City of Bones! En oväntad succé på Bokhyllan!

Tänk, hur mycket man kan få ut av ett nummer av People, Twilight-special. Och tänk så mycket man kan få ut av ett citat, när man äntligen fattar poängen.
Man kanske skulle ta det från allra första början. När den fullständigt sålda Twilightern vid namn Lyra flög till staterna i höstas hade hon höga förväntningar - och en del pengar i plånboken - för utbudet av Twilight merchandise. Och, såklart, det hittade hon ju också. Hon köpte bland annat tidningen People, "special collector's edition!" På sidan 21 fanns en annons föreställande ett bokomslag, på mitten av det ett citat av... ingen mindre än Stephenie Meyer! Så klart, det var ju en Twilight-tidning. Och av bara den anledningen fick jag först höra talas om The Mortal Instruments. I alla fall, citatet löd: "Dear Edward and Jacob: I adore you both, but I'm spending the weekend with Jace. Sorry!"
...Huh? tänkte Lyra. VEM är den där Jace? Den enda hon kunde tänka sig var hennes man... men vad i hela friden gjorde det citatet i den här annonsen? Förbryllad vände Lyra sida, fortsatte nörda Twilight, och tänkte inte mer på det.
Tills BOKIA (!) den räddande ängeln i nöden av någon anledning får in just The Mortal Instruments på sin smala "Engelsk pocket"-hylla. Av ren förundran köper Lyra den första delen, City of Bones, vilken senare aktas, skadas ligger i en rökstinkande ryggsäck på en lägeräng en hel vecka, ritas i, sägs vara trög, görs hål i (my lord...) och så vidare. Ända tills i måndags morse: Lyra vaknar, och ser City of Bones ligga på nattduksbordet. Hon tar upp den, puffar upp kuddarna bakom ryggen, börjar läsa där hon slutade kvällen innan, (sid 283) och fastnar helt. Hallå, den här boken är ju genial!

Vi har sett det förut: skittrög i början, sista sidan så bra så man blir sjuk. Men i City of Bones anar man det hela tiden, hur bra det kommer bli. Eller rättare sagt, den är bra hela tiden, men jag tror inte att man inser det förrän man har läst om den. Nåt som jag definitivt kommer att göra!

Clary är den där typiska karaktären man skriver om i brist på annat, hon är liksom redan färdig: rödhårig, konstnärligt lagd, bor i en lägenhet i Brooklyn med sin "haphazard mother" och en massa tavlor. Clary's pappa är död, omkommen i en bilkrasch innan Clary föddes. Så typiskt. Clary har det bra, hänger med sin nördiga bästis Simon - och som känt henne sen de var små - på till exempel klubben "Pandemonium" där Clary en dag vittnar till en demon-dräpning (...jaja, kom på nåt bättre sett att uttrycka sig på själv) utförd av en grupp "Shadowhunters". Clary stöter på dem igen (så klart, annars skulle det aldrig bli någon bok) och tar del av den mörka sidan av New York City, avslöjanden av familje-hemligheter och blodiga fighter, och snart är alla i hennes närvaro inblandade.

Som en blandning mellan His Dark Materials och Kiki Strike, skulle jag vilja beskriva den här boken, och med ett tjockt lager sarkasm och ironi, demon-fighting och raseriutbrott. Och med en variant av love story jag aldrig läst förut. "Dagger-sharp, funky and cool". Låter det kul? "Hold on for a smart, sexy thrill ride", som Libba Bray sa. Och, tja, det är precis vad det är.
Och äntligen förstår jag citatet: I'm spending the weekend with Jace. Stephenie Meyer dumpar Edward och Jacob för en egoistisk, sarkastisk, änglalik karaktär i The Mortal Instruments: Jace! Har hon nånsin gjort något bättre? Nej, aldrig!

Och en sak till, vet ni vad jag skrev längst bak i boken, nedanför utläsningsdatumet?
"NYTT NÖRDOBJEKT!" 

Skrivet av Shadowhunter-Lyra
(Nu ska jag snart lägga mig och läsa del två, City of Ashes, inhandlad i Alingsås idag, innan jag hunnit läsa epilogen...)