Ännu mer Engelsk Litteratur

En av de saker jag tycker identifierar är en bra bok är att man ska fortsätta tänka på den även efter man har läst ut den. Inte bara lägga ifrån sig den, utan att ägna den en tanke. Såklart stannar tankarna på en bra bok kvar även efter att man har läst ut den, men det är inte samma sak. Det jag syftar på är en bok som har ett budskap, som får än att börja tänka och reflektera över boken. En bok som definitivt har ett budskap är The Hunger Games, men det tänker jag inte gå in på här, läs den istället!
För ett tag sen läste jag att en bok av den brittiska författaren Rachel Ward skulle översättas till svenska. Boken verkade riktigt bra, så den aningen stolta Alice, som aldrig tidigare hade hört talas om Rachel Ward, bestämde sig för att inte vänta på att boken skulle komma ut på svenska, utan att köpa den på engelska, Numbers.

Det dröjde inte länge förrän jag var helt inne i historien om Jem, en föräldralös 15-åring. Ända sen hennes mamma dog har Jem blivit missförstådd, illa behandlad och skickad från fosterhem till fosterhem, vilket har resulterade i att hon började skolka, stjäla och röka. “A bad kid”, som alla i London-förorten verkar se henne som.
Men det som mest identifierar Jem är hennes gåva, eller förbannelse. I hela sitt liv har Jem kunnat se “The Numbers”, dagen när en person ska dö. Alltid har hon hållit sig undan från andra människor, för att slippa se dem i ögonen, att se när de ska dö.
Men när Jem träffar Spider, ett annat “bad kid” från London-förorten, börjar hon sakta ge efter, och släppa in honom i sitt liv. Men även om Jem försöker glömma det, så har hon sett Spiders nummer. Han har mindre än en månad kvar.

Efter att ha läst ut boken börjar man tänka. Är verkligen datumet man ska dö bestämt från dagen man föds? I Twilight, när Alice ser framtiden, förändras ju hennes visioner när någon tar ett beslut. Det borde väl vara samma här, eller?
Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att ha Jems fruktansvärda gåva, eller förbannelse om man så vill. Jag skulle aldrig kunna berätta dens nummer för någon. Aldrig, aldrig.
En annan sak jag tänkte på när jag läste boken, som inte har något med överstående att göra, var språket. Då menar jag inte att boken var “slarvskriven”, eller nåt sånt, utan sättet den var berättade på. Låt oss säga att det inte var på den finast tänkbara engelska. Men det var ändå på det sättet jag kan tänka mig att Jem, som berättar i jagform, pratar, vilket gör det hela mer trovärdigt.

Skrivet av den engelsk-älskande Alice