag har insett att höst är en bättre årstid att läsa många böcker i, bättre än sommaren, dessvärre, speciellt om man har en stor, rolig släkt som hotar att slänga en i sjön om man bara sitter och läser...

Hoppas det går bättre för er,

Lyra

Tecken på existens, om så ett litet

Lyra är tillbaks - med nya erfarenheter och alldeles för mycket syre - efter en intensiv, ihärdig och bokfri scoutlägervecka. Det har varit sjukt mycket hela tiden, så jag hann helt enkelt inte läsa. Men boken har fått en liten makeover - killen på omslaget har fått skägg och stora framtänder, och King Kong har hoppat upp och satt sig på en av skyskraporna. Boken var ju i alla fall med. 


Lyra

Breathtaking Fantasy

En vårdag för lite mer än ett år sen, när jag var mitt inne i mitt värsta Twilight-nörderi, försökte jag övertala en klasskamrat att läsa innan nämnda bok. Hon hävdade att hon inte hade tid just då, eftersom hon höll på att läsa en annan bok.
“Men du måste verkligen läsa den!”, sa hon och nickade mot boken i sitt knä. Jag tittade skeptiskt på den tjocka boken med en drake och texten Eragon på framsidan. Visst hade jag hört talas om den, men kunde den vara bra?
Det hela slutade med att vi gjorde en överenskommelse, jag skulle läsa Eragon om hon läste Twilight.
Någon vecka senare när jag var med Lyra i stadens bokhandel, lyckades jag komma över en pocketutgåva med filmomslag av Eragon. När jag senare börja läsa den tyckte jag den var rent ut sagt tråkig. Efter halva boken slutade jag till och med läsa, och den blev liggande i flera veckor innan jag fortsatte och läste ut den. Då tyckte jag väl inte att den var så jättebra. En bok, precis som vilken som helst. Men jag fick låta det hela mogna ett tag.
Ett halvår senare köpte jag, ganska impulsivt, Den Äldste, och jag var fast. Snart var den utläst, och jag funderade på vad det egentligen var som hade fått mig att tycka att Eragon var så tråkig. Inget speciellt, kom jag fram till, vid närmare eftertanke hade den ju faktiskt varit ganska bra.

Eragon har väl alla litterära människor hört talas om någon gång. Historien om hur den föräldralöse bondpojken som en dag hittar ett drakägg. I landet Alagaësia, i en värld av människor, dvärgar, alver, ra’zacer, urgalar och onda makter uppfostrar han draken, som han sen döper till Saphira.
Men att Eragon har tagit hand om en drake betyder att han har blivit en så kallad Drakryttare. Och därmed är hans öde att tillsammans med Saphira kämpa mot den onda kungen Galbatorix, och befria Alagaësia.

Det har är en riktigt, riktigt bra och välskriven fantasy bok, och kan antagligen nästan konkurera med Harry Potter. (Lägg märke till nästan) Det är lite Sagan Om Ringen-stil över den, men det är bra, för Christopher Paolini har gjort det på ett otroligt originellt sätt. Han framställer drakar i en helt ny dager, som intelligenta varelser. Det har jag också upplevt i Drakväktar-serien av Carole Wilkinson, som också är värda att läsa.
Slutsatsen, Eragon trilogin, eventuellt med kommande uppföljare, är fantastiska böcker, och ett måste för alla fantasyälskare.

Nu har jag precis läst ut den 700 sidor tjocka Brisingr på engelska, och jag är utmattad. Känner verkligen att jag behöver en paus och läsa något lätt på svenska ett tag. Men nu är det ju så att två engelska böcker redan är påbörjade, och mer väntar i bokhyllan. Pust!

Skrivet av den uttröttade, men ändå engelsk-älskande Alice

Skymtar vi ett slut på det hela? Nae, knappast. Det håller nog i sig några år till.

....Det blir nog bra.
Jag blev så förskräckligt uppspelt. Så hemskt uppspelt, verkligen. Det bådar gott. Kan vi hålla oss tills i höst...?

Sommarskönt Bokpaket

När jag kom hem från ridlägret väntade ett grönt paket på mig från våran Hemliga Bokvän i En Bok Om Dagens Sommarsköna Bokbyte som jag glatt öppnade. I det fanns följande,

• The Hitchhiker's Guide To The Galaxy av Douglas Adams, en bok som jag länge har velat läsa men inte kommit mig för att köpa. Jag vet faktiskt inte om Lyra har läst den, hon kan ha nämnt den nån gång, men säkert inte på engelska. 
• Vid Hägerns Skarpa Skri av Lian Hearn. De andra tre böckerna var ganska bra, även om det var lite väl mycket mord ibland, och jag ser fram emot att läsa den fjärde. 
• Åtta påsar green Lipton tea, och en stor påse med The Boden, det passar bra nu när Harrods teet från London börjar ta slut 
• Finger Bowling
• Godis 
• Anteckningsböcker
• Broskyrer om organ-donering 
• Fyra Somriga Vykort
• Bokmärken med Storbritanniens flagga och våra namn på, i Tolkien-style, väldigt najs! 
• Ett brev från vår Hemliga Bokvän

En massa tack till våran Hemliga Bokvän! Jag ser verkligen fram emot att läsa böckerna, även om jag har en massa annat att läsa just nu. Ett särskilt tack för att du tänkte på att vi var två, något du inte hade behövt göra. Dessvärre har jag inte lyckats få tag på Lyra på Läsö (shame on you, saumensch!), men hon får komma med sina tack och kommentarer när hon kommer hem igen. 

Glad sommar med en massa läsning och te drickande! 

Skrivet av Alice