Niemi x 2, eller En Hyllning till Niemi

På senare tid har mina tankar om svenska/nordiska författare tagit en kraftig vändning. Min "Niemi-vecka" började med att en av mina mycket originella vänner, låt oss kalla henne M, kom fram till mig i skolan med en bok i handen.

"Lyra, den här ska du läsa!" Oj, tänker jag, M tipsar mig om en bok, hon som vanligtvis bara lyckas få tag på skit, det måste vara nåt väldigt speciellt den här gången! Och så slinker den ganska uppenbara frågan ur mig:

"Är den bra...?"

"...Extrem."

Och spänningen stiger ännu mer när jag får reda på vilken bok det är; "Skjut Apelsinen" av Mikael Niemi. 

"Åh", säger min originella kompis nummer två, låt oss kalla honom A, "den måste jag läsa efter dig, Lyra!"

"Varför?"

"För att det är Mikael Niemi! Han har skrivit Populärmusik från Vittula."

Men, tänker jag, han är svensk! Det kan inte bli bra, inte på riktigt! Eller?

Men när jag läser baksidestexten känns det ändå hoppfullt, jag tar med den ut på första rasten. På andra rasten har jag läst ungefär en fjärdedel, och jag försöker till och med smuggla ut den på gympalektionen (det roligaste var att jag just då läste om huvudpersonens - som aldrig nämns vid namn - åsikter om gympalärare, "alla gympalärare har fascistnamn"), men det gick tyvärr inte så bra. Men, när jag läser de sista raderna med ett leende på läpparna någon gång framåt tolv, har jag bestämt mig för två saker; 1. Populärmusik från Vittula ska lånas av A. 2. Flera svenskar ska få äran (hehe) att bli lästa av mig. De ska få en chans. Mikael Niemi har visat att han kan. Skjut Apelsinen är både rolig, fruktansvärt rå, ocensurerad, rättfram och ändå så fint nedtecknad och uppbyggd med en teknik och med inspirationskällor som jag sätt hos mycket få författare. Och då visste jag inte vad som väntade mig, i nästa Niemi.

På torsdagsmorgonen fick jag den efterlängtade Populärmusik från Vittula i mina händer. Det bar av på klassresa mot Göteborg, och på bussen var en gul pocketbok som den jag hade då så självklar att jag inte kunde annat än att öppna den så fort jag satt mig. 

Prologen var i stort sett som jag tänkt mig, eller kanske rättare sagt, filmregissören var bra och hade förstått boken så här långt. (Nu är det ju så att någon gång förra, eller varför inte förrförra året såg jag några minuter på filmatiseringen som senare gjorts på tv.) Och när huvudpersonen och berättaren Matti slickar fast tungan vid en buddhistisk böneplatta i Nepal, men till sist lyckas kissa sig loss känner jag igen mig lite från Skjut Apelsinen, jag blir både äcklad, road och tycker att det är så sjukt bra skrivet. Och det blir bara bättre ju närmare Göteborg vi kommer.

Matti växer upp i ett barnrikt kvarter i Pajala i Tornedalen som kallas Vittula (ni får själva ta reda på vad det betyder). Han är ett av alla barnen där, och skiljer sig inte i från mängden det minsta. I första kapitlet är Matti 5 år, och i slutet är han ca 15. Man följer han och hans kompisars liv i 60-och-70-talens Sverige och Matti beskriver och upplever de Tornedalska normerna, bröllop, sommarjobb, bastutävlingar, luftgevärskrig och rockkonserter. (Både sina egna och Elvis's.) Aldrig hade jag trott att jag skulle snubbla över något så storslaget och genialiskt skrivet av en liten kille ifrån Sverige, vars befolkning är så överdiskret och grå. Detta framkommer väldigt tydligt i boken, i Tornedalen är ingen någon. Gör dig inte märkvärdig. Flytta inte härifrån. Var som alla andra. Och speciellt, en mycket konstig regel, BÖRJA INTE LÄSA BÖCKER!!! Mycket underligt. Mattis’ uppväxt var både vacker och hemsk. Och magnifikt berättad. I’m stunned!

Skrivet av Lyra som nu har ändrat uppfattning om svensk litteratur.