Dåligt Med Uppdateringar

Jag vet, vi har inte varit några duktiga bloggare på sistone. Urusla, närmare bestämt. Anledningen till det här är såklart semester. Det är ganska konstigt, under året säger man sig själv att när det väl blir sommar, då ska man blogga ordentligt, men när det väl blir sommar har man inte tid då heller...
Nu råder i alla fall en rejäl bättring från vår sida, och några inlägg ska väl trilla in inom den närmaste veckan.
Jag har faktiskt läst ut flertalet böcker den senaste tiden, Prince of Mist, Igår Idag Imorgon, A Little Love Song och Agnes Gray. Recensioner på i alla fall ett par av dem kommer förhoppningsvis inom kort.

Hoppas att ni alla har det trevligt där ute i sommar-värmen, and keep on reading!

Min nuvarande bok, Inside Out, på en strand någonstans i Tyskland

//A

The Wishing Trees

Almost a year after the death of his wife, Kate, former high-tech executive Ian finds a letter that will change his life. It contains Kate's final wish-a plea for him to take their ten-year-old daughter, Mattie, on a trip across Asia, through the countries they had planned to visit to celebrate their fifteenth anniversary. 

Eager to honor the woman they loved, Ian and Mattie embark on an epic journey that retraces the early days of Ian's relationship with Kate. Along the way, Ian and Mattie leave paper "wishes" in ancient trees as symbols of their connection to Kate and their dreams for the future. Through incredible landscapes and inspiring people, Ian and Mattie are greeted with miracles large and small. And as they celebrate what Kate meant to them, they begin to find their way back to each other, discovering that healing is possible and love endures-lessons that Kate hoped to show them all along...

The Wishing Trees var något av ett impulsköp. Jag hittade den på Goodreads, tänkte den verkar väl bra och köpte den. Ibland slutar sånt bra, ibland mindre bra. Vi kan väl säga att det här var en av de bra gångerna.

The Wishing Trees är i grunden en historia om sorg och saknad. Mattie har förlorat sin mamma och Ian har förlorat sitt livs kärlek. Det är ett scenario som ofta återkommer, både i litteraturen och verkliga livet.

Att man däremot ger sig ut på en backpacker-trip genom Asien för att hedra den man älskade hör väl till det mer ovanliga, men det är precis vad Ian och Mattie gör.

Historien skildrar deras upplevelser i de olika länderna. Både länder med överflöd, som Japan, och mindre välbärgade länder, t.ex. Nepal.

Mr. Shors skildrar allting precis som det antagligen ser ut i verkligheten, med all fattigdom och lidande, och försöker inte att dölja eller förminska något av det. Realism tror jag bestämt att det kallades.

Ian och Mattie försöker under hela sin resa inte att komma över Kate, men minnas och gå vidare. Man ser det klassiska prospektet att Ian försöker att vara stark inför Mattie, vilka minnen som än kommer över honom, men att han egentligen är på gränsen till att bryta ihop.

Har man verkligen rätt att älska någon annan efter något sådant här? Det är också en återkommande fråga i boken.

Deras sorg smittar av sig, speciellt delarna som är skrivna ur Matties perspektiv. Det skär in i hjärtat, och i slutändan lider man verkligen med dem.

Språket i The Wishing Trees är oerhört fantastiskt och originellt. Jag vet att det är ett uttjatat koncept, but believe me, man lever sig verkligen in i det. Stunder var det som att jag klättrade i Himalaya med Mattie och Ian, simmade med dem (och hajarna) i Thailand och satt bredvid Mattie när hon målade Taj Mahal i Indien.

Ian skulle föreställa Australiensare, och Mr. Shors har verkligen ansträngt sig för att få det att märkas när han pratar. (’No worries, mate!’) Ett uppskattat tillskott.

Taj Mahal i Indien, ett återkommande ämne i boken. Klassas som ett av världens sju underverk. Också en symbol för kärlek och saknad.

Men jag måste ändå säga, vissa saker var lite smått orealistiska, på ett realistiskt sätt. Till exempel, precis alla de mötte (med undantag från en liten flicka i Himalaya)verkade kunna engelska. (Kanske inte särskilt bra, men det hör inte till väsentligheterna.) SÅ vida spridd tror jag faktiskt inte att engelska är så att tiggande gatubarn i Katmandu kan prata det. Eller?

Ett återkommande scenario i boken var att hjälpa ’the less fortunate’, vilket Ian och Mattie gör på diverse sätt. Det är också en discussion question i slutet på boken.

’Do   you think people in wealthy countries have a moral obligation to assist the poor and suffering elsewhere in the world? To what extent? What sacrifices are and not willing to make? ‘

Det tåls att tänka på. Vad tycker egentligen ’the less fortunate’ om oss västerlänningar när vi kommer som turister till deras land, i dyra kläder med kamera och mobil i handen, när deras liv är en enda lång kamp för att överleva?

Världen är orättvis, det tror jag att vi alla har konstaterat, men i det här läget tycker i alla fall jag att vi är skyldiga att göra något. Det behöver inte handla om att förändra världen, men lite är bättre än inget. Right?

Skrivet av Alice

Sommarläsning

Ja, i torsdags fick både jag och Lyra sommarlov. Förutom att bada, åka på läger, umgås med kompisar och familj etc. tänker vi förstås få läst så mycket som möjligt innan skolan börjar igen. Problemet är bara att när det väl är sommar blir det faktiskt inte så mycket tid för läsning som man kan önska, det kommer så många andra saker som man måste/vill göra och så många som man måste/vill träffa/umgås med. Ja, ni fattar säkert. Lite ska det nog bli läst i alla fall!

En lista med våra rekommendationer på mer eller mindre somriga böcker, som passar bra att läsa ute på sjön, på stranden, eller varför inte på en balkong mitt i Stockholm, är som följer;

 

Alice in Wonderland/Through the Looking Glass – Lewis Carroll

Tordyveln Flyger i Skymningen – Maria Gripe

Pappan & Havet – Tove Jansson

Farlig Midsommar – Tove Jansson

Emma – Jane Austen

Chains – Laurie Halse Anderson

A Thousand Splendid Suns – Khaled Hosseini (finns på svenska, “Tusen Strålande Solar”)

A Little Love Song – Michelle Magorian (finns på svenska, ”En Liten Kärlekssång”)

Själv satsar jag på att hinna med runt åtta böcker, men såklart kan det bli både mer och mindre, beroende på hur mycket tid jag får åt läsning.

De jag har tänkt hinna med är följande;

The Wishing Trees – John Shors

Inside Out – Maria V. Snyder

The Prince of Mist – Carlos Ruiz Zafon

Svart Flicka, Vit Flicka – Joyce Carol Oates

The Tin Princess – Philip Pullman

Agnes Gray – Anne Brontë

A Little Love Song – Michelle Magorian

Igår, Idag, Imorgon – Stephanie & Barbara Keating

Men som sagt, vi får se hur långt jag hinner.

Någon som har tips på somriga böcker, eller åtminstone böcker som passar bra att läsa på sommaren? Vad/hur mycket tänker ni själva läsa?

Skrivet av Alice

YEAH!

Idag när jag vaknade, runt elva, fick jag syn på ett sms från Alice på min mobil; "Jace är castad, om du inte visste"
Oj oj oj! tänker jag (tänker inte jag det ganska ofta...?) I alla fall, jag kollade IMDb, och titta där, klappat och klart, Jamie Campbell Bower har fått rollen som JACE!
Om jag inte legat nyvaken i min säng hade jag säkert gjort någon sorts dans, men det blev bara en serie ryckanden och spasmer. Jag är glad! Tänk att det blev precis som jag ville. Det som jag bara hade som vagt önsketänkade har blivit verklighet. Han är ju så aktuell i allt annat populärt. Och Lily Collins är skrämmande lik "min" Clary. Bara de hittar en bra Simon också. Och Magnus. Och Alec. Och Isabelle. Och..... ja. You get the point. Och att de inte tar i för mycket, extra allt, liksom. Jag vill ha en smakfull, cool film. Om jag så ska regissera den själv.

Förresten, jag tror aldrig vi skrev om våra tankar om CoFA; jag tycker den var alldeles för lik de tidigare böckerna. Det blir som med HP-böckerna, det är bara samma mönster hela tiden, inga nya element. Kommer man inte på något nytt ska man göra en snygg avslutning, och stanna där. Det hade varit bättre med tre tjockare böcker istället för som det är tänkt, sex böcker som går ganska fort att läsa ut. Och som en vän poängterade, även om man i stort sett vet att nästa bok inte är så nyskapande som man önskar att den var, så måste man läsa den för att hänga med, så att säga. Så är det också med Pirates-filmerna.

 Men, "det blir nog bra", som alla alltid säger. Det känns ganska svenskt, eller hur?

Artiklar på ämnet

skrivet av Lyra

böcker överallt

Mitt läsliv har varit ganska dött just nu, men nu ska jag och min ingifta kusin starta en läscirkel med boken Sofies värld av Jostein Gaarder.  Och jag och min mormor ska läsa Björn Ranelids Till alla människor på jorden och i himlen (eller de få som skulle kunna tänka sig att läsa boken...). Det är mest för jag ska veta vad jag pratar om, tror jag, det var alltså min mormors initiativ. Som ni kanske vet är Björn ingen direkt favorite of mine, höll ju nästan på att springa och gömma på på bokmässan i höstas. Men det är vad som händer i mitt litterära liv just nu. Har även hittat massa böcker jag vill läsa i sommar, Det stora huset, Prince of mist och En vampyrs bekännelse. Och det är antagligen det jag kommer att hinna med.

tills jag kommer på något bättre att skriva om kan ni få se på en bild. En bild med böcker. Så originellt för att vara denna bloggen, eller hur? Jag tror det är från Shakespeare & Co. , den kända bokhandeln i Paris, där jag faktiskt har varit en gång för länge sen. Den är väldigt trevlig. Böcker överallt. Lite som hos mig. Okej, jag kanske inte har så mycket som det antyds på bilden, men det känns lite så. Olästa, de flesta.

Jag tycker förresten omslaget till Clockwork Prince är jättefult och tror starkt på inspelningarna av the Hunger Games, men inte på Liam Hemsworth. Provspelningar som Jace pågår. (Ed Speelers ser lite nordisk ut tycker jag, och det ska ju inte Jace göra...)

Ja, som ni märker blir detta inlägg kanske inte så jätte intressant, så jag tar och inväntar bättre tider.
To-delloo!

Skrivet av Lyra

Omslaget till Clockwork Prince och Hunger Games Movie News

   

Ja, här är omslaget till Clockwork Prince, Infernal Devices #2, som släpptes igår (?)Även om jag inte är ett speciellt stort fan av Infernal Devices, tillskillnad från Mortal Instruments, måste jag medge att jag blir väldigt excited när jag får se det här. Med enda tills maj 2012 att vänta till City of Lost Souls kan man ju tillfredsställa sig med att Clockwork Prince kommer "redan" i december. 193 dagar enligt the countdown längst ner på bloggen. 

Vad tycker ja då? Nja, inte helt pjåkigt, men kunde varit betydligt bättre. Det känns lite som att personen (ska vi anta att det är Jem?) "stirrar" eller vad man nu ska kalla det. 

  

När jag ändå har tagit mig tiden att blogga kan jag ju nämna att inspelningen av Hunger Games tydligen ska börja i morgon i Shelby, North Carolina, vilket ska föreställa Distrikt 12. Dessutom har det publicerats bilder på Jennifer Laurence som Katniss, vilket de flesta säkert har sett vid det här laget. Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men hon blir nog bra som Katniss trots allt.

Skrivet av Alice

Cirkeln

Första gången jag stötte på Cirkeln var i början på april, när jag under min prao på den lokala bokhandeln packade upp och prismärkte den. Just då tror jag inte att jag fäste någon större uppmärksamhet på den. Kanske läste på baksidan, tänkte hm… kanske det kan vara något? för att sedan lägga ifrån mig den och återgå till den väntande högen med böcker för prismärkning.

När vi sedan fick en förfrågan från Rabén och Sjögren om vi ville ha ett ex av Cirkeln för att recensera var det klart att vi sa ja.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Omgiven av djupa skogar där människor ofta går vilse och försvinner. Sex tjejer har just börjat gymnasiet. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem. 
Höstterminen har just börjat när en elev hittas död på en av gymnasieskolans toaletter. Alla förmodar att det var ett självmord. Alla utom de som vet sanningen. 
En natt då månen färgats mystiskt röd förs sex tonårstjejer till den nedlagda folkparken. De vet inte hur de har kommit dit eller varför de är där, men utan varandra kommer de inte att överleva. 
De får veta att de är häxor. De Utvalda, som nämns i en uråldrig profetia. Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat. De måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. Tiden håller på att rinna ut. De måste hitta och besegra ondskan som jagar dem, innan ondskan hittar dem

Synopis från förlagets hemsida.

Det har ju blivit rätt så mycket uppståndelse runt den här boken, både på bloggar och i övriga media. Främst tror jag att det är för att den är en svensk fantasy, och de är som sagt ytterst ovanliga. Dessutom har filmrättigheterna tydligen redan sålts till Hollywood och boken ska översättas till en mängd olika språk.

Men jag vet inte riktigt. Någon hittas mördad, efter det följer märkliga onaturliga händelser, en eller flera personer får reda på att de är ”The Choosen One(s)” och måste rädda världen från en ondska. Känns det inte som att vi har hört det här några gånger förut?

Cirkeln var bra, det måste jag medge. Riktigt spännande till och med. Överträffade mina förväntningar på den som en svensk fantasy. Men den saknade en sak, något som en riktigt bra bok måste innehålla. Originalitet. Det kändes hela tiden som att jag hade läst nästan samma sak förut, det hela kändes också till stora delar väldigt förutsägbart, just för att jag hade hört det förut.

Det känns bara som att det ovanstående konceptet är för uttjatat. Det måste vara något alldeles nytt och originellt för att göra en riktigt bra fantasy-bok. (Som sagt tidigare, jag älskar fantasy. Det finns inget som kan vara så fantastiskt, och hemskt dåligt, som fantasy)

En annan sak jag irriterar mig på är varför svenska författare alltid ska envisas med att ha så många huvudpersoner, och att historien konstant ska berättas ur minst fyra olika synvinklar. En person berättar två sidor, nästa person berättar två sidor, and so on. Nej tack. Det är inte det att jag har svårt att hålla reda på en massa olika karaktärer. Nej, nej. Snarare att det efter ett tag blir väldigt irriterande. Jag vill lära känna min huvudkaraktär/berättare ordentligt. Inte en massa hoppande. Såklart kan det vara okej att höra det hela ur en annan persons synvinkel då och då, men absolut inte hela tiden!

Jag måste ändå medge att Cirkeln var oerhört spännande, och till och med svår att släppa mot slutet. Men också slutet var en aning förutsägbart.

Men jag gillar verkligen det faktum att Minoo, Vannessa, Linnéa och de övriga var häxor, inte vampyrer varulvar eller änglar. Ett stort plus!

Jag uppskattade också det varierande person-galleriet. Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren måste verkligen ha ansträngt sig för att få sina sex huvudpersoner så olika varandra som möjligt. Bland dem kan vi i stort sett hitta alla olika typer man kan tänkas träffa på i ett svenskt högstadie/gymnasie. Jag kunde faktiskt identifiera mig själv till stora delar med Minoo. Att karaktärerna hade gnabb sig själva emellan var också något nytt. Det är inte så ofta som man stöter på det, i alla fall inte i den formen.

Författarna lyckades också fånga den exakta känslan av den svenska skol och småstadsmiljön. Det känns så likt att det är näst intill omöjligt att tänka sig att magi och ondska lurar runt hörnet.   Jag delar faktiskt också åsikterna som alla huvudpersonerna verkade ha om Engelfors, om min småstad. (Fast min verkar faktiskt betydligt trevligare) 

Så, trots Cirkelns brister ser jag fram emot att läsa fortsättningen, Eld, som vi kan vänta oss 2012. Och inte minst filmen!

Tack till Rabén och Sjögren som gav oss ett recensions-ex av boken. 

Skrivet av Alice

Omtyckt bokpaket

I torsdags, öh, tror jag, kom vårt bokpaket, och idag öppnade vi det. As simple as that. I alla fall, det var tungt och välfyllt, och när vi väl fick upp det upptäckte vi att det var fullt av olika stora paket inslagna i blommigt presentpapper. Gah! Rena julaftonen. Paketet (paketen...?) innehöll som ni kan se fyra böcker, utvalda berättelser av Edgar Allan Poe, En vampyrs bekännelse av Anne Rice, The Prince of Mist av spanska Carlos Ruiz Zafón, som också skrivit omtalade Ängelns lek, och inte minst John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. På det följde en vitrandig anteckningsbok, massa smaskig choklad, ett antal tepåsar, Skit(gott) Godis, Pluggtugg, ett par bokmärken från pocketshop, ett lyckönskande vykort från bokvännen och det vi nog reagerade starkast på; de handskrivna lapparna med åsikter, rekommendationer, författar-kuriosa och tankar som låg i varje bok. Och inte nog med det; fastsatt med ett gem på varje lapp satt en till liten lapp med citat av författaren. Kors, så ambitiöst, välgjort och omtänksamt! TACK! Och allt är så fint och neaty och genomtänkt. Åh, tackar så ödmjukast! Vi är jättenöjda. Jag har planerat in att En vampyrs bekännelse och The prince of mist nu i sommar, och har redan ätit upp mitt godis. Tack, än en gång. Fortsätt så nästa gång det blir bokbyte, kära bokvän, vi är säkra på att din nästa bokvän blir lika glad som vi blev.

Skrivet av Lyra

Vägen Hem av Rosmunde Pilcher

Vid ett besök hos min mormor och morfar för någon månad sen fick jag för mig att jag skulle undersöka deras stora, dammiga bokhylla. Efter ett tag hittade jag en bok som onekligen verkade intressant. En stor tjock tegelsten på närmare 800 sidor med titeln Vägen Hem av britten Rosamunde Pilcher. Tjocka böcker är (som säkert nämnt innan) inte något som avskräcker mig, så jag började läsa. När vi sedan skulle gå fick boken följa med hem.

Sedan inleddes ett projekt, som faktiskt färdigställdes betydligt snabbare än jag hade väntat mig.

Jag kastade, egentligen utan att veta vad den handlade om, mig in i Vägen Hem. På ett sätt var det ju bra, jag kunde ju i och med det inte bilda mig några som helst förväntningar.

Jag landade i 30-talets England, närmare bestämt Cornwall, några år innan kriget. I öppnings-stycket introduceras huvudpersonen Judith Dunbar, då i åldern 14. Hon befinner sig bara veckor från att skiljas från sin mamma och lillasyster, som ska åka tillbaka till Colombo (som ligger på Ceylon/Sri Lanka) där Judiths pappa är stationerad och Judith född. Judith själv ska skickas till internatskola. Historien fortsätter sedan med Judith på internatskolan, St Ursula, där hon befriends en jämnårig flicka vid namn Loveday Carey-Lewis. (Loveday… jag vet, jag vet). Överklassfamiljen Carey-Lewis bestämmer sig sedan för att ta Judith under sina vingar, och det öppnar en mängd möjligheter för den förvillade, ensamma flickan. 

Boken beskriver sen Judiths liv under åren 1935-45 som familjen Carey-Lewis skyddsling, innan, under och efter kriget.

Jag har på senare tid kommit på mig själv med att gilla såna här böcker, såna där man får följa en karaktär under lång tid och verkligen lära känna dem och se hur de utvecklas. I Judiths fall är det en utveckling från flicka till ung kvinna. Och om att stå alldeles själv i värden, och tvingas växa upp.

Boken var också så lätt och behaglig att läsa, på något sätt. Jag slukade den på några få veckor. (Kanske var en av anledningarna att jag läste den på svenska, och min överstimulerade engelska-hjärna fick chansen att koppla av en aning) Boken hade heller inga kapitel, bara en ny rubrik för varje nytt år, så det var bara att fortsätta läsa tills man kom till ett lämpligt ställe.

Jag bara älskade karaktärerna! Sån trovärdighet har jag inte stött på på länge. Visst, Judith kan verka plain vid första anblicken, men efter ett tag inser man att hon är allt annat än det. Men den ända som nog överträffade Judith karaktärsmässigt enligt mig var nog hennes bästa kompis Loveday. (Trots hennes oerhört fåniga namn) Ett utmärkt exempel på en överklass-flicka som uppför sig allt annat än det.

Ja, Mrs Pilcher framställer verkligen inte den Engelska överklassen som något jag tidigare har stött på inom litteraturen.

Men en sak jag faktiskt irriterade mig på var de långa tidshoppen. Precis när man hade kommit in i Judiths 1936 hoppade berättelsen fram till 1938, och när man hade vant sig vid det var året redan 1941, ja ni fattar. Visserligen kan inte Mrs Pilcher berätta allt (då skulle boken vara en bra bit tjockare än den redan är), men tidshoppen kunde bli en aning vilseledande. Men jag antar att det var för att endast ta upp de viktigaste händelserna.

Boken kanske kan ses som en krigsroman, men jag ser det mer som en roman om en ung kvinnas struggle i frågan var hon egentligen hör hemma.

Så, vägen hem rekommenderas varmt till alla som känner en förkärlek för England och historiska romaner, och inte blir avskräckta av bokens tjocklek.

Skrivet av Alice

(Enligt IMDb ska det tydligen finnas en tv-serie från -98, men jag har inte lyckats hitta ens en trailer eller något som helst klipp varken på Youtube eller någon annan stans. Någon som har någon teori om var det kan tänkas finnas?) 

Underlättning För Vår Hemliga Bokvän III

Här följer en underlättning för vår Hemliga Bokvän i En Bok Om Dagens Vårig Lyx-Bokbyte.
det här är vårt tredje byte har vi sen innan lagt upp två ganska lika inlägg om vad vi gillar för böcker och andra trevliga saker. De finns att hitta här och här.
En kort sammanfattning:
Vi älskar engelsk (och amerikansk) litteratur (bara den är bra) och i stort sett allt som har med Storbritannien att göra. Vi läser också mer än gärna på engelska.
Genrerna vi läser mest inom är fantasy, sci-fi, historical fiction, klassiker, etc. (Därmed inte sagt att vi inte uppskattar andra typer av litteratur) Men det vi för det mesta undviker är chick-lit, svenska nutidsdeckare och "ungdsomböcker" (vardaglig skolmiljö, inga större problem bortsett från olycklig kärlek och brusten vänskap)
Vi älskar också te. Vi dricker det mesta förutom Liptons teer och Earl Grey. (Det är bergamoten vi inte gillar)
Vad vi har läst i år finns att hitta under fliken "Läst 2011" Det vi läste under 2010 finnes i tidigare inlägg.
För mer information kan man kolla in de tidigare inläggen (se ovan) eller slänga iväg en uggla med en kommentar.