"Where Do We All Belong?"

När biblioteket gör reklam för sina nya sommarbokträffar, så förväntar man sig faktiskt något, eller hur? Biblioteket har ju ändå det mesta inom litteraturen, ifrån allt till... allt. Men icke då. Jag och Alice bestämde oss för att ge den där "Bokklubben för unga mellan 10-13 år" (det var mest målgrupperna som vi tvekade inför) en chans, och i morse klockan 10 efter att ha anmält oss för en träff, knallade vi ner till stadsbibblan. Men, en fasansfull syn möter oss vid entrén, och det enda vi vill är att snabbt backa tillbaka runt hörnet, vilket vi också gör. Men efter en stund blir vi också inhämtade, när vi upptäcks, och tvingas in med det där halvdussinet 10-åringar. Alla stirrar på oss. ....Help! Men 10-åringarnas uppmärksamhet riktas snart mot bibliotikarien, som vallar ner oss i bibliotekets undervåning. Här blir vi placerade runt ett sånt där fult laminat-bord som brukar finnas i skolmatsaler, (traumatiska associationer) och när jag hamnar bredvid bibliotikarien, som jag redan nu ser på henne att hon är en mellantöntig småbarnsmamma med lååååga förväntningar på oss, sätter jag mig med en tomplats emellan oss, med flit. Och så sätter hon igång. Framför henne ligger en LITEN hög med TUNNA böcker. Dagen tema är Fantasy. Hon håller upp en liten, mager bok med omslag i slemgrönt och gult; "Dvärgarna från Terra". Mitt ansiktsuttryck kan bara beskrivas med en smiley: O_o" Eller möjligtvis: o_____o". Så ni kan nog lista ut hur denna genomgång fortsatte, med böcker som Monsterflickan, Lejonpojken, Gömd skatt och Så långt Vingarna bär. (Coraline också, den enda som jag vet är bra, men den mellantöntiga småbarnsmamman kunde inte ens uttala "Coraline" rätt.) Vi sjönk bara längre och längre ner i golvet.

Så här ska det väl egentligen se ut?

 Och ingen annan verkade intresserad, heller. Jag tror faktiskt att ett halvdussin trötta föräldrar bara hade skickat iväg sina ungar till biblioteket för att slippa behöva bekymra sig om att väcka deras läsintresse själva. Men planen verkade dessvärre inte vara så framgångsrik. Muggmålningen som följde på fruktstunden och en liten töntig berättelselek verkade vara intressantare. Och nästan det jobbigaste var att under förberedelserna inför muggmålandet kom det en journalist från Bohusläningen, och av någon anledning såg vi ut att ha jättekul och jätte intervju-sugna, så hon kommer fram till oss och frågar massa dumma frågor... bland annat, när hon frågar "har ni fått några bra tips då?" så får hon ett nej, haha. Men värre blir det när hon fiskar upp kameran, vi bokstavligen flyr ut ur rummet. Det ska INTE dokumenteras att vi kom hit av egen fri vilja, nej nej nej. Och när hon slutat ta kort kommer vi in igen och meddelar att vi "måste gå". Som svar får vi en förvånad min av småbarnsmamme-bibliotikarien, hon säger nåt i stil med "jaha, okej, men det var ju trevligt att ni kom i alla fall..." och Alice svarar "ja, det var en intre...ssant bok...trä..ff.." varpå vi stormar ut där i från, och upp i verkligheten igen. Väl hemma hos mig beskriver Alice denna litterära morgon med tre ord: DET...VAR...HEMSKT...!
Det kändes som om de hade glömt bort att det var 10-13, och som om hela grejen med bokträffarna var till för att få barn intresserade av litteratur. Barn/ungdomar som redan har haft en vana att läsa mycket, länge, existerar visst inte. För om de gjorde det, så borde väl biblioteket vända sig till dem också? Vi finns ju, eller hur? Har jag missuppfattat hela grejen med bibliotek, är de bara till för dem som inte läser, och i så fall, vart ska vi då ta vägen?

Skrivet av en vilsen Lyra